Repeal the 8th är en antologi av journalisten och aborträttsaktivisten Una Mullally som vill beskriva och fånga upp den rörelse för aborträtt som har vuxit fram på Irland de senaste årtiondena. Boken tar upp olika aspekter av rörelsen som efter det åttonde tilläggets införande i grundlagen på 1980-talet har utvecklats från att i början av 1990-talet fokusera på rätt till information om abort och rätt att resa för abort, till att allt mer ha kommit att fokusera på uttalade krav på fri abort. Mullally vill bevara denna rörelse eftersom rörelser för social rättvisa annars riskerar att bli flyktiga: ”När sociala rörelser går framåt och når sina mål så hamnar det som kom före – t-tröjorna, knapparna, uppsatserna, dikterna, plakaten – i byrålådor och på vindar... [det är] ett arv som är värt att bevara och reflektera över.”
Una Mullally skriver i sitt förord att hon ”indoktrinerades av katolska kyrkan i skolan och under mässan att tro att abort är något ondskefullt” och vidare hur hon i skolan av nunnor – på Irland drivs nio av tio av grundskolorna med katolska kyrkan som huvudman – fick höra hur hennes och klasskamraternas själar var nedsvärtade eller att nunnorna jämställde ”våra själar med vattnet som användes för att tvätta klassrummets penslar, hur en smutsig pensel kunde solka ner hela burken”.
Bara en oönskad graviditet
1983 fördes det åttonde tillägget in i grundlagen efter en folkomröstning trots att det redan sedan tidigare var förbjudet med abort i republiken. Grundlagstillägget fördes in som en extra garanti för att lagen som förbjöd abort inte skulle kunna tolkas annorlunda. Sedan dess har mycket hänt. Under det tidiga 1990-talet var det inte aborträtt som stod i fokus för kampen för reproduktiva rättigheter – abort var för laddat för att ens finnas på den politiska dagordningen. Att det nu i antologin finns flera kvinnor som skriver med namn om sina egna abortberättelser visar både på mod och på den förändring som det irländska samhället genomgått efter ekonomiska framgångar och den katolska kyrkans minskade inflytande efter upprepade pedofilskandaler.
Lucy Watmough skriver: ”2015 blev jag inte våldtagen. Fostret hade inga missbildningar. Mitt liv var inte i fara. Jag var bara en tjej som inte var redo att bli mamma.” Watmough bryter därmed med de diskussioner som började föras under 1990-talet och framåt. Att kanske kunde det vara okej med abort i vissa undantagsfall som där kvinnan utsatts för våldtäkt, som i det berömda x-fallet 1992, eller då fostret bär på sådana allvarliga sjukdomar eller missbildningar att det kommer att dö sent i graviditeten eller timmar efter födseln.
Watmough skriver rakt på sak, hennes situation handlade inte om något extremfall utan helt enkelt om en oönskad graviditet. Sedan berättar hon om resan hon gjorde, liksom omkring 170 000 flickor och kvinnor på Irland gjort sedan 1980, till England. Hur bara tre personer kände till hennes graviditet, hur hon försökte agera normalt bland vänner och familj trots att valet hon står inför är det hon tänker på från morgon till kväll, att hon försöker dölja illamående och kräkningar. Hur hon, när valet väl är gjort, sitter på Dublins flygplats och känner vad hon tror är människors dömande blickar på sig. Som om de vet vart hon är på väg.
Många har levt i tystnad
Hon väljer att bara vara till hälften sövd under aborten eftersom hon ska resa hem samma kväll. Efteråt i ett vilrum med skarp smärta i underlivet önskar hon att hon inte vore i ett annat land, ensam. Väl hemma igen försöker hon agera som att allt är som vanligt, i rädsla att familj och vänner ska döma henne. Två månader senare bryter hon ihop. Hennes mamma kramar om, stöttar henne. Watmough skriver: ”Stigmat i Irland gjorde hela situationen så mycket svårare än den redan var, eftersom jag kände att min oönskade graviditet var något att skämmas över. Irlands arkaiska abortlagar innebär att tusentals kvinnor varje år går igenom prövningar liknande min egen, och många lever med det i tystnad för resten av livet.”
