Bild: Elif Obeyd

Pirret i magen är inte gratis

2017-06-22 | Wendy Francis padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Tålamod är vackert men det ska inte delas ut åt höger och vänster. Jag har insett att jag långt ifrån är den som ska ’lösa’ de förtryck som drabbar mig negativt. Det är inte mitt ansvar att varken trösta mig själv eller uppfostra förövaren”, skriver Wendy Francis och bjuder i sin första sommarkrönika för i år på en lista över situationer och personer som det inte är värt att ödsla tid och energi på.

Wendy Francis är aktivist, verksamhetsutvecklare, frilansare, PR-konsultföreläsare och föreläsare.

I år är Wendy Francis först ut av Feministiskt perspektivs sommarkrönikörer. Medkrönikörer är, precis som förra året, Christine Bylund och Bilan Osman.

FLER SOMMARKRÖNIKOR:

2017-08-17 | Amerikanska alternativhögern följer det nordiska exemplet

2017-08-10 | Jag vill att vi ska prata om det fula

2017-08-03 | ”Nej, mitt leende är inte en inbjudan till min punani”

2017-07-28 | Det stora slaget börjar nu

2017-07-20 | Funkofobin är som ett kladdigt tuggummi genom historien

2017-07-13 | Inget träd existerar oberoende av sina rötter

2017-07-07 | Extremhögerns försök att sätta agendan – inte bara i Almedalen

2017-06-29 | Det var inte vi som började

2017-06-22 | Pirret i magen är inte gratis

Jag har alltid idealiserat människor med stort tålamod, jag vet inte riktigt varför men det är något hos dessa människor som nästan ger mig rysningar. Ni vet sådana människor som pratar i lugn samtalston och kan resonera i timmar utan att egentligen komma fram till något specifikt – men ändå känna sig rätt nöjda ändå.

Som liten hörde jag tidigt att jag hade stort tålamod. Jag minns hur jag många gånger kände mig stolt i den rollen, som att jag gjorde rätt i att ständigt bry mig och ta hand om andra föra mig själv. Jag var en duktig flicka. För några år sedan insåg jag komplexiteten i min identitet och hur svår den var att hantera i förhållande till min dåvarande ångestdepression. Under min studietid på universitetet slet min ”duktig flicka”-inställning ut mig totalt. Jag gick runt och bestraffade mig själv för att jag inte kunde prestera lika bra som tidigare (vilket i sig var helt orealistiskt, eftersom jag redan gjorde mer än det som efterfrågades av mig i skolan).

Samtidigt stretade min svarthet emot av blotta tanken på en depression - det var ju sånt trams som var reserverat för vita hipsters som hade råd att gå i terapi och prata om känslor i timmar, bara för att det blivit trendigt. Tålamodet som jag tidigare burit stolt som en medalj över bröstet, var som nermejat när det kom till sympati inför min egen självupplevelse. I samma stund fanns det inget utrymme att skuldbelägga det som egentligen bidragit mest till min ångest: förtryck och skadliga samhällsnormer.

Som svart kvinna innebär tålamodet kanske något mer ansträngande, det innebär att ta ansvar. I alltifrån frihetsrörelser till konflikter med släktingar är det oftast den svarta kvinnan som täpper till och syr ihop såren så att det gemensamma helandet kan börja. Vi tar ansvar för situationen, för våra bröder och medsyskon. Det är ett rätt otacksamt jobb om jag ska vara helt ärlig, för allt som oftast är det just svarta kvinnor som utnyttjas – och offras - i kampen om jämställdhet och jämlikhet. Svarta kvinnor befinner sig i en skör men betydelsefull position, där vi både föraktas och behövs. Vi är trasdockorna som ingen längre vill leka med, men som finns kvar i leklådan för att göra Barbie lite mer tilltalande.

