Statsmaktens övervakning av medborgarna och de sociala och traditionella medierna har ökat, efter att ha minskat under en tid. Och efter en mer tillåtande tid, då staten har öppnat sig för olika uttryck, verkar den åter ha ökat sin normbildande verksamhet. De sociala normerna som nu förmedlas – i skolan, genom statsägda medier och statsanknutna organisationer – går i en mer auktoritär riktning och befäster traditionella könsroller mer än i millenniets början. 

Tusenåriga värderingar som att män ska styra i den offentliga sfären och kvinnor i den privata har ökat, visar en undersökning som Kinas statistiska centralbyrå har gjort på uppdrag av Allkinesiska kvinnoförbundet. Enligt förbundet har andelen män och kvinnor som delar denna värdering ökat med åtta respektive fyra procent, mellan 2004 och 2014, till följd av statsledda mediekampanjer.

Statsmaktens kampanjer för att återuppliva traditionella könsroller och skapa nya synsätt att befästa dem har under 2016 bland annat lett till att lärare har bett pojkar i mellanstadiet att skriva under ett avtal där de lovar att ”uppföra sig som riktiga män”, enligt föräldrarnas vittnesmål på sociala medier. De har fått skolledningar i Shanghai att skapa mellanstadieklasser med ämnen som datorlagning, fysik och kampsport för endast pojkar och skolor i Hangzhou att starta sommarläger med mottot ”vi tar fram mannen i pojken”.

Skolledningarna förklarar dessa åtgärder med att de befarar att ”bristen på män bland skolpersonalen ska skapa blyga, självcentrerade och feminina pojkar”. Parallellt har unga kvinnor vittnat om att universitetsledningar har avkrävt dem skriftliga löften om att inte ha utomäktenskapliga sexuella relationer. Dessa krav, som ställs på unga kvinnor men inte på unga män, har universitetsledningarna inte förklarat. De flesta har tagit tillbaka sina krav efter upprepade protester på campus.

Kvinnoförbundets position

Allkinesiska kvinnoförbundet har en avgörande roll, både för att skapa normer och för att skapa utrymme för en politik som kan stärka kvinnors position i Kina. Det är en självständig del av statsmakten, men är anslutet till landets i praktiken enda parti och ska å ena sidan främja kvinnors utveckling och representera kvinnors intressen och å andra sidan bistå partiet på lokal, regional och nationell nivå (i bland annat hanteringen av frågor som ska främja kvinnors utveckling) samt förmedla dess direktiv. I ett land som snarare är en polisstat än en rättsstat innebär det en känslig balansakt. Betydligt känsligare än i ett samhälle med (flerparti)system där politiska och medborgerliga rättigheter och ett självständigt rättsväsende skyddar den enskilde mot staten.

Allkinesiska kvinnoförbundet presenterar sig som en organisation som förenar kinesiska kvinnor från alla etniska grupper och samhällets alla skikt, och arbetar för deras frihet och möjlighet till utveckling, men förbundets dubbla roll har medfört att det under detta millennium både har drivit egna opinionsbildande kampanjer för att stärka kvinnors möjligheter till självständigt liv samt drivit igenom lagen mot våld i hemmet och deltagit i statsmaktens kampanjer som förstärker könsroller och nedvärderar kvinnor.

Detta har fått till följd att förbundets trovärdighet har ifrågasatts, vilket under detta decennium har lett till från staten oberoende feministisk aktivism och till akademiska studier av Allkinesiska kvinnoförbundet samt den av staten oberoende feministiska aktivismen.

Oberoende feministers perspektiv

Ying Tang, som egentligen heter något annat, har varit aktiv i den oberoende feministiska rörelsen. Hon har även skrivit en kandidatuppsats om Allkinesiska kvinnoförbundets gräsrotsarbete, vid Kinas kvinnouniversitet i Beijing, och en magisteruppsats om den unga aktionsorienterade feministiska rörelsens relation till andra civila rörelser och till statsmakten.

I fallstudien av Allkinesiska kvinnoförbundets gräsrotsarbete undersöker Ying Tang en lokalförenings relation till riksförbundet, till kommunistpartiets lokalförening och till kommunledningen. Hon ställer frågor och får svar som bland annat belyser förbundets dubbla roll.

– På min fråga vad de ser som förbundets och lokalföreningens huvudsakliga uppgift svarade några av medlemmarna i lokalföreningen ”att stärka och försvara kvinnors rättigheter”, andra svarade ”att förmedla partiets och statens politik och att utbilda och mobilisera kvinnor till att bli självförsörjande”. På frågan vad som avgör vilka frågor som Allkinesiska kvinnoförbundet ska arbeta med svarade några ”kvinnors behov”, medan andra svarade ”partiets och statsmaktens politik”. På min fråga om vilken sorts organisation Allkinesiska kvinnoförbundet är svarade några av medlemmarna att förbundet är ”en del av staten och partiet”, andra svarade att det är ”en civil organisation” och några svarade att de är osäkra.

