"Ingen utsatt är ensam om sin erfarenhet, vi är en del av en större struktur".

#metoo: Skilja agnarna från vetet

2018-01-09 | Undertecknarna padlock

EKONOMI

Det räcker nu. Det säger gröna näringslivets kvinnor och går ut med uppropet #skiljaagnarnafrånvetet. 1 016 kvinnor har skrivit på. Här är uppropet och ett urval av vittnesmålen.

Annika Bergman och Matilda von Rosen är initiativtagare till det gröna näringslivets upprop #skiljaagnarnafrånvetet. Uppropet publicerades först i ATL den 30 november 2017.


2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop


Fler #metoo-upprop:

#akademiuppropet

#allavi

#allmänhandling

#bortabrahemmavärst

#deadline

#dammenbrister

#intebättreförr

#exponerad

#hjälpaintestjälpa

#husfrid

#ickegodkänt

#imaktenskorridorer

#inationensintresse

#intedinhora

#kidstoo

#konstnärligfrihet

#larmetgår

#listanärstängd

#lättaankar

#medvilkenrätt

#metoobackstage

#nustickerdettill

#närmusikentystnar

#orosanmälan

#räckupphanden

#sistaspikenikistan

#skrattetihalsen

#slådövörattill

#teknisktfel

#theshowisover

#timeout

#tystdansa

#tystnadtagning

#underytan

#utanskyddsnät

#utantystnadsplikt

#vardeljus

#vikokaröver

#vispelarintemed

#vårdensomsvek

#utgrävningpågår


Saknar du ett upprop i listan? Mejla upprop@feministisktperspektiv.se. Många upprop är i pipeline, bland andra #inteförhandlingsbart, #nykterfrizon, #visjunger ut, #obekvämarbetstid, #killtheking, #givaktochbitihop, #tystdiplomati, #felfil, #visparkarbakut och #tystiklassen. Vi inväntar bara ett godkännande från administratörerna för att få publicera dem.

Även det gröna näringslivets kvinnor har anledning att säga att det räcker nu. Som en prick i fjärran startade #metoo uppropet, snabbt kom det närmre och med en enorm kraft rullade det in över det svenska samhället. Utsatthet och kränkningar handlar först och främst om maktobalans mellan människor, men det handlar också om sunkiga värderingar, normer och kultur. Sexism är ett fruktansvärt starkt vapen i konsten att förminska en människa, att reducera en kompetent kvinna till sitt kön.

Vi vill skapa en diskussion som ger en bestående förändring i hela det gröna näringslivet. Vi vill se en sund, trygg och schysst miljö för både kvinnor och män att verka i. Det återstår mycket att göra trots att en hel del blivit bättre. Den diskussion vi behöver ha handlar om hur våra unga tjejer på gröna utbildningar och praktikplatser behandlas. Diskussionen behöver omfatta alla de små arbetsplatser som finns i de gröna branschernas företag, allt ifrån hästverksamhet till skogsentreprenad, djurskötsel till fruktodling, den omfattar både arbetsgivare och arbetstagare. Alla de små och stora företag som idkar affärer i det gröna näringslivet, där kvinnor verkar som rådgivare, veterinärer och försäljare behöver ta #metoo på största allvar. De gröna näringslivets sektorsuniversitet SLU, intresseorganisationer och direkt berörda myndigheter har all anledning att sätta jämställdhetsfrågan högt på agendan.

Det handlar om unga kvinnor, medelålders och äldre. Det vi har gemensamt är att vi älskar att verka i det gröna näringslivet men samtidigt delar många av oss negativa upplevelser som enbart kan kopplas till vårt kön och sexism.

Vi vill inte hänga ut enskilda personer i detta upprop, vårt syfte är inte att skuldbelägga män som grupp. Vi vill dela med oss av våra erfarenheter och visa att ingen utsatt är ensam om sin erfarenhet, vi är en del av en större struktur som fram till nu tyst accepterats. Även vi som inte drabbats direkt av sexism skriver på för att visa vårt stöd för de som utsatts och för att vi ser ett problem kvinnors potential inte tas till vara. Förändringens vindar sveper fram i det gröna näringslivet!

Här kommer några av vittnesmålen:

”Men i Trelleborg i söder, där som kärleken den blöder, får man pilla dom på musen för en spänn” och ”inte ett strå på fittan, å knulla gjorde vi så att det brann, änna ut i fittefan, det kan va gott när man får knulla gratis”.

Så sjungs det varje månad på middagar som anordnas av kårer vid SLU. Det är normaliserat att sjunga om kvinnan som ett sexobjekt. Folk rycks liksom med i den sexistiska jargongen. Sist jag var där drogs skämt i stil med ”vad kan man göra om man vill ha gruppsex – gruppvåldtäkt”. Jag lämnade festsalen, kände mig äcklad och otrygg.

Det var några år sen, som relativt ny lärare på lantbruksskolan, jag fick börja med att riva ner bilder på nakna och lättklädda kvinnor som satt lite här och där i gårdskontor och maskinhallar på skolan. Det kändes verkligen inte bra att utsätta våra elever för den kvinnosyn bilderna förmedlade. Genom åren har också jag blivit tafsad på då och då, vem har inte det? Fast det blir ju mera sällan med tiden!


Jag har varit med om flera saker under min tid i skogsindustrin. Det värsta var när en manlig kollega kröp ner i min säng efter en fest. Han höll fast mig och spoonade mig. När jag bad honom gå sade han att han inte ville, eftersom jag var så gosig. Han låg och höll i mig länge. Jag vet inte hur länge, men det kändes som dagar istället för de timmar det antagligen var. När jag senare berättade för min chef ville han att jag skulle bestämma om vi skulle berätta för någon annan eller inte. Om vi gjorde det skulle kollegan få sparken, så jag fick bestämma. Det är så många fel i både min kollegas och min chefs beteende så jag vet inte var jag ska börja.


Jag pluggar på SLU. Jag hade precis börjat dejta en kille och en kväll på dansgolvet hindrade några manliga bekanta oss från att dansa tillsammans. De hindrade oss rent FYSISKT genom att bilda ring kring mig och stå och torrjucka på mig och skratta. Det var tydligen okej att liksom befläcka mig inför den person jag tyckte om.


Läser längre ner i inläggen om en kvinna som var på en kryssning för branschfolk. Jag var också på en sån kryssning. En man raglar fram till mig och börjar ge mig högljudda komplimanger om hur vacker och sexig jag är.

– Jag har alltid velat känna på hur du känns, flinar han.

– Eh jaha? svarar jag.

– Ja du är sexigast på hela Facebook, säger han.

– Jaså ja men du får inte känna på mig för det, säger jag.

– Det gör jag ändå, skrockar han och flyger fram och börjar omfamna mig.

