”Vi sysslar inte med att brodera kuddar här” svarade arkitekten Le Corbusier, en 24-årig kvinnlig välutbildad designer som sökte jobb hos honom. Historien är kanske sann; den säger åtminstone mycket om honom och tiden, 1920-talet. Hon visade istället upp sina möbler på höstsalongen 1927 i Paris. När Le Corbusier såg dem fick han bråttom att värva henne till sitt team. Snart stod hon för mycket av det som han senare fått äran av.

Charlotte Perriand blev ändå inte kvar hos Le Corbusier. (Artistnamn för Charles-Édouard Jeanneret, reds anm). Hon gick vidare, ständigt på språng, alltid modern och radikal och trogen sina ideal livet ut. Det är en fascinerande karriär för en kvinna som levde nästan hela 1900-talet, 1903-99!

Hon började med eleganta möbler i förkromat stål och skinn. Stolar och bord som fortfarande skulle kallas ”typiskt moderna”. Allra mest berömd är liggstolen LC 4, en S-formad ”schäslong” som vilar på ett stativ. I dag en klenod på världens finaste design- och konstmuseer. Den brukar tillskrivas Le Corbusier därför att den kom från hans ateljé. Ändå tillkommer äran snarare en trio där även Le Corbusiers kusin och medarbetare Pierre Jeanneret ingick.

Hon gjorde också inredningar som kunde ha platsat i dagens hemma-hos-reportage. Fast då snarare hos Ikea än Svenska dagbladet för de är påfallande sparsmakade och ytsnåla. För sin egen vindsvåning (som sedan ställdes ut) gjorde hon till exempel ett stålbord som kunde förlängas för många gäster, en intrikat skåpvägg som bland annat hade en inbyggd grammofon, ett ovanligt praktiskt kök och så vidare. Allt bröt med tidens konventioner men svarade mot industrins krav och möjligheter snarare än hantverkstraditioner. På så vis liknade det Bauhausrörelsen i Tyskland. I Sverige talade man om ”vackrare vardagsvara”. Hennes möbler blev dock aldrig billiga nog för att nå en masspublik.

Skilda vägar

30-talet var en brytningstid och Perriand bröt till slut med Le Corbusier. Mindre smickrande sidor av honom har lyfts fram på senare tid – hans rasbiologiska idéer och hans hyllande av tidens fascistiska ledare. Han kunde tala mycket nedlåtande om de människor som han planerade för.

Le Corbusier är ju berömd och beryktad för sina vildsinta idéer att riva gamla städer och bygga upp jättelika skyskrapor istället. För Stockholm föreslog han 1928 att man skulle riva rubbet på malmarna och istället bygga fyra hus på Norrmalm och ett på Söder som ensamt skulle rymma 110 000 boende. Många stadsplanerare i Sverige var överförtjusta.

Som husarkitekt var han däremot en genial förnyare, en av de första som förstod att utnyttja den armerade betongen. Dittills hade bärande murar stängt in människor bakom husens ytterväggar. Med pelardäck kunde man frigöra fasaderna för långa fönsterband och altaner. Invändigt var man fri att placera mellanväggarna. Le Corbusier ställde också gärna sina hus på pelare så att marken under blev fri – som hus i park.

Många intellektuella vurmade vid den här tiden för den nya värld som den sovjetiska revolutionen utlovade. Planerare i Sovjet hyllade Le Corbusier och han medverkade i stora byggprojekt i Moskva. Perriand gjorde en lång studieresa till Ryssland men tycks ha återvänt med betänkligheter (och Le Corbusier drog sig sårad ur när han inte vann en stor arkitekttävling).

När Le Corbusier sedan gick åt höger, politiskt, så lierade sig Perriand (och kusinen) istället med politiskt aktiva i Paris på vänsterkanten. Och med konstnärer. Hennes krets var som en katalog över den moderna konsten: Picasso, Braque, Calder, Brancusi, Miro och även Le Corbusier som också var en ansedd konstnär. Framför allt var hon nära vän med Ferdinand Léger. På den stora utställningen om henne i Paris hängde deras tavlor i nästan varje sal. Man engagerade sig i det spanska inbördeskriget (Picassos Guernica!) men lika mycket i Folkfronten och fransk inrikespolitik. Den var dramatisk på 30-talet med den första riktiga vänsterregeringen 1936.

Naturens former

Perriand fick i uppdrag av ett ministerium att göra jättelika fotomuraler med bilder och fakta om orättvisorna, om de stora sociala klyftorna och miljöproblemen i Frankrike. Här kan man läsa om industrins enorma produktivitetsökning. Hur fem ton stål kunde tillverkas på samma tid som ett ton 25 år tidigare, fjorton bilar på samma tid som en. Det låter precis som när vi talar om 80-talets automatisering eller 2000-talets robotisering. Det leder också till en politisk fråga som är lika aktuell i dag:

”Maskinerna skapar oräkneliga rikedomar – vem tar hand om dom?”

Och är det acceptabelt, frågade man, att barnadödligheten i Paris slum är fem gånger högre än i kvarteret intill, bland dem som bor vid boulevarderna? Och att sotet från eldningen lägger sig tjockt på varje kvadratmeter gata och tak? Inget är nytt under solen: även utsläppen av bilavgaser redovisas även om det bara fanns 40 000 bilar vid den här tiden. I dag måste de vara 100 gånger så många i Paris!

