Om jag gjorde som han sa så var jag en duktig slyna. Om jag inte löd, skulle jag straffas. Jag straffades med piskrapp, stearin, skärsår, blev bunden och slagen. Buntband runt handlederna, koppel runt halsen. Rep som skär in i revbenen. Han spottade och kissade på mig, jag grät och kräktes. Jag ville inte det här.

Vi var på hans mammas 50-årsfest. Han ville inte dansa men det ville jag och dansade med hans lillebror. Han sms:ade mig att jag var en hora.

Jag satte gränser som han klev över. Allt från tjat, till övertalning, till dolda hot, till öppna hot. Ibland tröttnade jag på att försöka upprätthålla gränsen. Ibland var jag så rädd att jag inte vågade sätta gränser.

Jag fick hantera en sårad pojkvän varje gång jag sa nej till sex.

Han hade vänner över, han berättade att han träffat en annan tjej men hon var tråkig i sängen. Om jag ville ha honom skulle jag bevisa att jag var en kul tjej, suga av honom framför hans vänner.

Min senaste relation varade i fem år, han var så snäll, mjuk och känslig. Efter två år började han sakta förändras. Han var ledsen över att han inte hade sex så ofta, hans behov var viktiga, om inte han fick ha sex ofta så blev han arg. Han berättade att han kunde bli så arg på mig att han kunde titta på mig i sängen och tänka ”jag borde klubba ihjäl henne och våldta henne”.

Han vill ha sex nu. Jag vill inte. Men han vill. Spela död. Håll honom lugn. Visa inte att du är rädd.

Vi var tillsammans i sex år. Under den tiden var det så många gånger då han hade sex med mig fast jag inte ville. Ibland grät jag eller försökte visa att jag inte var så laddad genom att ligga helt stilla och inte ge någon respons, men han fortsatte.

Han växlade mellan extremt kärleksfull och ett monster. Sexet blev som ett försonande efter varje bråk, ett bevis på att han förlät mig för mitt elaka beteende mot honom och ett kvitto på att han älskade mig. Han kunde väcka mig mitt i natten för att bråka så att han sedan kunde få vad han ville. Jag blev gravid, gick igenom en otroligt smärtsam abort som han lyckades övertala mig att göra hemma med honom. Han var knappt mentalt närvarande under aborten och när det var över hittade han direkt något att bråka om. Redan dagen efter började han ta sig friheten att ta på mig. Vid det här laget var jag så utmattad och rädd för honom samt insåg att konsekvenserna av att säga nej var så otroligt mycket värre än att gå med på det.

En av killarna från högstadiet kom in i rummet och såg vad som hände. Jag hörde hur han gick ut i hallen och sa till sin kompis ”han våldtar henne”. De kom tillbaka in i rummet tillsammans. Jag trodde de skulle avbryta mannen. Men istället lutade de sig mot väggen och såg på.

När jag sa nej till sex tjatade han sig till det eller penetrerade mig när jag sov. När jag sa att han inte fick ta på mig utan min tillåtelse sa han ”jag kommer göra precis vad jag vill”. Vårt andra nyår tillsammans ville han få mig i säng. Jag sa att jag inte kände mig trygg. Det slutade med att han blandade väldigt starka drinkar så att jag blev berusad. Därefter förgrep han sig på mig i vår säng, hade sex mot min vilja. Jag var rädd att göra slut.

Födde vårt barn med kejsarsnitt och vi blev kvar på sjukhuset ganska länge. Han var arg för att vi inte fick åka hem, jag tror läkaren såg min rädsla inför hemfärden så hon tvingade oss stanna i en vecka. Han blev så arg att läkarna blev obekväma men de gav inte med sig, jag är de evigt tacksamma. Hela sjukhusvistelsen fick jag hantera hans ilska och irritation samtidigt som jag skulle amma och hantera min opererade kropp. Jag kunde inte röra mig på flera veckor. Efter fyra veckor hade han sex med mig. Jag grät av smärtan och vårt barn låg bredvid, jag hade panik men kunde inte flytta mig.

Jag låg bredvid den sovande bebisen i sängen. Till sist orkade jag inte försöka slå honom ifrån mig så jag sa okej till samlag. I samma ögonblick vaknade bebisen gallskrikande varpå jag tog upp hen till bröstet. Gallskriket fortsätter samtidigt som jag känner intensiv smärta då han hårt tränger in i mig. Och fortsätter, trots gallskrikande bebis på mitt bröst och mina smärtskrik. Såklart spricker mina stygn från förlossningen och jag börjar störtblöda.