Ett helt gubbgäng står bredvid och asflabbar åt situationen. Jag fäktar med armarna och försöker trycka honom ifrån mig men han är STARK. Jag nästan skriker åt honom att släppa mig men det gör han inte. Jag får panik men sitter som i ett skruvstäd i hans omfamning. Han försöker ta på mina bröst och då sparkar jag honom på smalbenet så hårt jag kan! Han garvar och släpper mig. Alla hans gubbpolare står där fortfarande och skrattar... Jag skäms. Är rädd. Gråter. Ingen bryr sig... Han raglar vidare med sina polare. Jag går ner till min hytt. Duschar. Bäddar ner mig. Gråter. Skäms.


Ett av mina första jobb efter agronomexamen. Deltog på resa med internationell organisation som svensk representant. Jag var enda kvinnan och en man, säkert 30 år äldre, började uppvakta mig mycket närgånget. Tog i mig, skulle kyssa mig, knackade på hotelldörren mm. Fick ta hjälp av andra normala män som skyddade mig.


Varför har inte skogsbranschen kommit längre än den gjort? Överlag så känns det som att vi till stor del lever kvar i det att kvinnor ska vara tysta och ställa upp på det mesta. Hur man gör ett arbete vilar inte på kön — utan på individen. Det är så jäkla tråkigt att den kulturen som råder ute på kontor — små som stora — får leva kvar. Precis som ni nämner hejas sexistiska påhopp på av andra vilket inte genererar några som helst tankar om att uppförandet är helt fel, utan sakta och säkert gör det till vardagligt. Att det är en viss ”jargong” på arbetsplatserna är bara bullshit. Håller man på som man gör får man stå för det, och vill man att det ska ändra sig är det upp till dem. Det är svårt att få en gammal hund att sitta. Känner med er allihop, tillsammans kan vi greja detta!


Om en uttrycker feministiska värderingar på min arbetsplats kan en få höra ”ooooh feminazi, dig vågar jag inte sitta bredvid mer” eller om nån trängt sig före till kaffeautomaten blir det genast metoo-skämt som man förväntas skratta med i för att inte skapa dålig stämning. Oskyldigt kan tyckas men helt uppenbart för alla att feminist, det är man bara inte.


Det var en sedvanlig pub på kårhuset. Stod i baren och beställde en öl, när jag fick en liten klapp på axeln av en annan student, studerande två år över mig, som sa konstaterande: ”Den är bra.” Varpå jag undrande frågar: ”Vad är bra?” Han svarar med ett flin: ”Din röv. Den är jävligt bra.” Han nickar bort mot sina kamrater, som står några meter rakt bakom mig, i bredd, alla med blicken riktad mot mig och betraktar min kropp från topp till tå. De har alltså stått och diskuterat och värdesatt min kropp. Några timmar senare hade jag en annan manlig students händer innanför mina trosor utan mitt samtycke. Detta hände mitt i ett samtal vi hade, helt oprovocerat.


På den skogliga skolan i norr värdesätts traditioner. På min tid sjöngs det väldigt många visor på gemensamma middagar. Tjejerna skulle sjunga låtar där samtliga texter förminskade tjejer (till exempel Kåta Maja som handlar om en förståndshandikappad tjej som har sex). Männen sjöng låtar som höjde dem till skyarna eller som förlöjligade kvinnor på olika sätt. Exempelvis en visa handlade rätt och slätt om trakasserier av en kvinna (Balladen om Theobald Thor) där sensmoralen lyder ungefär ”du ska inte va så jävla känslig, låt män vara män”. Några elever kämpade som tur var för att få bort de nedvärderande visorna från de gemensamma sittningar men det skedde inte utan ett redigt krig från många (män). Man fick inte röra traditionerna! Var inte så jädra känslig! Tål du inte skämt eller? Det handlar såklart om rädsla för förändring och om att förlora privilegier som en machoman har på skolan.


Jag tvekade länge att skriva under detta upprop, eftersom jag inte tyckte att jag mött specifik sexism inom de gröna näringarna, utan i mycket högre grad inom andra branscher som jag varit verksam i tidigare under mitt yrkesliv. Ja, och förstås inte bara mitt yrkesliv, under hela mitt liv! Från den första blottaren då jag kanske var sex sju år till fyllekladdiga kollegor. Från sexistiska skämt och anspelningar till rena övergrepp. Från att bli kallad såväl ”lilla gumman” som ”regeringen”. Och förstås mycket mer. Allt det där som är så normaliserat att vi kvinnor inte ansett hos ha haft något annat alternativ än att finna oss i det. Fram till nu. Fram till #metoo. Jag hoppas innerligt att vi från och med nu ska förändra denna struktur från grunden, så att inte våra söner och döttrar normaliseras in i samma skeva kultur. Jag skrev också under därför att jag, när jag mött sexism inom de gröna näringarna, mött den inom LRF. Nja, kanske egentligen inte sexism. Snarare en ojämställd kultur. Gubbig. Grabbig. Mansdominerad. En kultur som är väldigt vanlig och som finns överallt i samhället, en kultur där det fortfarande är lättare för män att välja och stötta andra män (än kvinnor) och där det fortfarande är lättare för de kvinnor som ändå kommer fram att anpassa sig till strukturen, och välja att stötta en man, framför en kvinna. Inte för att jag eller någon annan kvinna är ett sämre alternativ, kanske snarare och oftare tvärtom, utan därför att det, inom den struktur och kultur vi verkar, fortfarande är lättare att välja en man. Detta hoppas jag att vi kan ändra på. Detta vill jag att vi ändrar på. Detta kräver jag att vi ändrar på. Nu. Även inom LRF. Även inom de gröna näringarna.


För alla de gånger jag blivit förbisedd eller inte ansedd ha något att tillföra, bara för att jag varit ung tjej i ett gubbigt och grabbigt sammanhang. Klappad på rumpan, tagen på låret eller tjuvnyp i midjan anses som ”skojigt” och något man som tjej bara ”ska” fnissa lite åt? Det har alltid tagits för givet att brodern i syskonskaran ska ta över gården. Jag och min syster har alltid kommenterats enbart som framtida kostnader som ska lösas ut så billigt som möjligt. Jag har en masterutbildning i de gröna näringarna och har jobbat som rådgivare i branschen i tio år, men det kvittar. Jag duger inte ändå för att räknas som ett alternativ att ta över ens en liten del. Jag och min syster hade planer att läsa skogsutbildning för att kunna ta över en del av skogen. Responsen var ilska från mamma och bror för att vi skulle försöka sno någon del av gården som de tänkt att vår bror ska ha. Jag har hört exempel med äldre som sålt sina gårdar eftersom de bara har döttrar och därför inte har någon som kan ta över. Döttrarna har inte ens fått frågan ifall de vill ta över utan det har bara tagits för givet att de inte kan. För att de är kvinnor. Och mark ska brukas av män. Och ägas av män. Kvinnor förminskas och män är starka och driver företag.


Som första tjänst inom skogsbranschen blev jag placerad på ett kontor långt borta i ingenstans med enbart manliga kollegor. Ett minne jag har därifrån är när jag lyckades höra ett samtal mellan mina kollegor och en entreprenör. Jag hörde entreprenören utbrista i fikarummet:

— Åh! Så ni har gått och fått en sådan fägring här.

