#MeTooBackStage är alla kvinnor bakom scen och kamera. Vi är 1804 regissörer, scenografer, productiondesigners, kostymdesigners, kostymtekniker, maskdesigners, maskörer, manusförfattare, dramatiker, casting directors, fotografer, klippare, scen-,ljus-, ljud- och videotekniker, assistenter, sufflöser, dramaturger, ljusdesigners, ljuddesigners, receptionister, inspicienter, scenmästare, garderobiärer, värdinnor, skräddare, tillskärare, sömmerskor, biljettpersonal, snickare, målare, tapetserare, skriptor, elektriker, passare, platschefer, inspelningsledare, ljudläggare, rekvisitörer, attributörer, attributmakare, dockmakare, publikarbetare, marknad/kommunikation och många fler yrkeskategorier vars berättelser vittnar om en massiv patriarkal maktstruktur, där män genomgående utsatt kvinnor och de lägre ner i hierarkin allra grövst. De vet exakt vilka som har makt att säga ifrån och vilka som inte har det. Tills nu.

Alla vittnar om att våra arbeten nedvärderas och vår kompetens ifrågasätts och likalönsprincipen är inte uppnådd. Men det slutar inte där. Vi är inte trygga på våra arbetsplatser. Det finns inget fungerande skyddsnät. Många som uttryckt kritik till ledningen har inte fått gehör. De har istället fått sparken eller inte varit välkomna tillbaka till arbetsplatsen. De har mötts av attityder som ”Det får du stå ut med om du vill vara kvar i branschen” eller ”Det där genussnacket kommer du ingen vart med”, beskyllningar och hån – av både manliga och kvinnliga uppdragsgivare.

Det är allt från härskartekniker och idéstölder till verbala och fysiska sexuella trakasserier, psykisk terror, mobbing, förföljelser och fullbordade våldtäkter.

Förövarna är chefer, regissörer, producenter, filmarbetare, scentekniker, skådespelare, sångare, musiker, pedagoger, lärare, med flera. De allra flesta är aktiva i dag. De finns på små och stora teatrar i hela landet, i små och stora filmproduktioner och inom alla TV-bolag. Några kontaktar i dag sina offer, väl medvetna om vad de gjort och försöker förklara sig. Det kan uppfattas som ett nytt övergrepp. Att nästan ingen har vågat anmäla ens de grövsta brotten visar på det skrala förtroendet vi har för vårt rättsväsende. Vi förmodar att vi kommer att hållas till svars hellre än förövarna. Det är vi som hamnar på de anklagades bänk, som riskerar våra jobb och våra rykten, inte förövarna.

Vi kräver förändring! Vi vill att chefer och ledning med personalansvar ska rannsaka sig själva och medvetandegöra för sin personal vad de hittills varit oförmögna till — att skapa jämställdhet mellan könen! Vi kräver att producenter och teaterchefer skapar en trygg arbetsmiljö för alla! Vi kräver konkreta handlingsplaner som verkligen leder till förändring. Vi kräver att företag som i framtiden tillåter en sexistisk misogyn arbetskultur kan förlora sina statliga stöd.

Det här är några av vittnesmålen från uppropet #metoobackstage.

Första assistentjobbet kostym, 17–18 år. Föreställningens manlige huvudroll ska snart in på scenen för en kärleksscen, och precis före hugger han tag i mig i mörkret, trycker sig mot mig, kysser min hals, bits, låter ena handen vandra fritt samtidigt som han håller fast mig. Jag fryser till. Han viskar: ”Jag måste ju förbereda mig lite.” Sedan släpper han och går in på scenen.

Tidigt 90-tal. Jag är 20, jobbar på den coola ungdomskanalen. Under en utekväll träffar jag en kille som har fått göra lite film på kanalen. Klockan i baren börjar bli mycket. När taxin kommer säger han att han tappat sina nycklar. Ja, du får sova hos mig. Inga som helst vibbar uppstår. Han får en filt och en soffa i vardagsrummet.

Jag har druckit ett par drinkar och sover tungt i min säng i rummet bredvid. På natten vaknar jag av att trosorna skär upp i skrevet. I töcknet fattar jag till slut att jag är fasthållen. Han ligger tungt på mig och trycker in sin kuk samtidigt som han håller strypgrepp om min hals och ömsom skriker, ömsom väser ett mantra i mitt öra: ”Jag ska knulla din äckliga negerfitta, din äckliga, smutsiga negerfitta”. Jag tar mig loss. Allt går så fort. Han är ute ur lägenheten. Jag duschar i två timmar men kan inte gråta.