Han sa alltid att allt var mitt fel när vi bråkade (ofta) och jag bad alltid om ursäkt. Det lindrade hans ilska. Jag ställde alltid upp, på allt, för jag vågade inget annat. Mitt i natten har jag blivit utslängd i trapphuset, endast i trosor och t-shirt, utelåst. Han satte säkerhetskedjan på dörren och lät den stå öppen, själv låg han i sängen innanför och lyssnade till mina ”förlåt”. Till slut fick jag komma in igen. Då ville han ligga. Det ville inte jag. Men jag gjorde det, för jag ville inte sitta i trapphuset igen. Ibland fick jag rusa in i badrummet för att skydda mig mot hans ilska. Ibland slet han upp dörren, även när den var låst. Då tryckte han ner mig i duschen och spolade kallt vatten på mig. När jag bett om ursäkt ville han ligga. Det ville inte jag. Men jag gjorde det, för jag ville inte få vatten spolat på mig igen. Ibland när jag sov ville han ligga. Jag ville sova. Han låg med mig. Jag vågade inte säga emot. Han kunde ju bli arg och det var värre. Med en kniv mot strupen och en osthyvel mot ryggen har han hotat att riva mig. Jag stannade ändå. Vart skulle jag gå? Han var ju så bra på att tala om för mig hur värdelös jag var. Ingen tyckte ju om mig. Utan honom var jag ingen.

Aldrig nåt förspel eller att jag skulle njuta. Pang på, i sjuka ställningar. Grät tyst varje gång. Ville inte väcka barnen.

Plötsligt var han inne i mig och jag minns att jag skrek till av smärta. Jag låg stel och tyst i mörkret ett tag, fattade inte vad som hände, men bad honom att sluta eftersom jag var rädd att jag skulle kräkas och eftersom smärtan brände i hela underlivet. Han skedade mig och somnade. Hela nästa morgon hade jag en diffus ångest i hela magen, men han verkade inte alls tycka att något var fel, och plötsligt var det inte heller det. Det gjorde lite ont att kissa i några dagar, men jag tänkte att vi båda varit fulla och bestämde mig för att jag överreagerade. Vi kunde dock aldrig ha penetrerande sex igen, det gjorde för ont när vi försökte. Gynekologen konstaterade att det var psykosomatisk vestibulit, att min fitta förväntade sig smärta (och bemötandet från vården för vestibulit är ju en helt annan historia, så infekterat av skeva idéer om sex och samtycke). Han pressade mig aldrig till något annat och det var en fin och kärleksfull relation. Vi diskuterade det som hänt först ett år senare, strax innan vi gjorde slut. Han mindes inte ens tillfället jag pratade om, och var uppriktigt ledsen och ångerfull.

Varje gång grät jag och gick i dagar med svåra smärtor. Varje gång grät han och lovade att inte göra det igen.

Jag var så himla kär och älskade honom. Redan från första början var han väldigt kontrollerande, jag var tvungen att bryta kontakten med gamla killkompisar, blocka dem på Snapchat, inte gilla bilder på Instagram, fick inte krama dem när vi sa hejdå i skolan osv. Det utvecklades och utvecklades, under hela vårt förhållande kontrollerade han mig. Han hade tider utsatta för när han skulle gå igenom min telefon för att se till att jag inte gjorde något fel i hans ögon, han var tvungen att godkänna bilder jag la ut på Snapchat, Instagram och Facebook. Jag var tvungen att svara i telefon eller skriva var jag var, vad jag gjorde och vilka jag var med, minst en gång i halvtimmen om han inte var med. Han anklagade mig ständigt för att vara otrogen och kallade mig dagligen för hora och slampa. Efter något halvår började den fysiska misshandeln, han slog mig, dunkade mitt huvud i väggen, våldtog mig för att det var min plikt att ställa upp på sex. Om jag grät vände han på mig och tryckte mitt ansikte i kudden för att han ”inte kunde fokusera” om jag skulle hålla på så (...) Jag vågade inte lämna. Var rädd att han skulle ta livet av sig om jag lämnade. För det var det han sa. Vågade inte lämna i skräck för vad han skulle göra mot sig själv, och mot mig. Vågade inte lämna för jag trodde på vad han sa, att ingen någonsin skulle älska mig förutom han.