Jag valde att hoppa över fikat då jag blev så illa till mods samt kände avsky mot att tvingas se hans äckliga uppsyn framför mig. Han var tillräckligt gammal för att kunna vara min pappa och innan hans uttalande hade vi just skakat hand och hälsat. Blicken jag hade fått då tillsammans med orden i fikarummet räckte för att förstöra min dag. Hade jag åtminstone haft en kvinnlig kollega att vända mig till hade det kanske känts lite bättre men känslan av att vara totalt ensam och utlämnad blir ibland bara för stor.



Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när män inom de gröna näringarna reagerar på #metoo genom att till exempel dra skämt om att en sexuellt trakasserad ko säger #muutoo. Men på nåt sätt är jag inte ett dugg förvånad att denna fantastiska rörelse bemöts genom bagatelliserande och plumpa kommentarer.



Var på en kryssning med branschfolk och stötte på han som hämtar våra slaktdjur. Han var full och glad i hågen, vi hälsade och han började genast kommentera mitt utseende. ”Du är så himla vacker! Syns inte på den kroppen att du nyss fött barn” Det gick fort från noll till hundra och två minuter senare hade han dragit mig till sig och hans händer letat sig innanför mina kläder. Jag försökte glida därifrån lite snyggt, man vill ju inte göra någon obekväm. Man vet ju hur dom här fulla gamla gubbarna håller på. Alla ser, men ingen reagerar på att en man i 60-års åldern har sina händer innanför tröjan på en 20-årig tjej. Tack #metoo! Jag ska aldrig vara tyst längre! Min kropp, mina regler.

En fortfarande, tyvärr, mansdominerad bransch där männen tror att de bestämmer över allt och alla samt tar beslut genom att hålla varandra om ryggen. Att jag, som ung nyutexaminerad agronom med gedigen utbildning, inte blir tagen på allvar, blir snarare klassad som ”assistent” istället för den mellanchefspositionen jag besitter, och kallad lilla gumman på arbetsplatsen är inte ok. Att inte får göra sin röst hörs utan fnyst åt, kallad oerfaren och ”sådant får du minsann räkna med som ny, du ska minsann tiga och tacka för att du får jobba på detta fina företag”. Inte ok för fem öre. Att vid olika tillställningar, fortfarande oftast ensam ung kvinna trots att man har en högre befattning i företaget, blir tafsad på efter middagar när flertalet har fått i sig lite för starkt när de träffar och ”nätverkar” i goda vänners lag. Vi är för få kvinnor i branschen, och ni är så starka därute, att vi orkar är otroligt ibland.



Jag och en annan ung rådgivarkollega deltog i Köttriksdagen för några år sedan, redan under middagen blev en man läskigt närgången, ivrigt påhejad av sina kompisar. Våra nej verkade bara göra hela gänget mer uppspelta. Efter middagen var dom som iglar efter oss och vi försökte hålla oss undan så gott det gick. Kvällen slutade med att vi bad en man vi kände lite som var arrangör att följa oss en bit till rummet. Han förstod situationen snabbt, för stämningen hade blivit så otäck så vi inte ville gå själva. Men det värsta var att så många såg hur vi trakasserades hela kvällen utan att ingripa eller på något sätt ge oss stöd!

Arbetat som rådgivare och konsult huvuddelen av mitt liv. Närmaste kollegor har alltid varit reko men eftersom jobbet har inneburit mycket resor utomlands till mässor och möten så togs jag inte som kvinna på allvar. Ställde jag frågor så vände sig männen med sina svar till männen, inte mig. Och när de upptäcktes att jag är ”kunnig i branschen” började tafsandet. Att lägga handen på ett knä vid middagar är så förminskande. Min kompetens tas inte på allvar. Jag ses inte vara jämbördig att diskutera svåra komplexa frågeställningar. Lika hemskt är situationer då män har kommentarer om andra kvinnor i branschen. Så ofta som jag har hört: ”– oss emellan, med hon är en riktig satkärring”. Jag har känns mig så låg och dålig då jag inte har klarat av att försvara kvinnorna i det läget.

Jag hade en manlig kollega när jag jobbade på en länsstyrelse för cirka åtta år sedan som kom in på mitt rum och erbjud mig massage för att jag såg så spänd ut. Han försökte komma åt mig men jag lyckades värja mig och så klart skratt bort situationen. Han ville också att jag skulle prova klänningar som han köpt på nätet och sedan ville han fotografera mig. Han påstod att det var för att få veta vilken storlek det var på plaggen. Hans sambo jobbade på samma arbetsplats. Jag är less på att behöva ta ansvar för situationer när män fäller ointelligenta och sexistiska kommentarer, jag är glad för det här uppropet och känner mig stärkt av gemenskapen kvinnor emellan! Jag säger som Lisa Ekdahl, ”patriarkatet faller inom vår livstid” och det börjar nu!


En av mina första praktikplatser på gymnasiet, arbetade en del ihop med en anställd som var ganska obehaglig. Jag var cirka 17 år och han var cirka 35, det var vallskörd och vi hade stannat på gårdsplanen på en av de gårdar vi körde åt. Jag hade på mig helt vanliga arbetsbyxor och stod på traktorstegen och lutade mig in i traktorn för att nå min matsäck och han stod utanför. Han: ”Gör inte sådär!” Jag: tänker att jag råkat komma åt nån knapp i traktorhytten eller något men säger bara: ”Vadå, vad har jag gjort?” Han: ”Du kan inte stå sådär med din sexiga röv, jag kan ju inte låta bli att stirra på den och någon på gården kan ju se att jag står här och blir hård i byxan av att spana in den lilla praktikantens heta röv”. Behöver jag säga att det var väldigt obehagligt att fortsätta dela traktorhytt med denna person.



När jag var ung och ny veterinärstudent och serverade på en middag för veterinärer blev jag slickad på armen av en äldre kollega. Han är känd och har förekommit en del i tv. ”Vi får göra vad vi vill med dig ikväll”, gav han som förklaring. Sedan erbjöd han sig att fixa jobb.



Från 18 till 27 års ålder i branschen; sms på nätterna om min kropp och vad man tycker om den, kommentarer om mina bröst och mitt utseende i övrigt. Rent tafsade på mig och smygkollande när man byter om mm. Man blev van till slut och det är ju fel visserligen. Jag märker av det än i dag trots jag bytt till en lite annorlunda bransch, men det blir inte lika öppet nu som det var ute på lantbruken :) Samma var det för min kompis. Jag minns när vi var i 18-årsåldern och arbetade på samma ställe, min vän arbetade då ihop med en manlig djurskötare som ställde sig och kollade när hon plockade ut smågrisar ur en sugga. Han stod bredvid och flinade och berättade att han skulle köra upp handen likadant på henne om hon gick in i halmladan. Hon blev jätterädd och ringde till mig och var ledsen.