Jag anmäler inte. Jag slutar på kanalen, hans karriär börjar. I dag är han en hyllad film- och tv-regissör som gör goa komedier. Under åren har jag med ojämna mellanrum fått höra att jag inte är ensam om att vara utsatt för denne mans bitvis dolda, helsjuka kvinnobild. I dag upphör min skam. Kanske 25 år för sent, men ändå.

Jobbar på institution. Vid en kollegas 40-årsfest sitter jag bredvid den nykontrakterade scenografen. Sitter och kallpratar när jag känner hans hand på mitt lår. Jag säger ”sluta” och tar bort den. Resten av kvällen kommer han fram till mig var jag än är, pressar sitt skrev mot mig. Håller fast mig. Tafsar överallt. En annan man på teatern drar ned mig i hans knä för att ”rädda” mig. Till slut drar en tredje man in mig i logen för han vill hångla. Jag går hem. På måndagen konfronterar jag scenografen med hans beteende: ”Du är inget annat än en liten ful biljettkassörska och ska bara vara tacksam att jag ens vill ta i dig.” Jag är 26 år. Har blåmärken på brösten efter hans händer.

Jag hade vunnit pris på en filmfestival i USA, var hundvakt i en lånad lägenhet och bjuden till en stor tillställning. En väletablerad regissörskollega från festivalen, som jag också kände, skulle komma förbi och plocka upp mig så att jag slapp åka kommunalt. Det kändes tryggt. När jag öppnade dörren, uppklädd och klar att gå, for han in i lägenheten. Hunden blev rädd och skällde, det var värmebölja och takfläktarna gick, han började rulla en vattenmelon över parkettgolvet och hunden sprang efter. Allt var rörigt och hetsigt och jag bad honom att gå. Då tog han en kökskniv och satte mot min strupe. Han var inte kontaktbar, kort fullbordad våldtäkt – sedan bröt han ihop. Han satt på balkongen och grät och bad mig att inte anmäla, det skulle slå sönder hans familj. Jag avbröt mitt jobb med att finansiera nästa film, åkte hem i stället. Trodde att jag kunde glömma.

Efter nästan ett år av trakasserier tog han tag i mig och tryckte sig mot mig och försökte kyssa mig. Jag tryckte instinktivt bort honom och sa att JAG INTE ÄR INTRESSERAD. Han såg svart. Efter det varnade en kvinnlig kollega mig för den manliga skådespelaren. Hon uppmanade mig att vara försiktig då andra tjejer har blivit utsatta av honom och att han även är anmäld för våldtäkt. Jag fick berättat för mig att han sagt att jag skulle må bra av att bli våldtagen. Personalchef och vice vd tog in honom och förklarade att detta inte accepterades på denna teater. Han slutade trakassera mig, sedan gick hans kontrakt ut och han slutade på teatern. Några år senare återanställdes han – teaterchefen och den manliga skådespelaren är nära vänner.

Ekot larmar 2010 om sexuella trakasserier på teatrarna. Jag blir tillsammans med övriga i jämställdhetsgruppen kallad till vd:ns rum. Han säger att han anade att det förekom sexuella trakasserier, men inte att det var så illa. 2017 säger samma vd exakt samma sak i Aktuellt. Ridå.

En produktion, manlig stjärna utsätter mig för fem månaders psykisk terror med påhopp och glåpord blandat med tårar och prat om att hans liv är kaos – så eskalerar det med att han tycker att jag minsann borde runka av honom. Anmälde till HR som avrådde mig från att göra ”så stor grej av det”. Den manlige skådespelaren fick gå i ”samtalsterapi” hos vd:n.

Teaterchefen och jag pratar rollsättning: Jag: ”Nej, jag vill inte arbeta med den skådespelaren, han har nästan slagit ihjäl NN.” Hon (teaterchefen): ”Det är aldrig ens fel att två träter.”

”Vem fan tror hon att hon är?” Sagt av producenten när jag lämnat ett löneanspråk som låg på exakt samma summa som en manlig kollega som skulle göra ett liknande jobb med liknande budget. Vi hade snackat ihop oss och landat på samma summa. Han fick ja, jag fick hälften.

Har otaliga gånger varit med om hur en som relativt ung kvinna behöver parera olika mäns mående och beteende för att kunna ha en fungerande arbetssituation. Män som ”inte funkar så bra med kvinnliga arbetsledare”. Som ljudteknikern som började ignorera mig, fick utbrott under pågående repetition, stormade ut ur rummet med mera. Varje dag bestämde han stämningen i repsalen genom sitt humör och varje dag fick jag och (den kvinnliga) regissören försöka pejla in honom, stryka medhårs och tassa på tå runt honom för att överhuvudtaget få något gjort. Ända tills vi fick nog. Teatern han jobbar på nu verkar inte ha gjort något åt hans beteende trots upprepade klagomål. Han jobbar kvar, vi frilansare försvinner iväg och nya råkar ut för honom.