Tårarna rinner när jag skriver det här. Först nu, efter alla era berättelser, inser jag att detta har hänt mig också. Tycker fortfarande att jag fick skylla mig själv, att jag själv lät det hända. Skammen är enorm. Vissa av dessa detaljer vet inte ens mina närmsta om (...) Han hämtar mig från flygplatsen och innan vi ens hunnit innanför mitt hotellrum drar han ner mina trosor och tränger sig in i mig. Jag sa att jag ville vänta, det ville tydligen inte han. Det gick snabbt och gjorde fruktansvärt ont. Det visar sig att det bara är början på en rad olika övergrepp.

Den första våldtäkten var veckan innan jag skulle fylla 14 1/2, för att han ”ville ha min oskuld medan jag fortfarande var mer 14 än 15”. Efter det var våldtäkterna rutin.

Hoten trappas upp för mig. Jag måste lyda. Han hotar att knäcka alla mina ben i kroppen och att döda mig. Han säger att han följer efter mig och hotar med att dyka upp när jag minst anar det, för att skada mig. Han hotar att sprida nakenbilder och filmer på när vi har sex, bilder och filmer jag inte ens visste fanns. Jag är en hora. En äcklig hora. Han dyker upp vid min dörr och säger att han älskar mig, att jag måste vara med honom. Jag avvisar honom och han blir arg. Han önskar min sjuka pappa döden och hotar att skada min familj.

Han tände på oskyddat sex och givetvis blev jag gravid, vilket också var fel. Det var avtändande. Barnet var en inkräktare och alltihop var mitt fel. Jag fick missfall i vecka 18 och så fort jag kom hem från sjukhuset så började raseriutbrotten igen, eftersom mina blödningar äcklade honom. Till sist fick han väl nog och gick lös på mig analt. Körde upp saker som var svåra att få ut och något hände nog inuti mig för jag har fortfarande nervsmärtor.

Du tog fast du inte fick. Det finns inga gråzoner. All skuld är din. Och jag hatar dig mer än någon annan någonsin kan göra. Idag, imorgon, för resten av våra liv.

Ofta vaknade jag mitt i natten av att han var inne i mig. Till slut lärde jag mig att sova igenom det...

Det var bäst för mig att jag låtsades som att jag njöt, annars blev våldet bara värre.

”Ett år efter försökte jag anmäla honom. Jag har fått avslag på anmälan och överklagan eftersom polisen inte intervjuar de vittnen jag gett utan säger bara att det är hans ord emot mitt.”

”2009 polisanmälde jag första gången. Han blev dömd för grov kvinnofridskränkning 6 månader men Hovrätten mildrade straffet eftersom de ansåg att han genom att bli av med sitt arbete som chef inom rättspsykiatrin redan straffats hårt.”

”Hellre sex än misshandel. Även om jag ändå alltid var den som låg kvar på platsen gråtande i fosterställning. Full av skam och förnedring.”

”Jag grät tyst. Ville inte att barnen skulle hitta oss.”

Nu när jag dejtar blir jag så ledsen för att jag jämt tänker ”Okej, hur psyko kan den här mannen bli om jag inte vill ses mer”?

”Jag skulle vara tillgänglig även när jag hade foglossning, när jag inte ens kunde gå, inte ens röra mig när jag låg i sängen. När jag kräktes. När jag sov. När jag var höggravid (då kom de stora analpluggarna fram också). När vänner/familj var nära. När jag ammade. När barnet grät. När barnet låg jämte.”

”Mina gränser betydde ingenting, bara hans njutning.”

”När jag vaknade mitt i natten av att han var inne i mig och jag kastade mig upp ur sömnen i ren panik var det synd om honom för att jag fick honom att känna sig som en våldtäktsman.”

”Det enda jag vet är att en dag kommer han vara den som tar mitt liv.”

Jag och många andra kvinnor har vunnit denna själsliga kamp och vi kommer aldrig få några priser eller någon upprättelse. Vi måste fortsätta kämpa varje dag för att fortsätta vinna, helt i det dolda. Vi tillhör de starkaste i världen.