Jobbade på Länsstyrelsen med kontroller under en säsong, självklart var de flesta besöken jättetrevliga. Men tyvärr förmörkade ett par stycken hela min sommar. En yngre bonde tryckte plötsligt upp mig mot väggen och tar hårdhänt tag i mig, jag blir livrädd men försöker spela med för att han ska släppa mig. Så fort han gör det springer jag till bilen och hör hur han skrattar efter mig. Vid ett annat gårdsbesök ska jag åka med bonden till ett utskifte. Så fort vi är ensamma i bilen kommer förslagen och en hand på låret. När jag säger åt äcklet att skärpa sig skrattar han nöjt och säger att han gillar lite motstånd. Jag börjar bli rädd på riktigt men räddas av att en anställd dyker upp i en annan bil och meddelar något som gör att bonden måste vända. När jag berättar för min kvinnliga chef suckar hon bara och drar några exempel på vad hon själv tvingats stå ut med när hon gjorde kontroller. Mår illa över det här än i dag, tio år senare.



Mjölkföretagardagarna, jag åkte dit utan min man och hörde direkt kommentarer om att jag minsann var ute på vift. Två ytligt bekanta försökte få i mig sprit under middagen, och jag hade all möda att hålla mig undan dem på kvällen. När jag är på väg till mitt rum hör jag hur de kommer efter, jag springer, får igen dörren och hör dem banka på utanför och skrika vad de ska göra med mig. Ringer min man som blir förbannad men jag tystar honom med att jag inte vill gå vidare, det är jag själv som har mest att förlora på det. Har undvikit att åka ensam på tillställningar efter det här.


På min första personalaktivitet så varnades jag av andra kvinnliga kollegor för att bli ensam med den höge LRF-chefen. Det föll ingen in att se till så chefen ändrade sitt beteende utan skulden hamnade på mig, som skulle se till att inte försätta mig i en situation som kunde leda till något otäckt. Vid stämmomiddagar och liknande så fick man också varningar, och jag fortsatte i min tur att varna nya kollegor för vilka man ska se till att inte sitta bredvid när spriten går in. Allt ansvar läggs på kvinnan. Argumentet att ”du måste säga nej” har inte hjälpt för mig eftersom det bara triggar gubbarna.



Ofta var det i situationer är ingen annan var med, som till exempel under bilturer, som män — nästan alltid i övre medelåldern — började vara obehagliga. Jag jobbade som djurskötare, och de andra unga tjejerna brukade varna mig för vissa män ”se till att du inte är ensam med honom”, men under bilturer så gick det inte att undvika, och männen kunde börja prata mycket grovt med mig, beskriva samlag, prata om djurs penisar jämfört med mäns, prata om hur ensamma de var. Jag var tonåring och vettskrämd, första gången det hände var jag 13 år. Några gånger försökte de ta på mina ben och greppa runt midjan, men jag blev snart bra på att försvara mig, och på att undvika att vara ensam med dem. Detta hände aldrig när äldre tjejer eller andra män var i närheten.



För några år sedan var jag på mitt första jobb inbjuden till en branschträff. Var så spännande och jag var jättenöjd med dagen. Såg framemot en trevlig middag på kvällen, men redan efter någon timme hade min bordsherre som jag inte kände börjat tafsa och komma med äckliga förslag. Han blev bara mer triggad av mitt nej och jag försökte febrilt få hjälp av någon vid bordet. Alla såg besvärade ut och jag lämnade bordet innan efterrätten. Senare på kvällen kommer en högt uppsatt förtroendevald fram till mig och beklagar att jag hamnade bredvid herr X, och fortsätter med att mjölkpriset är ju så lågt nu så det är därför herr X är ur balans.



Jag jobbade som avbytare. Gårdens ägare var jättesnäll men hade som ovana att utsätta alla unga tjejer som jobbade där för sexuella trakasserier. Han petade mig ofta på bröst och rumpa. Pratade om att ”mjölka bondflickan istället för korna”. När jag mjölkade kunde han skämtsamt fråga om jag inte kunde ta honom också när jag var klar med korna. Detta hände dagligen i ett halvårs tid. En gång svarvade han ett manligt könsorgan av trä och sa att han gjort den åt mig. Han kommenterade för en trettonårig flicka hur fort hennes bröst växt och petade på dem. Hur mycket jag än sa ifrån fick jag bara skratt som svar. Alla såg och alla skrattade, det var socialt accepterat att ”sån är han bara, han menar inget ont”. Men han var sån på min och andra tjejers bekostnad. För sitt eget nöjes skull reducerade han oss från hårt arbetande unga kvinnor till sexualiserade objekt. Det gör mig så förbannad.



Jag är så trött, trött på att bli kallad fitta och hora. Trött på tafsande händer. Trött på snuskiga sms. Dickpics. Jag vill få vara ifred. Vara den jag är. Inte behöva ha strategier för att undvika trubbel. Alltid tänka mig för, inte vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Ibland känns det som om jag måste ha en kille, tillhöra någon, för att få vara ifred. En ensam tjej är lovlig alla dagar i veckan. Jag trodde det skulle vara bättre på Naturbruksgymnasiet än på högstadiet men det är det inte. Lärarna har inte en susning.



Finns en fin tradition att skriva i varandras sångböcker på Ultuna, fin tills man får ”fina” meddelanden som ”du ska få smaka kuk någon dag” eller ”ju fullare du blir, desto kåtare blir jag, släpp tag så står killarna på rad”.



En hand här. En strykning över brösten där. ”Var glad att någon vill ta på dig”. På ett jobb var lönen lägre för att jag inte var lika flirtig som kollegan trots att jag hade längre erfarenhet. Jag känner även igen mig i att jag som kvinna måste visa mig dubbelt så bra för att tas på lika stort allvar som männen.



En lärare på min naturbruksskola kunde ge mig högre betyg om jag sög av honom en gång. Gubbslem.



I min roll som säljare får jag ofta sexuella anspelningar. Allt i från grova uttryck ”dig skulle man ha på alla fyra” till ”dina bröst verkar vilja bli utsläppta”. Dickpics på helger är inte ovanligt. Vid mässor är det mer regel än undantag. Det kommer skit från kunder och arbetskamrater. De förklarar det med att de tror jag är tillgänglig för att jag är glad.



Förut jobbade jag inom en butik i den gröna näringen som sålde foder, stängsel, gårdstillbehör, arbetskläder och liknande tillbehör till gården. Upplevde många gånger att man fick ta emot snuskig kommentarer bara för men va en yngre blond tjej. Den värsta kommentaren som jag kan kräkas av var när en kund kom in och behövde hjälp med att hitta fläkband och slänger ur sig ”såna skulle du behöver ha så du inte kan sära på benen”. Hur kan man slänga ur sig något liknande? Upplevde som sagt ofta snusiga kommentarer som inte är okej! Även män som ”råkat” nudda när man hjälpt till att lasta utsäde, kalvnäring eller liknande.