Jag frågar den manliga produktionsledaren på ett produktionsmöte varför något inte är klart i tid. Han säger högt och tydligt framför alla på mötet: ”Har du mens?”

Har jobbat som publikvärd på flera institutioner sedan jag var 19 och har flera erfarenheter av att bli sexualiserad och tafsad på av både gubbar i publiken och av kollegor. ”Alla i huset vill ligga med publikvärdsbrudarna”, förklarade en manlig kollega lite ursäktande för mig när jag påpekade att jag inte uppskattade att bli tafsad på på min dåvarande arbetsplats (eller någonsin för den delen). På samma ställe gick en manlig regissör förbi och droppade i förbifarten: ”Ni har ju inget riktigt jobb men ni är fina att se på”. Min strategi blev att klippa av mig håret, peka med hela handen, bete mig auktoritärt och sluta le mot män. Det sjukaste är nog att inte kunna vara sig själv på grund av att en är rädd för att uppfattas som ”svag”, ett objekt som inte behöver respekteras överhuvudtaget. Att en måste vara så jävla stark och ryta ifrån hela tiden.

I somras. Manlig tekniker: ”Man ska fan inte ha kvinnor på arbetsplatser, de är bara skräp. Höhö. Eller hur, vad tycker du?” Jag: Stirrar på honom men den argaste blicken jag har under min huva medan jag lindar en kabel i ösregn och lera. Manlig tekniker: ”Vad fan är ditt problem, har du inte fått några blommor i dag?”

Jobbar som riggare/tekniker på ett stort evenemang på Scandinavium. När jag frågar en arbetsledare om det finns något att göra så säger han att jag kan följa med honom till logerna ”och ha lite skoj istället”. Jag fortsätter med andra arbetsuppgifter. När jag står och håller på att rigga kommer han fram till mig och skämtar om att krypa upp i fittan på mig, för att jag står så bredbent. När jag snäser ifrån börjar han skämta om att tända eld på fittan på mig istället, inför alla mina manliga arbetskollegor som inte säger något. När jag går ut för att ta en paus kommer en annan manlig kollega fram och ”skojfrågar” om jag vill följa med till hans bil och ligga med honom. En annan snubbe kommer fram till mig medan jag håller på att flytta på lådor och börjar jucka på mig och ta tag i mina höfter. Nu ett par år senare har en institution anställt snubben som juckade på mig för ett projekt, fastän kollegor har påpekat vad han har gjort. Samtidigt går vd:n ut i media och säger att de inte anställer sådana personer.

Jag var 16 på personalfest med övernattning. Blev för full, ramlade och slog mig, blev inburen av kollegor till en säng, avklädd på nedre delen av kroppen och påsatt av den 25-åriga förlovade kollegan vars namn jag inte kunde eftersom vi aldrig hade pratat med varandra. Sen kräktes jag ned mig själv (hittade matrester i hela håret dagen efter) och sedan gjorde han det en gång till. Mitt trauma kom främst i efterdyningarna. Min chef sa att jag inte fick ta det uppåt för det kunde förstöra för 25-åringen och jag var ju full. Konsekvenserna blev att jag inte jobbade när han gjorde det och att jag skämdes varje gång jag såg hans flickvän.

Stjärnskådespelaren som drog fram sitt kön och lutade sig fram över kaffebordet, la sin pjäs i brödkorgen och flåsade mig i örat: ”Ta den, du vet att du vill.” Fotografen som lutade sig fram som för att viska något i mitt öra men som grabbade tag om min nacke och tryckte in sin tunga i mitt öra. De producenter som tyckte att jag var överkänslig när jag sa ifrån. Tafsande och kommenterande elektriker, fotografer, regissörer, skådespelare och producenter. ”Lite skit får man ta.”

En ljussättare på SVT hoppade på mig och stoppade in sin tunga i min mun på en slutfest. Han var runt 60, jag var 23. Han försökte två gånger och jag var tvungen att knuffa undan honom. Vi hade knappt pratat under inspelningen.