Vänsterregimen blev inte långvarig men kan berömma sig över att redan på 1930-talet ha infört både 40-timmarsvecka och betald semester i Frankrike (och som ett av mycket få länder i världen har Frankrike även infört 35-timmarsvecka för 20 år sedan, en reform som sedan dess ständigt naggas i kanten av borgerliga regeringar).

Även i Sverige var många arkitekter socialt engagerade och bostadspolitiska frågor uppmärksammade. Arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930 och debattskriften ”acceptera” ville visa hur man skulle bygga för folket och inreda sina hem: bort med traditioner, in med det moderna och funktionella. Mycket inspiration hämtades från kontinenten, särskilt Tyskland. Svenskarna har ju ofta skyggat för det franska men det sägs att man försökte få Le Corbusier till utställningsarkitekt!

Som designer gick Charlotte Perriand vidare från stålrörsmöbler till att inspireras av naturens former. Hon använde strandfynd och utforskade träets former i möbler som blev allt mer organiskt präglade. Så gjorde hon ett lappkast och reste till Japan 1940 inbjuden för att hjälpa staten med design och marknadsföring. Men hon konstaterade snabbt att japansk traditionell design snarast var mer raffinerad än hennes egen.

Hemma igen efter kriget inredde hon bland annat studentrum i det internationella centret Cité universitaire. Med ett öga på ekonomin – för studenter är fattiga – ritade hon ytsnåla rum som ändå känns rymliga. Och som alltid med stilrena och raffinerade möbler i en avskalad design.

Boende och brutalism

Även om de gått skilda vägar fick Perriand också en viktig roll för Le Corbusiers berömda Unité habitation-hus som bland annat finns i Marseille och Berlin: jättelika skivhus på pelare med små lägenheter, ofta i två plan mot fasaden, och med en intern gata med service av olika slag. Marseillehuset hade restaurang, ett kapell, butiker, bibliotek, en skola och ett hotell. På taket låg daghem, trädgårdar, en pool och en löparbana.

De här husen förknippades med deras teorier om ett modernt sätt att leva och ”konsten att bo” som enligt Charlotte Perriand var förmer än att bara vara inkvarterad. Nu anlitades hon för den fasta inredningen och köken i dessa ”bostadsmaskiner”. De var små men särskilt utformade, sades det, för att två personer skulle kunna arbeta där utan att gå i vägen för varandra – en tidig planering för jämställda familjer?

Huset bygger på Le Corbusiers måttsystem grundat på mänskliga mått – Modulor – som han med tiden blev fixerad vid. Takhöjden skulle till exempel vara 2,26 vilket innebar att en standardman kunde nå talet med uppsträckt arm. Tyskarna i Berlin protesterade; de ansåg sig vara längre och ville ha 2,50, som vi oftast har i Sverige (Le Corbusier tog då avstånd från projektet; han förefaller ha varit en lättstött person).

Le Corbusier kallas ofta ”monumentalarkitekt” och den här stilen har kallats brutalism. Men också ”funktionalism” och hans namn har använts som ett skällsord när man kritiserat själlösa höghusområden världen runt. En lång rad av hans verk är upptagna som världsarv, däribland Marseille-huset som beundras mycket för sin utformning.

I Sverige finns inte mycket att jämföra med men ett udda brutalistiskt verk som både hyllats och avskytts är St Görans gymnasium i Stockholm. Det ritades av Léonie Geisendorf, en annan tidig kvinnlig arkitekt och som också arbetade en tid hos Le Corbusier (och också blev mycket gammal; hon dog för några år sedan, som 102-åring). I dag anses hennes mästerverk ha förvanskats i en ombyggnad.

Den meste monumentalarkitekten i Sverige är nog ändå professor Sune Lindström. Bland annat föreslog han ett 25-våningars halvcirkelformat hus i Täby (Grindtorp) utanför Stockholm. Tanken var att varva en insprängd servicevåning med lekplatser, daghem, samlingslokaler och annan service för vart sjunde lägenhetsplan. Av flera skäl bantades dock huset till mer lagom-svensk höjd och då ströks servicevåningarna som skulle ha gjort det unikt.

Stadig kompass

Charlotte Perriands sista stora engagemang tog hon upp vid en ålder då de flesta pensionerar sig – och fortsatte med i tjugo år! Från barnsben hade hon ett stort friluftsintresse; hon åkte gärna skidor och hade konstruerat flyttbara hyttor i plåt för skidåkare som mest liknade rymdraketer hos Tintin. Nu skulle skidåkningen i Frankrike demokratiseras på 60-talet och hon blev engagerad i skidanläggningarna Les Arcs i franska alperna.

Det gällde att bygga i stor skala. En etapp omfattar 20 000 bäddar. Eftersom ekonomin var central blev rummen minimala, liksom köken. Man skulle ju ändå tillbringa mesta tiden ute menade Perriand. I gengäld fick alla lägenheter solläge med stora balkonger. Husen samlades i stora block som smögs in i sluttningarna för att lämna kvar så mycket natur som möjligt. Badrummen levererades som färdiga enheter i plast (som påstås hålla utmärkt efter 30 år) för att förkorta byggtiden till de få snöfria månaderna.

1900-talets arkitektvärld var mansdominerad och ofta elitistisk. Men Charlotte Perriand kliver ut ur Le Corbusiers skugga. Hon speglar tidens tendenser, hela 1900-talet, men formar dem också. Och hennes kompass är stadigt inställd. Hon glömmer aldrig vem hon ska tjäna: bostadslösa, arbetare, studenter eller skidentusiaster med tunn plånbok.

Charlotte Perriand, januari 1991. Foto: Robert Doisneau