Såna som dig ska man släpa hem i håret sa min min fd chef till mig när vi hade teambuilding på jobbet.



Så. Många. Gånger. Allt ifrån att jag Ultuna reducerades till att endast vara på jakt efter en karl med stor gård och att jag som husdjursagronom inte kunde något om lantbruk till i dag när jag som lantbrukare (med egen gård btw) inte respekteras av försäljare som bara pratar med min sambo och vägrar se mig i ögonen eller företag som endast bjuder min sambo på till exempel hockey (för det är väl han som driver företaget?). På ett Växa-möte nyligen fällde en ”gubbe” i publiken en rad sexistiska kommentarer när jag fick hämta ett pris för ett högpresterande ko. Alla i publiken skrattade. Blev tidigt i min karriär varnad för chefen som ”låg med alla tjejerna kan kunde”. För något år sedan fick han äntligen sparken när han återigen missbrukade sin ställning och erbjöd två kvinnor att ligga med honom mot att behålla sina jobb. Kvinnorna hotade företaget med att gå till pressen om han inte sparkades och de fick behålla sina jobb. Allt tystades såklart ned och vad jag vet blev han inte av med sina andra uppdrag i diverse styrelser. Problemen är vitt spridda i branschen. SLU har en stor hemläxa att göra kring attityd och stora företag i branschen bör nu ta ledartröjan för att skapa en förändring. Med metoo-glasögonen på ska jag i fortsättningen göra mitt bästa för att lägga skammen där den hör hemma och ifrågasätta kommentarer om mitt utseende eller kompetens.

Som kvinna och konsult i denna bransch i 10 år måste du fortfarande bevisa direkt att du har kompetensen till skillnad mot manliga kollegor för att få respekt. Du bedöms ut ifrån ditt utseende när du föreläser, får gärna kommentarer som ”fortsätt prata du om vad du vill, vi har sådan bra utsikt”. På mässa i större folkmassa har min kompetens bedöms ut ifrån min bröststorlek. Mina manliga äldre konsultkollegor har ett stort kontroll behovet oss unga kvinnliga konsulter, att de inte litar på en när man föreläser och menar att de vill ”bara hjälpa till” när de hoppar in med kommentarer i föreläsningen, (gärna ställer sig framför) men skulle aldrig göra så mot sina manliga. De vill gärna sätta en på de ”husliga uppgifterna” som kaffekokning när vi anordnar konferenser ihop att till och med kunder har reagerat på återkommande arbetsfördelningen. Lönen är också extrem ojämn även om jag och min jämnåriga kollega båda från lantbruk och samma utbildning får olika löner. I all välmening förväntas du inte heller kunna klara av att göra praktiska manssysslor, när jag ska tippa mitt spannmålslass i spannmålsanläggningen så står det alltid minst tre gentlemen på kö för hjälpa mig. Vilket aldrig skulle ske om min sambo tippade.



Har hört flertalet gånger att ”det där fixar inte du för du är tjej”. Som en av två maskintjejer i klassen, så fick jag alltid göra de tråkiga bitarna, som att städa verkstaden och tvätta maskiner/redskap när den ena av våra två lärare bestämde vad vi skulle göra. En av killarna sextrakasserade mig flertalet gånger i månaden med sms som bland annat kunde förklara hur sexig jag var och hur han villa knulla med mig. Samma kille har tagit smygbilder på mig under tre års tid. ALLA visste vad han höll på med men ingen gjorde något.



Jobbade med fältförsök. Vår gruppledare, som kallade sin flickvän ”Hålet” (hörde aldrig hennes riktiga namn) kom in i lunchrummet strax bakom mig. Han tog tag i min hårtofs och drog med stadigt grepp mig bakåt och neråt tills jag låg på golvet. ”Se här killar hur man får ner en tjej på rygg”, sa han triumferande. Unisont skratt. Ingen kommenterade mer än jag. Han är visst rektor nu.



Jag hade just blivit invald i en styrelse med stor majoritet män. Inget jag tänkte på, jag var glad och stolt och ivrig att få göra nytta. Då möts jag vid första styrelsemötet av ansvarig tjänsteman som klappar mig i rumpan och säger: ”Trevligt med lite kvinnlig fägring!”



Jag är en ung relativt nyutbildad trädgårdsingenjör och jag vet inte hur många gånger jag blivit trakasserad på mina arbetsplatser inom den gröna näringen. Det har både varit allt från att jag är svag, kan inte använda maskiner och min utbildning inte betyder någonting på grund av mitt kön och sen en hel del sexuella anspelningar. Kommentarer som: ”Jag ser allt hur du står på alla fyra”. ”Jag ser rakt igenom dina kläder trots arbetskläderna och jag gillar det jag ser”, ”tur växelspaken sitter så högt upp annars hade ju handen kunnat glida”, säger en kollega och smeker mig på insidan låret i arbetsbilen. En gång började två äldre manliga kollegor ”kittla” mig på insidan låren och i ”armhålorna” (brösten) i arbetsbilen för att de tyckte det var kul. Jag har bytt arbetsplats på grund av trakasserier från en man men han får jobba kvar och jag var långt ifrån den första som tagit steget att sluta. På utbildningen på universitetet fanns också samma okunskap och tankesätt att tjejer inte kan och där har det också varit mycket tafsande på middagar och skolfester där ingen reagerat fast man sagt till om sitt obehag för de var ju bara fulla. Dessa erfarenheter är endast inom den gröna näringen, skulle jag ta upp andra erfarenheter hade listan blivit oändlig.



Känner verkligen att det är dags att bryta en tyst kedja i min familj. Min farmor blev våldtagen och gravid med husbonden när hon var piga, han tog sig friheter för att han hade makten, allt handlar om makt. Jag har blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av män från det jag var barn, blev våldtagen av min sambo under flera år, han hade ekonomisk och fysisk makt över mig. Efter den relationen kände jag mig värdelös så jag tog emot tafsande och helt osunda bekräftelser fram till i dag. Jag är glad och sprallig och dansar och busar gärna så jag hörde en gång att jag får skylla mig själv. Jag är över 50 år och farmor i dag, men ändå så fick jag en klapp på rumpan på senaste festen från grannen. Jag sa till min man att denne granne gjorde detta och han svarade men hallå det är ju han, han är ju ofarlig och hans fru är ju så tråkig. Jag trodde jag hörde fel. I dag säger jag ifrån och nästa gång kommer jag högljutt säga ifrån. Min dotter blev förföljd och sexuellt trakasserad av en vuxen man från det hon var 14 år fram tills att hon blev 19 år. Vi anmälde, skickade in bevis och försökte få fast honom i alla dessa år, polisen kunde inte göra något. Han kom undan, jag ringde dock upp honom och hotade honom. Vad gav detta för signaler till min dotter? Polisen/rättsväsendet gjorde inget trots att hon var ett barn som fick porr-sms från en 38-årig man, som förföljde henne på stan osv. Så vi välkomnar #metoo. Dags att säga bryta denna kedja för mina barns, barnbarns och min egen skull.



Jag och en manlig kollega ska möta vårt gemensamma besök, en man. Vi pratar någon minut och hälsar honom välkommen och snackar lite väder och vind. I korridoren går vi tre sedan bredvid varandra och — smack — så har jag besökarens hand på rumpan. Från ingenstans, så plötsligt, så oväntat! Normalt hittar jag kommentarer ganska snabbt och såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte agerade. Men där och då blev jag en stel som en pinne och totalt handlingsförlamad. Han smekte rumpa. Men det var jag som skämdes.



Jobbade ofta på skogliga konferenser tidigare. Där ingick det i konceptet att män i alla åldrar kladdade och klämde, kom med opassande inbjudningar och drog sexistiska skämt under formella tal (alltid). Ingen sa ifrån. Det jobbigaste tycker jag ändå är den dagliga dosen förminskning och osynliggörande på arbetsplatsen.



Alltså, var ska en börja? Kanske på naturbruksgymnasiet när killarna i klassen skrek ”kom igen, vi tar henne på pattarna”. Varpå fyra killar trycker ner en mot en arbetsbänk och klämmer ohämmat på en, samtidigt som den 60-årige maskinläraren som också är närvarande står och skrattar och säger ”bra jobbat, pojkar”. Såklart fortsätter det i samma anda när en är sådär 22 bast och den 50-årige gifta avbytarkunden med flera barn tycker att om en hyr in ett fruntimmer till att sköta om korna, så kan hon minsann räknas som ens egen egendom så länge hon är kvar inne i ladugården.. Detta fortsätter även en bit efter 30, när chefen ställer frågor under medarbetarsamtalet om hur ofta jag får ligga, och om jag blir ordentligt tillfredsställd av den där snubben jag är gift med. Samma chef ifrågasätter varför jag inte kan sova över med honom och en manlig kollega i en lånad lägenhet under en konferens en natt. Jag förklarar att jag har en sex månaders bebis hemma som jag fortfarande ammar. Och att jag inte har någon lust att stå inne på en toalett i en etta och pumpa mjölk medan ni sitter och skrålar utanför. Chefen och den andra kollegan säger unisont att du behöver ju inte ta med dig någon amningspump. ”Vi kan ju hjälpa dig med det istället”, säger de å skrattar. Nu har en hunnit bli närmare 40 och har, peppar, peppar, sluppit dylika handlingar och kommentarer de senaste åren. Dock så får en ju höra att en är en rabiat bitchig jävla feminist-fitta istället. Men jag är beredd att ta det. Hellre vara en ilsk surkärring än ha en tunga i örat och en hand i skrevet på jobbet, som det gamla ordspråket lyder.



På gymnasiet, inriktning lantbruk, ensam tjej i klassen. Många kommentarer; ”du är inte lika duktig som oss på att köra maskiner för du är tjej”. ”Det är ju bra att du har stora bröst så vi iallafall har något att titta på.” ”Du har säkert legat med läraren för att få så bra betyg”. Så mycket tafsande. På brösten, rumpan och mellan benen. Oftast av någon kille när ingen såg. Ibland på brösten när många såg och ingen sa något. Suck. Jag hoppas det blir ändring. Jag önskar ingen tjej att genomgå något sånt här. Tillsammans är vi starka. Jag vill dela med mig om en händelse om en elev och hur hon blev utsatt av en praktikvärd. Den här flickan var på apl hos en nötköttsproducent. Efter ett par dagar ringde hon till mig och frågade om det är okej att handledaren kommenterar hennes bröststorlek. Aldrig i livet, svarade jag. Jag tog hem henne direkt till skolan, anmälde till rektorn och vi bestämde direkt att byta apl-plats och aldrig mer anlita honom. Jag ringde upp handledaren och pratade med honom och han medgav att han hade kommenterat hennes bröststorlek samt kupa på bh:n. Han trodde att hon skulle jobba bättre. Det var riktigt obehagligt. En annan personal (manlig) åkte och hämtade sakerna hos lantbrukaren.



Jag jobbade på en maskinstation 20 år gammal och höll på att smörja gödselspridaren. Då kommer en äldre kollega förbi och säger ”det där måste du vara riktigt bra på för du vet ju hur det är att få hålet smörjt”! Jag gick upp för en trappa med en äldre kollega bakom mig då börjar han ta mig på rumpan för att känna om jag har trosor på mig! Jag jobbade på ett välkänt växtskyddsföretag där min manliga kollega använde sig av ALLA härskartekniker som finns, jag var feg, vek, en jävla idiot, arbetsskygg, inte värd kunder för att jag var så dålig. Till saken hörde att jag sålde för mer än de som varit där i 1,5 år. Efter sju månaders terror — och till slut försökte han även krossa min hand — sa jag upp mig! Tillsammans hoppas jag att vi kan skapa en bättre arbetsmiljö för ALLA!



Jobbar som rådgivare och för några år sen fick jag och tre andra kollegor ett väldigt sexistiskt sms till vår jobbmobil sent en kväll från okänt nummer. Vi var de ända unga kvinnorna på arbetsplatsen. Sms:en var alla olika men väldigt grova. Vi var alla runt 30 år, de över 40 fick inget. Troligen från någon kund eller som kände oss genom företaget, kändes olustigt och vi polisanmälde faktiskt men hände så klart inget. Ändå glad att vi polisanmälde för att visa att det var oacceptabelt.



På en personalfika för ett tag sen sa en arbetskamrat att jag var hans ultimata runkobjekt. Alla skrattade med och jag ville bara försvinna av skam och äckel. Men orkade inte säga ifrån. Lite kul måste man tåla brukar de säga. Stämningen är rå men hjärtlig, heter det. Jag älskar mitt jobb med djuren men har börjat leta annat jobb.



Det har kommit till min kännedom att jag kallas ”feminist-fittan” här på kontoret. Jag brukar lyfta jämställdhetsfrågor ibland. Feminist är ett värre skällsord än kommunist i vissa kretsar.



Jag var nyvald styrelseledamot i en av de vid den tiden, större koncernstyrelserna inom lantbruket. Ett möte var arrangerat för de största producenterna, merparten män, och inför dem skulle jag presenteras. Ordförande ber mig resa mig upp, och säger, här är xx nyvald i styrelsen som nu blir lite snyggare. Jag ville sjunka genom golvet, så pinsamt. Om det var utseende som behövdes i styrelsen så skulle de definitivt ha valt någon annan. Inte ett ord om mina kvalifikationer eller profession.



När jag gick lantbruksskolan för tio år sen fanns det lärare som vi tjejer undvek att be om hjälp eller vara ensamma med för de gånger det var tvunget var det ofta kommentarer om ens utseende, sträcka sig över och ”råka” dra armen mot brösten ”hehe, oj, det var inte mycket till krockkudde inte, höhö”, eller så ställde de sig bakom riktigt nära och tryckte sina skrev mot ens rygg. Jag vågade aldrig säga något och många med mig för de som hade försökt hade mystiskt hoppat ner i betygsskalan.



Min dotter går på Naturbruksgymnasiet. Jag är förfärad när jag hör hur tjejerna behandlas. Dagligen kallas de hora, slampa, fitta etc. Det förekom inte på lantbruksskolor på 80-talet när jag gick där. Men vi kämpade istället som galningar att godkännas av killarna. Det gällde att fylla macho-overallen.



Ett gäng kollegor på livsmedelsmässa i Tyskland under ett par dagar. Efter en intensiv mässdag (där merparten av herrarna hängt i energidrycksmonter, druckit drinkar serverade av synnerligen lättklädda unga flickor, så var det middag och sedan skulle vi ut dansa på nattklubb. Superkul tyckte jag som älskar att dansa. Väl utanför klubben ändras plötsligt planerna och alla hoppar in i taxibilarna igen (vi var runt åtta, tio personer, jag enda kvinnan och betydligt yngre än samtliga (gifta/samboende män). Färden går ut i någon förort och när vi kliver ut så är det ett jäkligt sunkigt kvarter med enbart neonskyltar och lättklädda kvinnor längs trottoarerna.

– Vad faan är det här?

– Äh det blir kul! Annars kan du ju ta en taxi tillbaka själv.

Åka taxi själv i det distriktet?! Gå till hotellet när jag inte alls vet vart jag är?! Skulle inte tro det... Utan in med herrarna på vad som visade sig vara en strippklubb med lite extra av allt.. Kul att se kollegor och branschkollegor jubla och stoppa pengar i trosorna på tjejer som kunnat vara deras döttrar. Fräscht att se män som man ska sitta i seriösa möten med slicka sprutgrädde från brösten på strippor. Se män man känner som försvinner iväg en stund längs en korridor. Jag ville inte ha något med stället att göra, inte dricka, inte äta, inte ta i någonting där inne. Allt kändes så smutsigt och ovärdigt. Efter ett par timmar såg jag en av kollegorna gäspa lite diskret, jag högg honom direkt och sa; du är trött, vi ska till hotellet. Och så kunde jag äntligen ta mig därifrån. Nu nästan tio år senare får jag fortfarande upp minnesbilder från den kvällen när jag ska jobba med de här männen.



Otaliga sms/messenger från män i alla åldrar om vad de tycker om min kropp och vissa beskriver också vad de vill göra med den. Blir värre runt och efter branschdagar, Elmia, stämmor osv. Får regelrätt erbjudanden om att de kan betala mitt hotellrum. Vilket känns kasst, även om de menar väl så betalar jag oftast hellre själv eller väljer noga vem som får stå för kalaset för att slippa hamna skyldig någon. Jag har till och med skrivit riktigt arga kommentarer tillbaka. Typ Linnea Claesson-stil, men vissa verkar inte fatta. Och de följer så tydligt mönstret. Helg, storhelger, sent på kvällen. Då, sitter de ensamma eller i värsta fall med frun i samma rum och tycker att de är skitsmarta som skickar meddelande om hur bra min kropp såg ut i klänningen jag hade på mötet sist. Skulle liksom vilja skrika till alla att fuck you, jag älskar att klä mig som jag själv tycker är snyggt, gillar och trivs i. Jag sminkar mig för att det är kul. Jag har klackar för att jag älskar att ha det. Inte för någon annan än mig själv. Hatar också att man blir så less på kommentarer om hur man ser ut, även om någon menar väl, typ, du ser fräsch och pigg ut. Så blir jag vaksam och känner bara att han kunde sagt att jag såg proffsig och fokuserad ut istället. Har också fått veta omvägar vad vissa som jag tidigare haft respekt för och som jag trott var ömsesidigt inte vill jobba med mig för som de uttrycker det ”jag har fru och barn hemma”. De tar för givet att jag vill ha något annat än en professionell relation med dem. Vilket äcklar mig och efter såna kommentarer vill jag inte ta i dem med tång ens. Sorry för rörigt inlägg men när man väl kommer igång och börjar tänka på det så blir man ju så arg. Jag erkänner att jag har jävligt svårt att hantera den här typen av känslor. Jag vill förklara för idioterna varför det inte är okej, men jag kommer ju inte åt dem. Jag vill sätta mig ner öga mot öga och prata klart tills de fattar vilken skit de utsätter mig och säkert andra för också.

Jag har varit förtroendevald rätt länge. Det har blivit bättre men ändå.... Ett gäng gubbar missar aldrig ett tillfälle att känna och klämma lite extra. Av ”misstag” dra handen över rumpan på en. Förvånansvärt är dessa män också oftast gifta. Så många gånger jag fått förslag om en tur i sänghalmen på LRF-stämmor.



Anställd som i detalj beskrev sitt sexliv hela tiden, så fort han och jag mjölkade tillsammans så fick jag information om var de hade haft sex, hur det gått till, var hon onanerat, var han gjort detsamma när hon såg på osv. Till slut bröt jag ihop inför min man. Han tog ett snack med vederbörande. Det lugnade sig ett tag men sen drog det igång igen. Vi sa upp honom utan att driva på om sexuella trakasserier, jag orkade inte det. Det kostade oss en halv årslön. Men det var det värt! Dessutom hade den fackliga representanten (man) mage att säga till min man när allt var klart. ”Ja, nu kan du säga till frugan din att korka upp champagnen för det är ju det här hon velat hela tiden.” Jag hyser inget förtroende för fackliga ombud längre! Min man blir aldrig arg, men då!

Det började redan på gymnasiet (2002), gick naturbruk i Sörmland. Som ”nolla” de första veckorna som ny student var vi alla livrädda för de som gick i tvåan och trean, deras mål var att få tag på oss tjejer och tvinga in oss i duschen och duscha oss. Det var ofta vi blev kallade för slampa och hora, det var en del av jargongen. Som student på SLU har jag fått kommentarer av anställda att de ifrågasätter att en ung kvinna kan tänka sig läsa skog, för jag skulle ju aldrig kunna jobba i skogsbranschen eftersom jag hade fel kön. Nedlåtande lilla gumman har jag hört många gånger. Sen som anställd på SLU har en del kolleger i min egen ålder kommit med en del närgångna frågor och närmande och inte kunnat acceptera ett nej utan att bli förnärmade och kränkta. Ännu ingen som tafsat, men hora har jag fått höra några gånger.



Ny på jobbet: Inför första middagen med kunder så fick jag ”tipset” att ta på mig något kortkort. Jag stirrade på min 15 år äldre chef och sa:

– Jag tar på mig precis vad jag känner för ok? – Jaja självklart, självklart. Sen har jag inte behövt diskutera mitt klädval mer. Men tänk om jag inte varit ”van” vid grabbighet och sånt tugg.



På SLU, Ultuna, är den traditionsenliga ringversen (dagen innan man tar examen och får ta på sig sin agronomring) oftast en fin presentation bestående av roliga minnen från ens studietid berättad av goda vänner. Tyvärr håller inte alltid dessa presentationer trevlighetsklass då den med jämna mellanrum används av män för att rada upp sina manliga vänners ligg under studietiden. Alltså bilder på tjejer på storbildsskärm som killkompisarna skrockar fram namn efter namn.



Har varit som myndighetsperson på ett växtodlingsföretag där hela bordet i fikarummet var täckt med bilder på avklädda tjejer från porrtidningar. Bilderna låg under en glasskiva som också täckte hela bordet. Ett genomarbetat kollage. Och inte nog med det, vid soffan, som jag och min kollega satt i, ”satt” dessutom en uppblåst Barbara. Så bedrövligt att möta detta ute på en gård på 2000-talet. Jag la upp alla mina papper över bordet och sa något som ”nu slipper jag iallafall se detta”. Lantbrukaren valde (klokt nog) att inte svara på den kommentaren. Har även varit på flera maskinstationer där det hänger kalendrar med lättklädda tjejer.



På vissa branschträffar flödar spriten. Som kvinna är man lovligt byte i baren. Gifta män som åker hemifrån och inte kan hålla händerna i styr. Klämma och känna. Påträngande. Knackar på dörren till sovrummet på hotellet fast man sagt bestämt nej. Sedan får man höra att man är sipp.


Du har en fin kuksugarmun, sa han till mig. Synd att du har så små bröst. Ett minne från kårlivet på SLU.



Som förtroendevald har jag i ett offentligt rum blivit kallad hora av en man i ledande ställning inom sitt företag, ett branschledande företag. Konsekvens? Han fick en MBA i England och sen en spark snett uppåt.



Sexism sker i allra högsta grad via Ultuna Studentkår vid SLU, framförallt blir det tydligt på sittningar. Vid ett så hedersamt tillfälle som min väns examensbal, hölls ett tal till mannen respektive tal för kvinnan. Ett fenomen som i sig går emot jämställdhetsidéer, men det är inte fokus för mitt inlägg, Mannen som skulle hålla talet till kvinnan, hade en särskilt hög social status i kåren. Det han sa där fick högsta poäng i den sexistiska skalan. Idén är att mannen ska hedra ”kvinnan” på olika sätt - kan tänkas passande att hedra hennes kompetens och intellekt på en examensbal. istället talade mannen i fråga om hur fantastisk kvinnan var som reproduktionsobjekt. Liknade henne vid en jord, som mannen ska ”plöja” och ”så sin säd i”. Bravo. Det kokade inom mig. Jag kände hur pinsamt det var för examenstagarna och dess släktingar och familjemedlemmar, som fick höra vilka genomruttna värderingar som representerar SLU och kåren via det talet. Att sexism så öppet kunde accepteras vid ett sådant tillfälle. Att talet ens blev godkänt av Ceremoni- och traditionsutskottet som anordnar balen — jag gick till sittningens toastmaster och bad få säga en kort kommentar på talarens inlägg, liksom för rädda situationen. Att klargöra att hans uttalanden inte hör hemma här i den här tiden. Att hans åsikter får stå för honom — inte representera hela SLU. Toastmastern såg tveksam ut och sa att vi inte har tid, vi ligger efter i programmet. Jag sa då ”en minut bara kan alla ha tid för!”. Men han sa ändå nej. Jag tänkte att kanske skulle någon annan som höll i sittningen göra någon kommentar, åtminstone lite skämtsamt för att inte döda stämningen, liksom för att visa att de hade uppmärksammat det. Men inte. Jag är väldigt besviken över att denna grova sexism ska både vara så pass normaliserad att den inte ens märks. Att den istället tycks vara något traditionellt och fint, som ska ståtas med på den finaste av alla högtider på SLU.


På en av våra personaldagar med middag på kvällen dag ett så satt några kollegor i baren runt ett mindre bord och pratade bland annat med företagets ordförande. Då anslöt några andra kollegor varpå ordföranden erbjöd en av de kvinnliga kollegorna att sätta sig i hans knä vilket hon (givetvis) avböjde och det klarar inte ordföranden att ta utan häver då ur sig: ”Jag hade inte orkat ha dig i knäet ändå” med avseende på hennes kropp som förövrigt var helt normalviktig medan han själv stoltserade med en rejäl övervikt!! INGEN av männen runt omkring sa ifrån utan det var en äldre kvinnlig kollega som höjde rösten.



”Hur mycket tar du för en stripshow? Du som är så ung och grann med spetsiga bröst.” Min första arbetsmånad som konsult åt ett större företag, en seniorkonsult kom in ensam till mitt kontor och var helt seriös. Jag röt ifrån och blev sen ”företagets arga feminist” en god tid framåt.



”Fan vilka snygga ben du har. Man kan ju inte låta bli att sitta o fantisera på styrelsemötena” och jag reducerades till ett objekt. Kuttersmycke.



”Det är trevligt att ha nått att fantisera om”, att bli upptryckt mot en vägg medan någon dubbelt så gammal tar på ens kropp följt av ett väsande ”ingen kommer ändå tro dig så det är bäst att du håller käften” när övriga kollegor kliver in i rummet, diskret tafsande under bordet, den ständiga oron att behöva arbeta ensam med äldre män eller en man i högre position. Oönskade presenter som ej tas emot men som ändå ses som nån slags skuld för det var ju en fin tanke som förväntas krävas in i form av fri tillgång till din kropp. Påtvingad dans om en råkar hamna på samma krog/dans/fest, avslutas med slemmig kyss som lämnar dålig smak i munnen av ettan lös och skam, ”är det mitt fel? Bjöd jag in till det”? Tanken finns undermedvetet där med nya kollegor, ”kommer de utsätta mig för samma sak, hur kan jag anpassa mig så de lämnar mig ifred”. Den där ständiga anpassningen, det ofrivilliga försvaret för att få behålla rätten till sin egen kropp, hur en väljer att aldrig vara själv med personerna.



Dicpics... lever väl alla unga kvinnliga säljare med?!?!



Under studietiden krävde en manlig student mig att visa brösten om jag skulle få boka en lokal på studentkåren. Han fick ingen visning, jag bokade lokalen på annat sätt men kände mig både förolämpad och kränkt.



Skulle fotas av en personal på LRF, hen var ute och åkte i sällskap med en i regionstyrelsen, när jag frågade personalen om det var några speciella önskemål, svarar den förtroendevalde i bakgrunden ”bar överkropp”. Jag var 26-27 någonting och den som sade det runt 60.



Direkt under insparken på Ultuna (2010) inser jag att de gröna näringarna är männens värld. De äldre manliga studenterna tävlar om vem som ligger med flest nya tjejer. Flera gånger har jag tröstat vänner under kvällar på kåren, som utsatts för diverse trakasserier. Det finns starka stereotyper om hur en kvinna är och hur en man är. Det blev bättre under min studietid efter en del värdegrundsarbete men det finns mycket mer att göra.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.