När jag regisserade en känd hiphopmusiker för ett produktionsbolags räkning drog han ned mig i knät och sa ”kan du inte jobba härifrån istället”. Jag satt alltså där i hans knä och försökte ta mig upp medan jag instruerade en scen med ett helt team som tittade på. Ingen sa något. Jag glömde min mössa hos honom och när jag skulle hämta den sa han att han hade runkat i den. Han skickade snuskiga sms, frågade utmanande frågor om mitt sexliv. Jag berättade för ledningen på filmbolaget. Deras svar: ”Han kan vara lite... hehehe”. Inget hände, inga konsekvenser. Det som hände var att jag blev avsatt från projektet. Jag var anställd som producent och gjorde även inslagsproducerandet. Hiphopstjärnan var en idiot, men det är filmbolaget som brister mest här. Det var vidrigt.

Regissören X. Han började sin yrkesbana som underdog men har klättrat sig upp till att ha haft en av de mest mäktiga positionerna inom svensk film. X pushar två kvinnor så hårt i en sexscen att några ur teamet väljer att hoppa av filminspelningen i protest mot hur X behandlade speciellt den ena kvinnan. Under en annan inspelning köper X och några andra män i teamet sex av prostituerade. X mobbar ut produktionsledaren och vänder teamet emot henne när hon kritiserar hur mycket droger som konsumeras samt hur han uppför sig. Flera kvinnor har sagt att X är farlig. Han har positionerat sig som en försvarare för vissa grupper i samhället, är ytterst charmerande och vänlig när det passar honom, men sätter man sig emot honom hotar han och orsakar stor skada. Med mycket små nyanser och raffinerade härskartekniker kan han ha ett stort entourage runt sig där enskilda individer som sätter sig emot far oerhört illa. Han beskrivs som en hänsynslös psykopat som inte skyr några medel som helst för att nå sina mål.

Jag har jobbat som kostymtekniker i tio år och många incidenter gör sig påminda. Jag har fått ”äran” att jobba med många manliga genier. I en uppsättning för ett par år sedan hade jag kjol på jobbet och den äldre skådespelaren applåderade förtjust att nu skulle han kunna se mina trosor när jag skulle snöra hans kängor. Jag log och knep ihop benen när jag hjälpte honom med skorna. Nästa dag har jag byxor och när jag kommer in i rummet skriker han ”för i helvete, har du inte förstått att du ska ha klänning så att jag kan se färgen på dina trosor!” Alla i rummet skrattar högt och glatt. Ett annat tillfälle trycker han upp mig mot väggen vid scenkanten, stoppar in tungan i munnen på mig och håller fast. Efter ett tag tar han med blommor som tack för att jag har sådant överseende med honom.

Institutionsteater: Stjärnan frågar mig på en fest om ”min fitta är tight”. Några dagar senare, snabbpassning i trångt utrymme, han kör ned handen i mina byxor, under trosorna, och trycker in sina fingrar i mig. Hårt. Jag hoppar högt, han flinar, säger ”skulle bara kolla läget” och glider in på scenen som om inget hänt. Hela spelperioden är det kladd och väldigt grov jargong.

Stor musikteaterscen: Jag står i kulisserna för att se en av ariorna. Plötsligt får jag ett hårt manskön mot min rumpa och händer som klämmer åt brösten. Jag försöker vända mig om, men han drar mig bakåt in i mörkret. Han skrattar och säger ’det är bara att ta emot’. Miljön på den här anrika scenen är så galet hierarkisk och unken att det är mer regel än undantag att sådant här händer. Ett tydligt mansdominerat klimat där vi alla är ’lilla gumman’.”

En mycket känd och produktiv film- och tv-regissör kommer fram i en bar och frågar mig om jag löper. Jag är 20 år yngre än honom och hade precis jobbat på hans film. Jag hör ofta om kvinnor som utsatts för hans sexistiska kommentarer: ”Har du knullat nåt på senaste”, ”gå hem och pulla”, ”vilken jävla fitta” och så vidare. Han har ursäktats med att han skulle ha Tourettes syndrom

Utekväll med kollegor. Jag dricker öl eller cider under hela kvällen. Jag är 20 och jobbar med en skådespelare som är cirka 20 år äldre än mig. Vi är ett stort gäng ute och han uppmärksammar inte mig speciellt när vi är ute. Men helt plötsligt blir jag väldigt påverkad från att ha känt mig nykter. Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknar upp livrädd hos honom morgon därpå, naken och utnyttjad. Han har haft sex med mig då jag antagligen var drogad, däckad. Han låtsas som om ingenting är fel, som om det är normalt att få en blackout på cirka tio timmar efter tre öl. Jag går därifrån och skäms. Även fast jag inte gjorde något fel. Jag vet fortfarande inte, sex år senare, exakt vad som hände den kvällen.

Mitt första jobb inom scenkonsten. Producent på etablerad frigrupp. Jag är hälften så gammal som medlemmarna. En av de manliga skådespelarna börjar skicka sms om vad han vill göra med mig och sig själv. Detta pågår i över ett år trots upprepade försök att få honom att sluta. En annan manlig skådespelare på samma teater grabbar tag om mina bröst när jag något år senare råkar stöta på honom på gatan. ”Jag har alltid velat göra det”, är hans kommentar. De var mina tonårsidoler. Jag var 25.

Jag var 20 och jobbade på ett av mina första jobb som C-foto. Jag blev väldigt bra vän med en man som var ungefär 35 år. Jag märkte efter ett tag att han verkade intresserad av något mer och sa tydligt att jag inte var intresserad av annat än vänskap. På en fest på ett hotell drack jag alldeles för mycket rödvin och det sista jag minns är att jag satt bakom ett piano. Nästa sak jag minns är att jag är på personens hotellrum och han tränger in i mig där bak och jag skriker högt, för jag spricker. Kommer också ihåg att han filmar med sin mobil. Sedan inget mer. Jag flyttade och slapp se honom på många år, fram tills i somras då vi sågs en dag på en inspelning. Jag klarade inte av att titta på honom, hade inte mod nog att konfrontera honom med vad han gjort.

Jag arbetar sedan många år som påkläderska på Kungliga Operan. Vi befinner oss längst ner i hierarkin och är vana med att både män och kvinnor trampar på oss. Varje dag. Den här historien har många år på nacken, men den svider än. Jag var ung, ambitiös och framförallt timanställd. Jag arbetade med en balettdansör som vägrade bli klädd av mig och min kollega för att vi var ”för fula”. Kulmen kom en kväll när han bjöd upp sina yuppiekollegor till balettkorridoren efter en föreställning. Jag stod och hängde kostymer och var inte beredd på attacken. Han tryckte upp mig mot väggen. Tog ett hårt strypgrepp och sa: ”Så här gör vi mot våra påklädare…” Polarna garvade och dansören fortsatte... ”bara för att vi kan!” Han släppte mig och jag föll ihop på golvet. Ingen hjälpte mig. Jag anmälde aldrig. Jag hade blåmärken på halsen och var så jävla ledsen. Det är så här vi gör mot våra påklädare... Det har inte blivit bättre, tyvärr.

Mitt första jobb på en teater. Jag är 18 år och ska vara sufflös och hjälpa en manlig skådespelare, strax över 40, specifikt med text. Jag läser text med honom ensam i en loge. Han berättar vilken stor stjärna han är utanför Sverige och hur mycket han har gjort inom teater och film. Han tycker att jag är fin. Han blinkar åt mig när han ser mig, håller min hand i smyg på repetitionerna och blir min ”vän”, någon som bryr sig. På kvällarna skickar han dikter till mig. Han säger att han vill spela pjäsen Lolita med mig och att den påminner honom om oss – den handlar om en 40-årig man som blir förälskad i en 12-årig flicka. I dag är han regissör, anställd av teatern, och regisserar flera amatörteatergrupper varje år där han är ”ständigt kåt” (deras ord) på unga tjejer i grupperna.”

Jobbar som regiassistent på institutionen. Första veckan knäpper han bara med fingrarna. Regissören. Inte förrän en man i maktposition pratar med mig ändrar han sig. Ser mig. Jag blir hans ägodel. Hans ’älskling’. Jag spelar med – det enda sättet att kunna utföra mitt arbete. Rummet styrs av olika härskartekniker. Den aggressiva manligheten står högst upp i hierarkin. Kvinnor är något för ögat, kuttersmycken, eller komiska inslag. Alkoholen flödar. Jag spelar med. Jobbar så jävla hårt. Gör jag fel är jag inte vatten värd. Och någonstans har jag förlorat min förmåga till gränssättning. Gråter av utmattning. Tänker hela tiden att jag är värdelös.

Tills kvällen på klubben där han dyker upp. Förklarar för mig att om jag någonsin går bakom ryggen på honom så är jag död. Hans ögon brinner. Jag behåller mitt lugn och vi går därifrån. Utanför med orden ”hennes kropp och din hjärna” vill han ha med mig på trekant. Hans hot om att krossa mig. Hans sexualiserande blick. Jag hotade med att säga upp mig om han inte skärpte sig och han anmäldes till ledningen av flera i ensemblen. Året därpå regisserar han igen – hans konstnärskap var alldeles för intressant för att gå miste om. Och ytterligare en medioker föreställning sätts upp. Det värsta är vad som händer när arbetsledaren är som han, hur gränser suddas ut och vad som får sägas. Hur förtryck sprids, som vinterkräksjuka.”