Ailbhe Smyth från kampanjen Coalition to repeal the eighth amendment diskuterar i en intervju med Una Mullally skillnader och likheter i den kommande folkomröstningen med den om samkönade äktenskap för tre år sedan, en omröstning som jasidan vann med 62 procent mot nejsidans 38 procent. Ailbhe Smyth har länge varit känd som en lesbisk feminist och grundade universitetet UCD:s Women’s education, resource and research centre (WERRC). Medan omröstningen om samkönade äktenskap i grunden handlade om att bli inkluderad, handlar abortomröstningen om kvinnors rätt att ta egna beslut: ”Jag tror att kvinnor säger ’Vi måste och behöver kontrollera våra egna kroppar; vi ber inte om att bli insläppta någonstans, vi ber inte om att bli inkluderade’, vi ber eller säger att vi behöver och måste stå oberoende, separata, tydliga som oss själva, som människor, individer, och som kollektiv.”
Inför domstol i Nordirdland
En drabbande text är Siobhán Fentons. Hon är författare och har varit aktiv i kampanjen för aborträtt på Nordirland och beskriver här en känsla av svek och övergivenhet. För trots närheten är det många i republiken som inte känner till att även på Nordirland råder abortförbud. Okunskapen är påfallande stor även i England, Skottland och Wales liksom internationellt – ”Tystnaden kan vara öronbedövande” skriver Fenton. Ofta glöms det bort att i den brittiska abortlagen från 1967 så är Nordirland undantaget. Abort är inte förbjudet i grundlagen som i republiken men regleras i en lag från 1861 enligt vilken straffet för abort är livstids fängelse. Ett rättsfall från 1937 innebär att abort kan tillåtas i begränsade fall om läkaren har skäl att tro att fullföljandet av graviditeten ”kommer att göra kvinnan till ett fysiskt eller mentalt vrak”. Reformförslag har funnits, som 2008, men den brittiska Labour-regeringen ställdes inför ett val då de ville vinna stöd för ett förslag om en utvidgning i landets antiterrorlagar, för att få igenom det var de tvungna att få stöd av det starkt konservativa nordirländska partiet Democratic unionist party (DUP).
Enligt Fenton var priset för DUP:s stöd till regeringen att förslaget om abort dumpades och så skedde också till mångas bestörtning. ”För många aborträttsaktivister på Nordirland var det här en förolämpning som många inte helt har förlåtit Labourpartiet för.” På Nordirland har det också blivit vanligare att kvinnor som genomgår eller försöker genomgå abort blir föremål för rättsvårdande myndigheter. Ett uppmärksammat fall ägde rum 2016 då en 19-årig kvinna som inte hade råd att resa till England och som i stället genomgick abort med abortpiller i hemmet greps av polis. Hon befanns skyldig och dömdes till villkorligt straff. Skulle det bli ett ja i folkomröstningen så skulle det få stor betydelse även för kvinnorna i Nordirland – det vore enklare och billigare att åka buss till republiken, och Nordirland självt är långt ifrån en aborträttsreform. ”Att dra tillbaka det åttonde tillägget är därför den bästa möjligheten för kvinnor i Nordirland att förbättra tillgången till abort i ett korttidsperspektiv.”
Rörelse kan bli historisk
En annan aspekt som lyfts fram i boken är att abortförbudet på Irland drabbar vissa grupper av kvinnor särskilt hårt. Kvinnor som liksom 19-åringen på Nordirland som inte hade råd att resa till England för abort eller kvinnor kanske helt saknar möjlighet att resa till England för att de är papperslösa eller asylsökande. Ellie Kisyombe berättar hur hon får förfrågan om att delta i en protest mot åttonde tillägget och undrar om hon som asylsökande kvinna ska ta på sig ännu en kamp. Men så tänker hon på andra kvinnor som flyttat till Irland som drabbats av landets hårda abortlagar, som tandläkaren Savita Halappanavar som dog i blodförgiftning 2012 efter att ha nekats abort trots ett pågående missfall. Hennes död var direkt kopplad till det åttonde tillägget har sedan konstaterats. ”Jag vet att jag inte kände henne, men som en migrant, och som en asylsökande kvinna tänkte jag, att trots att vi inte hade träffats eller varit vänner – även fast vi kom från olika världsdelar – så var vi förenade på Irland och mötte samma marginalisering. Det gav mig modet att känna att jag behövde göra det här.”
Det är nu tre veckor kvar till folkomröstningen. Blir det ett ja i slutet av maj kommer det åttonde tillägget att tas bort och ersättas av ett 36:e tillägg som stipulerar att det finns möjlighet att lagstifta om rätt till abort. I så fall kommer Repeal the 8th-rörelsen vara en sådan rörelse som Una Mullally beskriver i början av boken, en rörelse som nått sitt mål. Jasidan leder med bred marginal även om den har minskat sedan i januari i år. Just nu pågår frenetisk organisering på jasidan, med dörrknackning, affischering, samtal och diskussioner och antologin Repeal the 8 th ger en inblick i en rörelse som kan bli historisk inom kort.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST