Hundratals skådespelare deltog i uppläsningen av vittnesmålen från #tystnadtagning på Södra Teatern i Stockholm i november.

#metoo: Därför blev kampanjen så stor i Sverige

2018-01-09 | Anna-Klara Bratt padlock 2

INRIKES/ANALYS

”Det är där någonstans mellan den uppblåsta självbilden, den höga svansföringen och den juridiska impotensen som Sverige blir ett uppropens land. #Metoo-uppropens land.” Det skriver Feministiskt perspektivs Anna-Klara Bratt i en analys, och pekar ut den höga förvärvsfrekvensen som den enskilt största faktorn bakom genomslaget.


RELATERAT:

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop


Övriga #metoo-upprop:

#akademiuppropet

#allavi

#allmänhandling

#bortabrahemmavärst

#deadline

#dammenbrister

#intebättreförr

#exponerad

#hjälpaintestjälpa

#ickegodkänt

#imaktenskorridorer

#inationensintresse

#intedinhora

#kidstoo

#konstnärligfrihet

#larmetgår

#listanärstängd

#lättaankar

#medvilkenrätt

#nustickerdettill

#närmusikentystnar

#orosanmälan

#räckupphanden

#sistaspikenikistan

#skrattetihalsen

#slådövörattill

#teknisktfel

#theshowisover

#timeout

#tystdansa

#tystnadtagning

#underytan

#utanskyddsnät

#utantystnadsplikt

#vardeljus

#vikokaröver

#vispelarintemed

#vårdensomsvek

#utgrävningpågår


Saknar du ett upprop i listan? Mejla upprop@feministisktperspektiv.se. Många upprop är i pipeline, bland andra #inteförhandlingsbart, #nykterfrizon, #visjunger ut, #obekvämarbetstid, #killtheking, #givaktochbitihop, #tystdiplomati, #felfil, #visparkarbakut och #tystiklassen. Vi inväntar bara ett godkännande från administratörerna för att få publicera dem.

Det finns ett före och efter #metoo. Mer eller mindre beroende på var du befinner dig i världen och definitivt mer i Sverige. Närmare 50 separata upprop, företrädesvis organiserade runt arbetslivet, har samlat tusentals vittnesmål och hundratusentals personer i olika grupper på nätet under hösten 2017. Den allra största gruppen, #allavi, samlar dem som blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier utanför arbetsplatsen. I skrivande stund närmare 57 000 personer. Senast har vi kunnat läsa om dem som blivit misshandlade i hemmet.

Det är en svindlande tanke att tiden före #metoo var precis lika fylld av de upplevelser som sedan, som i ett trollslag, kom att bli offentliga. Världens största vittnesaktion ägde rum i vad som blivit våra nya offentligheter. Inför öppen ridå. Patriarkernas och narcissisternas egna speglar sprack, som en autoimmun sjukdom som angriper den egna kroppen.

Det hela är påtagligt intelligent, elegant och massivt. Unikt. En fredlig revolution medelst internationell samorganisering. Men det kom inte ur ett vakuum. Tvärtom är det som många refererat till droppar som fått bägaren att rinna över. Det kan verka som om det var den amerikanska mediemogulen Harvey Weinstein, eller till och med USA:s 45:e president Donald Trump, som var den beryktade droppen. Men bakom avslöjandet låg ett massivt journalistiskt arbete av New York Times-journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey, påbörjat i motvind. Ett stort antal utnyttjade och/eller våldtagna skådespelerskor som, tillsammans, gick ut och vittnade om övergreppen. Några framgångsrika, andra vars karriärer stagnerat, inte sällan på grund av Weinstein, men alla märkta av övergreppen.

Världen saknar inte heller fler patriarker, dominanter, explosiva skjutgalna envåldshärskare med låg impulskontroll och aggressiva tendenser. Trump och Putin, Erdogan, Khamenei och Kim Jong-Un. Listan kan göras längre. Så blev också #metoo av global karaktär. Den internationella beredskapen är stor, kanske rentav störst, bland kvinnor och feminister. Så har 2017 även varit de globala manifestationerna för kvinnors rättigheters år.

Men vem som helst, som tänker efter bara en smula, kan erinra sig försök att berätta om övergrepp, trakasserier och våldtäkter; i litteraturen, inom filmen, i populärmusiken, på teatern, i tabloiderna, krigsskildringarna, klassikerna. Inom rättsväsendet, facken, hos arbetsgivarna, i sommarprat, jourernas tappra nödrop. Forskningen. Precis överallt har vittnesskildringar tvingat sig igenom, utan motsvarande genomslag. Så har Tarana Burkes organisation Me too i USA funnits i över tio år.

Helt ny är heller inte den kollektiva vittneskulturen i sociala medier. I Sverige har sajter som antirasistiska Rummet eller konton som Svart kvinna, kampanjer som #prataomdet eller aktionsgrupper som #jagärhär, #vistårinteut eller senast #ungisverige satt avtryck i offentligheten. Vi har också världens högsta tillgång till internet per capita.

Vi har kommit en bit på väg hösten 2017. En global folkbildningskampanj. En civil olydnadsaktion. Och det är det stora antalet vittnesmål och systematiken i desamma som skapar den större bilden. Den som inte går att blunda för. Handen på hjärtat så har det heller inte varit friktionsfritt. Till exempel stoppades det omfattande materialet med interna vittnesmål, Dokumentet 2.0, av Aftonbladet samma dag som det skulle publiceras. I ett pressmeddelande samma eftermiddag vittnade redaktörerna till Dokumentet om stor uppgivenhet: ”Vi är bottenlöst ledsna för att det blivit så här”, skrev de och meddelade att materialet för alltid är begravt.

Inte heller har det varit lika lätt att skapa opinion för de mindre glamourösa grupperna; hotell och restaurangarbetare, dem med missbrukserfarenhet eller som lever utanför lagens råmärken har inte rönt lika många spaltmeter som branscherna med kända ansikten, höga löner, makt och inflytande. Möjligheten att kunna eller våga berätta har varierat från bransch till bransch, grupp till grupp. Därmed inte sagt att #metoo inte redan fått en rad konsekvenser även inom dessa områden.

Filmmogulen Harvey Weinstein må vara en man som tagit sig extrema friheter i kraft av makt, inflytande och pengar, men han är inte unik. Han faller från hög höjd, men han saknar inte tillgångar och han faller inte ensam.

Hösten 2017 har fallskärmarna fladdrat i Sverige. Hittills har det inte drabbat någon fattig. Däremot har det drabbat tredje ”man”. Familjer, kollegor, koncerner och institutioner, partier. Men notera då att skada redan hade ägt rum. Långt innan #metoo exploderade i branschvisa upprop.

Några har nog helt frankt passat på att göra sig av med gubbig barlast. Andra har velat hantera sina undermåliga insatser som arbetsgivare eller som fack genom att slutligen ”agera kraftfullt”. Men det viktigaste med #metoo är inte de enskilda fallen, det är den uppenbara strukturen och dess tillkortakommanden, metodiken, och dess höga pris.

Hundratusentals utsatta kvinnor och ickebinära är inte längre är ensamma. Andra är det fortfarande. För den som fortsätter att lyssna finns än fler allvarliga hierarkier med såväl ekonomiska som sociala konsekvenser. Uppropens tid är inte över.

För oss som följt en eller flera av det stora antalet grupper organiserade kring våld i arbetslivet – eller i hemmen – inifrån slutna grupper på sociala medier har det varit massivt. Endast en bråkdel av alla vittnesmål har nått offentlighetens ljus. Förfärliga historier, den ena efter den andra. Incest, pedofili, dagliga övergrepp eller systematisk diskriminering. Ändå är det lättnad och beslutsamhet som genomsyrat berättelserna. Strålkastarljuset har riktas om – mot förövaren. Röster för denna perspektivförskjutning har också funnits som förslag, projekt och politisk idé. Nu hände det.

En av speglarna som sprack var den svenska självbildens. Den sprack inte hela vägen, men den spräckte den malliga lögnen om Sverige som jämställdhetens paradis på jorden. Eller ett Saudiarabien för feminister, för att citera Julian Assange. Det är där någonstans mellan den uppblåsta självbilden, den höga svansföringen och den juridiska impotensen som Sverige blir ett uppropens land. #Metoo-uppropens land.

Det har inte saknats tecken. Diskrepansen mellan antalet anmälda våldtäkter och antalet fällande domar har utmärkt Sverige i internationella jämförelser. En inhemsk, organiserad opinion kring samtycke har också pågått i flera år. Därtill återfanns Sverige bland de tre länder med högst andel våldsutsatta kvinnor, enligt den mest omfattande studien på EU-nivå redan 2014. Studien, som byggde på djupintervjuer med slumpmässigt och statistiskt säkerställt urval från varje land, har förbryllat, men inte kunnat viftas bort. Endast Nederländerna och Danmark hade sämre resultat än Sverige.

Men i Danmark och Nederländerna har inte #metoo fått samma genomslag som i Sverige. Ett av de inslag som saknas i dessa bägge länder är den malliga självbilden. Ett annat är den lösliga, men ändå, tämligen organiserade kvinno- och feministrörelsen. I Sverige finns en uppsjö av organiseringsformer; feministiska partier, tidningar, sociala forum, ngo:s, intressegrupper, jourer och utskott – och kvinnodominerade fackförbund.

Det enskilt mest utmärkande draget för Sverige ur ett ”historiskt” perspektiv är alltjämt den höga förvärvsfrekvensen bland kvinnor. Och möjligen antalet ensamhushåll kopplat till densamma, eller ja, möjligheten till egen försörjning. Kvinnornas inträde och höga närvaro på arbetsmarknaden, att en del av det obetalda arbetet växlades mot (under)betalning, barn- och äldreomsorgen som en följd av detsamma, och möjligheten till facklig organisering kopplad till arbetet är osexigt nog anledningen till att #metoo blev stort i Sverige.

Att fack och arbetsgivare sedan brustit så stort, det är verkligen något att fundera över. Det är inte så att det i Sverige saknas lagstiftning mot vare sig diskriminering eller trakasserier – på arbetsplatsen eller i hemmet. Det är efterlevnaden som lyser med sin frånvaro.

En sak som förenar de tre ”toppländerna” vad gäller våld mot kvinnor i EU:s studie däremot är en ymnig, åldrig alkoholkultur. Inte sällan kopplad till arbetet. Så är också rusdrycksförbud det enda förslaget som en majoritet av kvinnor svenska kvinnor har röstat för (1922) i nationella referendum sedan 1900-talets början.

Patriarker har fallit hösten 2017, men patriarkatet är starkare än någonsin, varnar Susan Faludi i New York Times. Vi vet, får man lust att svara. Ingen tror att #metoo kommer att ”vara” för alltid, men vi är nog många som både glatts och förvånats över #metoo-uppropens omfattning, uthållighet och genomslagskraft i Sverige. En smärre revolution, definitivt. Att alla inblandade brutit mot den härskande tystnadskulturen inger hopp för framtiden. Både fack, arbetsgivare och utsatta kommer att fundera flera gånger innan de begraver eller viftar bort vittnesmål i framtiden. Men vi vet också att de fall som står inför rättslig prövning kommer att stöta på patrull.

Nu undrar alla vad som ska hända – in Sweden – men en rimlig konsekvens borde bli att den rättsliga kedjan börjar fungera. Så kom också ett av de mest omstörtande uppropen från kvinnor inom rättsväsendet. Där var organisationsgraden närmare 40 procent av hela kåren. Det vill säga att nästan varenda kvinna som är verksam inom juridiken deltog i de slutna forumen. Igen – förvärvsfrekvensen.

Och undrar någon vilka åtgärder som behöver vidtas finns det gott om förslag i de närmare 50 uppropen. Vifta inte bort dem – de allra flesta finns nu samlade i Feministiskt perspektiv och vi tar dagligen emot fler! Vidare ser vi fram emot samtyckeslagstiftningen – även om #metoo kanske redan har haft större verkan än vad ytterligare lagstiftning kan få.


Från Women´s March till #metoo from Feministiskt Perspektiv on Vimeo.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

13 januari 2018 18:06 - Renée Frangeur

Visst, vi har en av världens högsta (uppmätta)förvärvsfrekvenser bland kvinnor. Det är en anledning till vreden och upproren. Vi har egna löner att luta oss mot. Beroendet av en enskild man behöver inte vara så stort. En annan anledning är att vi har haft många aktiva kvinnorörelser, som har kämpat för vår relativa jämställdhet. Varenda reform finns det kvinnor bakom! Glöm aldrig Fredrikorna,rösträttskvinnorna, Fogelstadkvinnorna, SKV, De frisinnade kvinnorna,Socialdemokratiska kvinnoförbundet, IKFF, IKF, Kvinnojourerna, Kampen mot prostitutionen, Grupp 8, Kvinnornas fackförbund, De moderata kvinnorna, Yrkeskvinnorna på universiteten, i katedrarna, i domstolarna, på byggarbetsplatserna,i riksdagen, i regeringen, i Kommunal etc! Därför är vi stolta över vad vi åstadkommit! Vilka förebilder!

16 januari 2018 13:20 - Anna-Klara Bratt

Hej Renée, tack för påpekandet. Håller med. Det fanns ett långt sjok med ”oss alla nämnda” som jag har lyft pga av för lång. Sanningen är att texten är skriven delvis för att fungera för en internationell publik (och ska översättas till andra språk) och därför blev endast den här passagen kvar: ”Men i Danmark och Nederländerna har inte #metoo fått samma genomslag som i Sverige. Ett av de inslag som saknas i dessa bägge länder är den malliga självbilden. Ett annat är den lösliga, men ändå, tämligen organiserade kvinno- och feministrörelsen. I Sverige finns en uppsjö av organiseringsformer; feministiska partier, tidningar, sociala forum, ngo:s, intressegrupper, jourer och utskott – och kvinnodominerade fackförbund.” Jag vill på inga sätt förringa dem som har gått före – men ja, det hänger också ihop med förvärvsfrekvensen tänker jag? Och att det är ett viktigt budskap – till omvärlden.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.