Inspirerade av #metoo och berättelser från andra branscher, samlas vi nu för att visa på hur det ser ut inom idrotten. Vi är 2290 personer som valt att ställa oss bakom uppropet och stötta varandra i att våga tala om hur det verkligen är. Vi är kvinnor, icke binära och andra som läses som eller identifierar oss som kvinnor, som har erfarenheter av att utsättas av sexism, machokultur, sexuella trakasserier och övergrepp. På läktaren och på träningsarenan, i medierummet, på idrottens kanslier och i styrelserummen.

Vi som skriver under detta upprop har olika relation till idrotten. Men vi delar en gemensam upplevelse av att män på olika sätt tar för sig av vårt space, våra kroppar och våra rättigheter, på sätt som begränsar våra liv och som gör våra drömmar inom idrotten lite svårare att uppnå.

Kanske gör de inte alltid själva det, men protesterar inte heller när andra gör det. Vi tänker inte tillåta det att fortgå. Det är dags för timeout.

Det första och viktigaste steget är att bryta tystnaden. Och det är just det vi gör här och nu. Nu är det upp till varje styrelse, förening, förbund, redaktion, supporterförening att fortsätta arbetet. Vi gör detta för en idrottsrörelse fri från kränkningar och diskriminering. Vi gör det för att alla ska ha rätt till att drömma stort och slippa skrämmas till tystnad eller avhopp. Vi gör det tillsammans, för en idrottsrörelse för alla.

När jag började gå på fotboll för femton år sen så fanns det inte så många kvinnliga supportrar. Jag fattade inte det där med att ”veta sin plats”. Jag sjöng, åkte på bortaresor och hjälpte till med tifo (läktararrangemang). Jag blev hånad och tillrättavisad av männen. Kvinnorna som fanns runt omkring sa, för att vara snälla, att tjejer står inte i klacken. Att jag gör bäst i att hålla mig på min kant. Alla gånger män greppat tag i mig. Sagt åt mig som 14-åring att det märks att jag inte är intresserad av sporten, eftersom jag har ett linne där man kan ana en klyfta. När jag blivit insliten på toaletten och fått höra ”du vill ju att alla ska titta på dina bröst, du vill ju att jag ska ta på dem”. När män som är äldre än mina föräldrar tryckt sitt stånd mot mig när det varit trångt efter matchen på väg till tunnelbanan.

Den manliga fotbollstränaren sa till mig att jag inte fick träna mina lår för mycket. ”För kvinnor ska inte se ut som män”. Sedan dess har jag alltid haft en dålig känsla inför min kropp. Jobbar med det än i dag.

Dom som bestämmer i styrelserna på idrottsförbunden träffas på nationella konferenser. Några av oss anställda är med som föredragande och sakkunniga. På den stora festkvällen med dans, åker de äldre männens händer ner runt rumpan och håller fast, samtidigt kommer förslagen inför natten. Det är återkommande, så jag förbereder därefter ett antal kollegor (både män och kvinnor) att säkra mig i en ring för att inte bli uppbjuden eller att finnas runt mig så jag kan fly till dom om det blir för grovt.

När jag var tolv år och iväg på en resa med ett ungdomslandslag hade vi en ”snuskig” ledare. Han brukade gå rätt in det rum där vi bytte om och duschade. Han var alltid lite för nära och var obehaglig. Vi tyckte det var jättejobbigt och vi vågade inte berätta för våra föräldrar. Vi var bara tolv år och i en annan del av Europa utan våra föräldrar. Ändå betedde han sig så. Han är än i dag tränare till barn och jag har hört värre historier som är sanna och bekräftade, så han har inte blivit en bättre människa. Snarare ännu värre. Han har en historia av att bete sig ”snuskigt” mot båda könen. Vi borde ha anmält honom och ångrar det än i dag.

När jag var 15 år skulle vi på träningen ställa upp oss på en linje. Jag stod längst ut på linjen. När vår tränare visat oss övningen och vi skulle börja kom han bakifrån och tog mig på rumpan i ”förbifarten”. Jag blev helt ställd och förstod nog inte vad som hände. Detta hände ett par gånger till. Jag började aktivt anstränga mig för att alltid ha ryggen fri på träningarna och att inte hamna ensam med honom. Jag vågade inte prata med någon om det då jag skämdes och då tränarens förälder var ordförande för idrottsföreningen. Samtidigt ville jag få speltid och jag ville mycket med min träning. Det var väldigt jobbigt eftersom det var en person jag spenderade mycket tid med (flera dagar i veckan) och som jag litade mycket på innan.

Jag blev våldtagen av en annan fotbollssupporter som hejar på samma fotbollslag som mig. Han var väldigt våldsam. Av rädsla för att han skulle berätta för andra supportrar vad han gjort med mig och att jag skulle få någon slags stämpel, att andra inte skulle tro på mig, orkade jag inte längre åka på bortamatcher eller stå med våra gemensamma vänner i klacken. Nu går jag bara på några matcher per säsong. Får ont i magen varje gång jag ser honom på läktaren. Jag vet att han har gjort samma sak mot en annan kvinnlig supporter också. Ingen av oss har anmält. Vem skulle tro på oss om vi anmälde? Han är ju ”så himla schysst” och en ”äkta supporter”.

En gång på läktaren på en bortamatch, ett derby, så försökte en kille stoppa upp ett finger i underlivet på mig. Jag hade aldrig sett honom innan och vi hade inte ens pratat med varandra. Jag frågade vad fan han höll på med och han svarade bara ”jag trodde det var okej”. Jag blev riktigt arg och skällde ut honom men alla främlingar runt om sa åt mig att fokusera på matchen i stället, ingen brydde sig. För flera år sen var det några killar som är aktiva i min förening som stal och förstörde flaggor av oss tjejer. De senaste åren har flera manliga supportrar trakasserat oss både över Internet och ansikte till ansikte.

När jag arbetade för en av Sveriges största ishockeyföreningar och vi skulle beställa nya arbetskostymer, sa vår VD till mig ”Dig vill jag hellre se i lack och läder”.

Jag arbetade tillsammans med en idrottsklubb under några veckor för ett antal år sedan. Redan första veckan känner jag hur klubbchefen, som är en man, stirrar på mig var jag än går. Jag känner det som att han inkräktar på min kropp bara genom att titta på mig. På en av mina sista dagar i klubben kommer han fram till mig och säger att klubben har mått så bra av att ha kvinnlig fägring på kontoret.

Jag pluggade idrott vid en folkhögskola, och damlandslaget i en stor idrott kom ofta på besök och hade sina samlingar där. Jag hade tidigare läst media och just då pluggade jag idrott, så jag intresserade mig för yrket som pressansvarig för ett landslag. Jag gick fram och pratade med en man som hade just den titeln. Vi pratade och han frågade mig vad mitt drömyrke var och då sa jag att det ungefär var det som han hade som yrke i dag, som pressansvarig för ett landslag. Jag nätverkade men han såg en helt annan möjlighet... Han erbjöd sig att berätta mer om sitt jobb och jag blev skitglad och vi bestämde en fika i stan. Fikat blev ingen fika, utan ett restaurangbesök. Jag minns att jag var så nyfiken på att höra allt vad det innebar att hantera media vid landslagssamlingar. När vi sågs blev det däremot inget snack om hans yrke. Däremot blev det prat om hur fin jag var och hur jag passade att ha håret uppsatt, att jag ”såg vuxnare ut”, prat om hans skilsmässa och i växling med frågor hur mitt kärleksliv var. Jag var förvirrad men tänkte att jag bara skulle hålla ut och att jag snart fick åka hem. Jag frågade honom i slutet av ”träffen" om han ville ha ett tuggummi och då sa han ”ja” och bad mig stoppa in tuggummit i munnen på honom. Jag minns hur mina fingrar råkade nudda hans blöta läpp och hur äcklad jag blev. Och jag skämdes verkligen för att jag ens gick med på att stoppa in det? Vad i helvete hände? Jag undvek honom efter denna träff, trots det fick jag sms sent på kvällen där han erbjöd sig att hämta mig på skolan för att åka hem till honom. Vilket jag inte ville och inte gjorde heller. Jag frös i kroppen varje gång jag stötte på honom i idrottssammanhang senare. I dag känner jag mig innerligt äcklad av hela situationen och kan inte förstå hur han tänkte. Trodde han verkligen att jag ville lära mig om hans yrke sängvägen? Allt jag ville var att nätverka som så många killar kan göra utan att hamna i en sådan situation.”

Jag var väldigt ny i branschen och skulle göra mitt första jobb som reporter på en ny arbetsplats. Jag skulle följa damlandslaget under en turnering utomlands. Under mötet inför resan med bland annat chefen bad han mig att ställa så mycket frågor som möjligt till damerna om spelare i herrlaget och försöka få kontroversiella svar om herrarna så att dom skulle få klick till sin sajt och sälja storys till tidningar. Han tog som exempel att jag skulle fråga Kosovare Asllani hur det kändes att vara ”damernas svar på Zlatan”. När jag ifrågasatte att man arbetade på det här sättet så skylldes det på att det var nödvändigt i och med att det är ett vinstdrivande företag och därför hade man dessutom inget ansvar över vad man kablar ut. Jag gjorde det naturligtvis inte när jag väl var på plats, och blev extremt besviken eftersom jag hade hoppats att arbetsplatsen hade ett genuint intresse av att höja damfotbollens status och skapa stjärnor utifrån de fantastiska karaktärer och spelare som finns där, inte förminska och utnyttja spelarna. Som tur var fick jag åka med en fantastisk (manlig) kollega som var generös med att dela kunskap och ge stöd i min nya roll. Men, jag stod inte ut med bristen på kreativitet och analys hos chefen och att bli förminskad gång på gång under mötet och bestämde mig för att aldrig jobba för dom igen efter den turneringen.

Jag var 13 år och jobbade för laget genom att sälja program på matcherna när herrarna spelade. Jag var stolt, glad och entusiastisk att få vara en del av klubben. Matcherna var i allsvenskan. En match var det två män som sa till en tredje när jag erbjöd dem program – ”hon där kan du ta – du har ju halva inne redan.” Det va’ så äckligt. Jag kände mig förvirrad, hotad, fel, smutsig och undviker allt med fotboll på stora arenor.

När jag var 15 år tog jag beslutet att flytta till en ny stad för att spela basket. Jag kom in på ett basketgymnasium där man bland annat hade anställt en person för att jobba med utvecklingen av dambasketen, där jag som yngst i laget ingick i det arbetet. Coachen tog sitt nya uppdrag på största allvar, åtminstone var det så folk uppfattade det. Jag som gick första året på gymnasiet gick långa dagar i skolan och hade svårt att hinna äta och transportera mig till träningen själv. Coachen erbjöd sig att hämta mig efter skolan, fixade mat. Helt plötsligt såg han även till att jag på matchdagar ‘förberedde mig ordentligt’ genom att vid ett tillfälle stå utanför min dåvarande pojkväns hus och vägrade att åka därifrån förrän jag hade klivit in i bilen. Då skolan hade aktiviteter efter skoltid ringde han till min mentor och skällde på honom och sa att jag var tvungen att träna. Han skrek mer och mer på mig på träningarna, mer än på någon annan. Skällde, nedvärderade mig inför de andra, straffade mig med mer träning. Nu i efterhand förstår jag att han då försökte ”sudda ut” det faktum att han annars särbehandlade mig med mat, körde mig osv. Ingen anade något ont. Det eskalerade, på helgerna började han ta hem mig och bjuda på mat efter träningen. Man kan fråga sig varför jag följde med såhär i efterhand… På helgerna började han blanda in sprit, bete sig obehagligt, höll fast mig vid ett antal tillfällen, kom ut ur badrummet oklädd. Det fysiska ”övergreppet” stannade någonstans där. Men en natt efter att detta pågått några månader ringde han mig berusad och sa ”Det är ingen idé att du kämpar emot längre, jag kommer knulla dig en dag iallafall”. Där och då slutade min basketkarriär. Jag slutade i laget, sa att jag hade ont i ryggen. Ingen hade ju sett eller anat något, ingen sa någonting iallafall. Jag sa ingenting själv heller förrän jag något år senare gick hos en terapeut, med oklar anledning till varför jag egentligen var där kom det här till slut upp och jag förstod vad problemet hade varit till min oro/ångest som jag dragits på. Jag berättade för dåvarande ordförande om det som hänt några år tidigare då jag på ryktesväg hört att han var på väg tillbaka till staden igen. Hon förstod och han kom aldrig tillbaka igen. Vad som hände sen? Han började coacha ett damlag i sin hemstad. Såvitt jag vet är han fortfarande aktiv som tränare.Jag hoppas när han ser #metoo kopplat till idrotten, blir orolig för att det här ska komma upp, för det borde det gjort för längesen.

Jag är kvinna, snart 20 år och elitsimmare. En gång för cirka ett halvår sedan tränade jag i en simhall. Efter att ha tagit mig igenom ett jobbigt fyspass på land så går jag ner till simhallen när ett gäng 14-17-åriga basketkillar kommer mot mig, varav en av killarna tafsar på mig. De skrek, skrattade, slängde ur sig könsord och sprang iväg. Jag blev så arg att jag började skrika, gråta, och kastade det jag hade i mina händer mot dem. Kort efter kommer min manliga tränare som direkt förstår att något hänt. Vi bestämmer oss för att leta upp dem. Vi hittar dem i baskethallen och det blev ett stort bråk mellan oss och killgänget. Äldre män och kvinnor anslöt och försvarade det killarna hade gjort. Ljudnivån steg och de var mer arga för att min tränare skrek åt killen som tafsade än det faktum att jag hade blivit sexuellt ofredad. Simhallen har alltid varit en frizon för mig, där jag får göra det jag älskar. Jag besöker simhallar och idrottsanläggningar varje dag och är rädd att det ska hända igen. Det som tidigare har varit en trygg plats för mig har ändrats till att vara en plats där jag hela tiden måste ha uppsikt över min omgivning, då allt fler och fler övergrepp, trakasserier och ofredanden förekommer i denna avklädda miljö. Så ska det inte få vara.

Jag stod på en läktare under en ishockeymatch, när en kille plötsligt tar på min rumpa och säger: ”jag skulle vilja ta dig bakifrån”. Jag blev helt kall i kroppen. Vid nästa periodpaus gick jag från matchen och tappade suget av att gå på ishockey flera månader efter det.

När jag var 16 hade jag en karismatisk tränare som hade sex och relationer med flera i laget. Han förstörde vårt lag och de tjejerna som han hade ”hemliga” relationer med samtidigt mådde mycket dåligt. Han var manipulativ och om man inte var med honom var man emot honom och då hamnade man i frysboxen. Man var dvs antingen smickrad och villig eller ingen i hans ögon. När detta togs upp med styrelsen ignorerades det utan åtgärd. Några år senare var denna tränare aktuell för ett annat lag som jag var med i, trots att jag berättade och varnade både styrelse och andra ansvariga i föreningen, avfärdade de mig och ignorerade det jag sa och trodde jag överdrev. Jag slutade men fick höra att historien tyvärr upprepade sig och han fick avsluta sitt uppdrag efter ett år och lämnade återigen ett lag i kaos och med trasiga människor. När jag jobbade på förbundet brukade förbundskapten för ett av våra landslag ”kolla in mig grundligt” när vi sågs. På ett mästerskap efter några öl började han skicka privata sms till mig med kommentarer om min kropp och med sexuella anspelningar. Sedan kunde det komma ett sms lite då och då i flera år framöver.

Matchen är slut. Jag kliver ner i katakomben för att nå omklädningsrummet och göra mina intervjuer. När jag går i trappan inser jag mitt misstag. Jag tog på mig en kjol. Hann inte byta innan jag fick kasta mig iväg på uppdraget. Ökar farten och hinner tänka att det var tur att jag tog på mig strumpbyxor. Jag bör kunna genomföra det jag ska och lämna texten innan deadline utan några större incidenter. Skyndar mig in i rummet framför omklädningsrummet och börjar min intervju. Där står jag och ett flertal manliga reportrar från TV, radio och andra tidningar. Jag ställer mina frågor – men plötsligt börjar alla skratta. Jag förstår att de skrattar åt mig, men jag förstår inte varför. Inte förrän jag tittar ner, intill mitt block. Där ligger en av spelarna på golvet och tittar upp under min kjol. Han vinkar och ler. ”Snyggt klädd du är i dag”. Jag ställer en sista fråga till killen jag pratar med. Han bara skrattar. Jag blir så förbannad att jag demonstrativt kliver över mannen som ligger kvar på golvet och kikar upp under kjolen. ”Har du sett nog, jag har ett jobb att sköta, orden åker ur munnen innan jag ens hinner tänka på vad jag säger”. Jag går ut ur omklädningsrummet och skriver min text. Jag har en deadline. Några veckor senare är jag återigen på väg ner i ett omklädningsrum. Frågar spelaren om det är okej att vi går ut och pratar. Han ber mig vänta ett ögonblick. Det gör jag och jag väntar utanför rummet. Han kommer tillbaka efter ett par minuter. Iklädd endast en handduk. ”Du får komma in hit, jag kan inte gå ut såhär, ursäktar han sig”. Jag går med in, jag måste göra mitt jobb. Efter en stund kommer flera spelare i handdukar gående förbi oss när vi pratar. En efter en låter de handdukarna falla. Där står jag och gör en intervju med en av Sveriges mest kända ishockeyspelare. Han är naken. Hans lagkompisar också. De skrattar. Jag biter ihop. Jag genomför intervjun, går ut ur omklädningsrummet och skriver min text. Jag har en deadline.

Jag fick höra att jag var sexig i ringen när jag sparrades av manlig tränare, jag var 20 år och nyss vågat mig till en idrottslokal. Blev så självmedveten att det var svårt att sparra avslappnat. Jag har fått höra att det jag håller på med inte är äkta skate av killar, när vi samlat tjejer som hjälpt varandra att åka skateboard. Samma typ av killar som försökt få bort oss från skateparker. ”Oj vad du lagt på dig!”, har en boxningstränare sagt efter att jag tagit mig ur en ätstörning, granskade mig nerifrån och upp. En annan nöp mig i magen för att kolla om jag gått upp för mycket i vikt. Värst var förbundsordföranden som gjorde skillnad på män och kvinnor som om den sistnämnda gruppen var av en annan art, inte riktiga människor utan ”kvinnofolk” med särskilda avvikande egenskaper. Jag undrade vem jag, som icke binär, var i allt detta. Samma man var tydlig med att ett tredje kön inte existerar, att jag inte finns, att mitt pronomen var ett skämt. Han kallade en kvinnlig vuxen föreningsordförande för lilla flickan under en förbundsstämma med nästan bara män i rummet, sen igen i mejl efter att hon bett honom att inte kalla henne flicka. Han förstod inte problematiken, han menade att hon ju stavade som en liten flicka.

Jag var 16 år. På en friidrottsträning hände något hemskt. Det var första gången som jag provtränade för denna erkänt duktiga tränare. Just denna dag var det jag och tre äldre killar som tränade ihop. Vi hade värmt upp och skulle gå till en annan del av IP. Plötsligt känner jag att någon kommer upp nära bakom mig, lutar sig mot min rygg och tar tag hårt och vad som upplevs som en evighet i min rumpa. Han släpper inte och jag fryser till is. Den vuxna tränaren ser allt. Jag möter hans blick så rädd och vädjar för att få hjälp. Hans respons blir att han tittar på mig, hånler och säger ”det är såhär vi gör här”. Jag kommer aldrig tillbaka till träningsgruppen och kommer aldrig riktigt tillbaka till den idrott jag en gång älskade.

Jag blev uppmärksammad på sociala medier för några år sedan, när jag skrev om saker kopplade till supporterskap som kvinna. En gift, välkänd äldre man snappade upp detta och hörde av sig till mig gällande medieproduktion på ämnet. Initialt så var han bara ganska trevlig. Sedan började han sms:a mig. Först var det beröm om hur bra jag var i dessa sammanhang och hur smart jag verkade. Dessa saker är ju svåra att ”avfärda” så jag tackade vänligt. Sen började de konstiga meddelandena. Han kunde börja prata om problem med sitt förhållande, och började skriva väldigt tveksamma saker som anspelade på saker jag absolut inte ville ha något med att göra. Jag försökte avfärda det lite, men var rädd för vad han kunde göra. Folk (läs: kvinnor) har ju råkat väldigt illa ut i dessa sammanhang förut om de försökt konfrontera/hänga ut män med någon form av makt. Det hela kulminerade i att han, full, på en fest vi båda var på, närmade sig mig fysiskt på ett sätt som inte var okej. Han stod en millimeter från mitt ansikte och sa saker som ”vad är det mellan oss?” och att jag borde följa med till hans lägenhet och dricka tequila. Han påstod efteråt att han inte mindes något av kvällen.