– Det verkar som att medlemmarnas uppfattning om förbundet och dess uppdrag skiljer sig mycket och jag tror att det har sin grund i organisationens strukturella motsättningar, på dess dubbla roll.

Förbundets dubbla roll kan både leda till förvirring och kollidera, men det faktum att det finns olika uppfattning om vilken sorts organisation Allkinesiska kvinnoförbundet är har troligen sin grund i att förbundet självt presenterar sig som en ”offentlig organisation”, medan dagens statsmakt genom kinesiska myndigheter och den statsägda nyhetsbyrån Xinhua presenterar, eller rent av marknadsför, förbundet som en ”civil organisation”, både i sin inrikes- och sin utrikeskommunikation. 

Ying Tang, som har valt sin pseudonym med inspiration från den legendariska kvinnorättsaktivisten Qunying Tang (1871–1937), ger ett exempel på situationer då förbundets dubbla roll kolliderar.

– Jag kan endast tala utifrån den fallstudie jag har gjort. Några av medlemmarna berättade till exempel att lokalföreningen alltid har ont om pengar. Med tanke på att lokalföreningen bara får pengar från partiet, staten, blir det självklart för medlemmarna att ta sig an propagandaarbetet först, även om det lämnar lite tid för arbete med frågor som är betydelsefulla för kvinnor.

Ying Tang är en av de många yngre feminister som anser att förbundet har förlorat trovärdighet. Hon anser att den nuvarande ekonomiska politiken har försämrat kvinnors möjlighet till ett självständigt liv och menar att förbundet brister i trovärdighet när det avstår från att driva opinionskampanjer mot den diskriminering som råder på arbetsmarknaden.

– Företag ser kvinnors potentiella graviditet bara som ett stort hot mot sina vinster och det finns inte några som helst lagar eller direktiv som skyddar kvinnor från den sortens diskriminering.

– Tills nyligen fanns det inte heller något skydd mot liknande diskriminering på universiteten, där olika ansökningsregler gällde för kvinnor och män. Dessa antagningsregler förändrades efter att unga feminister organiserade protester och belyste diskrimineringen. Vad gjorde Allkinesiska kvinnoförbundet? Eller är denna diskriminering bara naturlig för dem? frågar Ying Tang och fortsätter:

– Visst, Allkinesiska kvinnoförbundet driver några projekt för att hjälpa universitetsstudenter i deras karriär, men vad har det gjort för att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden? Det är vanligt att kvinnor blir uppsagda på grund av graviditet och kvinnor i min ålder får frågor som Har du en pojkvän? Kommer du att gifta dig? När kommer du att skaffa barn?

Till dessa frågor – som kvinnor men inte män får – har frågan ”Planerar du att skaffa ett andra barn?” nu lagts. I en debattartikel med rubriken ”Låt inte den nya tvåbarnspolitiken hindra kvinnors anställning”, som publicerades på Allkinesiska kvinnoförbundets hemsida i maj, uppmanar professor Hiajun Liu, vid Institutionen för marxistiska studier vid Dalians maritima universitet, och professor Fengming Wang, vid Institutionen för marxistiska studier vid Tsinghua-universitetet, företagsledningar att ta sitt ansvar. Hiajun Liu och Fengming Wang skriver även att den kinesiska regeringen bör överväga att införa en lag mot diskriminering på arbetsmarknaden ”i syfte att upprätthålla jämlik arbetsmarknad och förkroppsliga social rättvisa på en och samma gång”.

Allkinesiska kvinnoförbundet spjärnar sålunda emot när politiken står i vägen för kvinnors frihet och möjlighet till utveckling. Ett visst mått av ifrågasättande får ta plats på förbundets hemsida och därmed är förbundet delaktigt i att skapa opinion och förändra diskriminerande normer, samtidigt som det undviker att självt (öppet) kritisera den politiska ledningen.

Lanyan Chen, sociolog och lektor vid Nipissing-universitetet menar att övergången till statskapitalism har lett till att staten nu urholkar kvinnors ställning.

Kvinnors självständighet

Lanyan Chen är sociolog, lektor vid Nipissing-universitetet i North Bay, Kanada, författare till Gender and Chinese Development: Towards an Equitable Society (Taylor and Francis 2008) samt rådgivare åt FN:s organ för utvecklingsfrågor och för befolkningsfrågor. I forskningsrapporten From Chinese State Capitalism to Women’s Activism: The Implications of Economic Reforms for Women and the Evolution of Feminist Organizing konstaterar Chen att övergången till statskapitalism har lett till att staten nu skyddar kapital snarare än arbetare, arbetsrätt och dem som diskrimineras på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning och migrationsstatus, och därmed urholkar kvinnors ställning. Att Allkinesiska kvinnoförbundet har misslyckats med att upprätthålla kvinnors möjligheter till självständigt liv har drivit fram behovet av från staten oberoende feministisk aktivism, som i sin tur har manat förbundet till förändring, skriver Lanyan Chen.

Hur den förändringen kommer att se ut är oklart. Allkinesiska kvinnoförbundet har medlemmar som kallar sig feminister och andra som inte gör det, och där finns många sorters feminism som påverkar varandra. Vissa medlemmar menar att den nya ekonomiska politiken ger förbundet mer kapacitet än någonsin att representera och upprätthålla kvinnors rättigheter och intressen, medan andra anser att den sätter förbundets trovärdighet på spel och diskuterar möjliga riktlinjer i relationen till statsmakten. Några efterfrågar en valprocedur där förbundets medlemmar väljer sina representanter i stället för att dessa tillsätts uppifrån, för att inte säga utifrån.

– Som jag ser det är statspartiet det största problemet. Det är inom partiet man avgör vem som ska tillsättas på de olika posterna inom Allkinesiska kvinnoförbundet. Det resulterar i att det inte alltid är kvinnor som intresserar sig för kvinnors rättigheter som tillsätts på de ledande posterna. Allkinesiska kvinnoförbundets lokalförening har mindre inflytande än partiets lokalförening och några använder Allkinesiska kvinnoförbundets lokalförening som en väg till parti- och regeringstoppen. Om partiets lokalförening tillsätter en kvinna som både är intresserad av kvinnors rättigheter och är villig att kämpa kan hon åstadkomma förändring under sin tid på posten, men det saknas kontinuitet, säger Ying Tang.

Därtill kommer att många heltidstjänster på lokal och nationell nivå har försvunnit till följd av att statens ekonomiska stöd har minskat sedan omställningen till statskapitalism. Det har i sin tur lett till att anställda på alla nivåer inom Kvinnoförbundet i allt högre grad ägnar sig åt vad Ying Tang kallar propaganda, medan arbetet med att upprätthålla kvinnors rättigheter och intressen görs av frivilliga krafter inom förbundet. I förlängningen kan denna utveckling medföra att frågor som gäller kvinnors frihet och möjlighet till utveckling inte hinner beredas tillräckligt inom förbundet för att kunna lyftas till beslutsfattande nivå inom partiet.

Den av staten oberoende feministiska rörelsen kan delvis fylla det vakuum som uppstår, men dess utrymme att lyfta frågor till beslutsfattande nivå är liten i och med att gräsrotsaktivism (som kan ses som en grundläggande del i samhällsutvecklingen) ses som ett hot mot nationens säkerhet.

Statsmaktens repressiva maktutövande är dock inte specifikt riktat mot kvinnorättsaktivister. Det riktas även mot lärare som protesterar mot uteblivna löner, gruvarbetare som kräver säkrare arbetsmiljö, journalister som utövar sitt yrke och jurister som försvarar medborgarnas mänskliga rättigheter. Avsikten är att skapa den ”politiska stabilitet” som den svenska statsministern Göran Persson berömde i sitt tal till svenska affärsmän i Kina, november 1996.

”Förbundet fyller en viktig funktion”

Trots att Allkinesiska kvinnoförbundet verkar i en auktoritär stat och därmed har begränsat utrymme att kritisera den politik som urholkar kvinnors ställning, och sedan omställningen till marknadsekonomi har märkbart mindre resurser till att bereda frågor som gäller kvinnors möjlighet till utveckling, anser Ying Tang att förbundet fyller en viktig funktion. Hon menar att förbundet fortfarande har möjlighet att verka för kvinnors rättigheter, stärka kvinnor i deras vardag och påverka samhällsutvecklingen i en riktning som stärker människor i utsatta situationer. Och hon ger förslag på hur förbundet kan förbättra sin organisation och stärka sin position.

– Allkinesiska kvinnoförbundet är den mest välorganiserade organisationen, som når ut till fler kvinnor på landsbygden än någon annan. Det finns unga och från staten oberoende kvinnorättskämpar som arbetar med frågor som berör landsbygdskvinnorna, men de är få och landsbygdskvinnorna är bland de ekonomiskt mest missgynnade. Allkinesiska kvinnoförbundet har fortfarande medel och möjlighet att påverka arbetet med extrem fattigdom och att stävja människohandel och våld.

– Som jag ser det behöver Allkinesiska kvinnoförbundet bli en självständig del av regeringen, som till exempel Office for Women i Australien eller som i Sverige, med en jämställdhetsminister. Men detta är endast min åsikt, andra skulle säga att det skulle skapa en ännu större statsmakt som bestämmer om allt.

– Allkinesiska kvinnoförbundet behöver också stärka sin vertikala struktur. För närvarande lyssnar lokala medlemmar mer på partiets lokala representanter än på förbundets lokala och nationella företrädare, vilket distraherar dem från att fokusera på det som är till nytta för kvinnor.