Efter att jag återhämtat mig från mina mentala strider, insåg jag hur viktigt self-care är för min identitet, kropp och själ. Jag hade länge felberäknat behovet av inre lugn, men förstod samtidigt att lugnet jag sökte, uppnås med hjälp av andra verktyg än det som presenteras på tidningsomslag om träning och må bra-hemsidor. Och visst håller jag med om att kost, mental och fysisk träning spelar stor roll för hur min kropp mår, men det tar inte bort udden från omständigheterna i mitt liv som jag inte kan styra över. Vägen till bättre mental hälsa och självacceptans var och är fortfarande brokig. Resan har varit laddad med mikroaggressioner och ett konstant övervägande om jag ska ta striden vid fikabordet och riskera att förstöra stämningen, eller om det är jag som är överkänslig.

Under resans gång har jag studerat hälsobloggarnas ”hitta ditt lugn”-tips och råd om hur jag ska ”träna bort ångesten”, men ingen av dem skriver om mitt lidande. Ingen skriver om ohälsa kopplat till normbrytande personers vardag. Ingen nämner att trauma från 365 dagar per år av rasism och sexism, skulle kunna vara orsak till att jag gick in i väggen. Istället plöjer jag igenom artiklar om mindfullness och att vara närvarande i stunden. Men vad har mitt lidande med tålamod att göra? På sistone har jag tittat närmare på ett koncept som jag kallar för onödigt lidande. Det kan lättast beskrivas som situationer och personer som försämrar ditt mående, trots att du visar allt tålamod i världen. För att göra detta tydligare för er läsare har jag gjort en lista över situationer och personer som ni inte behöver ödsla mer tid och energi på:

Opålitliga vänner och ovänner

Jag är en person som lägger extremt lite tid på ovänner. Jag ser elaka människor som intoleranser, ni vet som gluten; ät inte något som ger dig magknip. Men vi människor tycks generellt samla på oss några frenemies under åren. Det är sådana vänner som du säger att du känt sedan barnsben, den där vännen som dissar dig för att istället dra på en dejt eller vars beteende du ursäktar med ”...men hen har haft en svår uppväxt”. Men vänskap är inte att krypa fram och be om en tjänst när det passar eller att din vän utsätter dig för onödig stress eller obehag. Vänskap handlar om ärlighet, att kunna lita på varandra och att värna om varandra. Att göra slut med en vän kan rent av vara rättvist mot dig själv och nyttigt för ditt mående. Nöj dig aldrig med vänner som utnyttjar ditt tålamod, som ser dig som ett verktyg för att ta sig fram i livet och göra karriär eller som tar all din energi utan att ge något tillbaka. Kasta ner dem i ett djupt hål och stäng locket.
Motsträviga kärlekspartners

Pirret i magen är inte alltid gratis. Det kostar känslor, tid och intimitet att våga ge någon annan sitt hjärta. Men meningsfullheten gör det oftast värt det. Däremot är ingen relation utan utmaningar som ibland gör det svårt för er att navigera, men huvudsaken är att ni leder varandra framåt i alla lägen. Att befinna sig i en relation som stannat av eller där ens partner varken motiverar eller inspirerar en till att utvecklas, är aldrig hälsosamt. Samma gäller om din partner ifrågasätter dina upplevelser. Tro mig, rädslan för att din partner är den enda i världen för dig, stämmer inte. Det är lätt att hitta personer som är beredda att ta din tid, men det är svårare att hitta de som är villiga att ge. Din kärlek måste förtjänas, så gör det inte för lätt för dig själv.
Sociala medier

Vi klickar, tittar, gillar, kommenterar och delar. Vi är som ivriga höns som bara måste hålla oss uppdaterade kring allt och ingenting. Sociala medier är på flera sätt helt magiskt och öppnar upp för en rad demokratiska fördelar, men hatet är enormt. Utöver gulliga kattklipp fylls nätet snabbt av rasistisk propaganda och hot om att våldta kvinnor med saxar. Flödet kan vara överväldigande för en person utan ångest, föreställ dig då en person som lever med det dagligen. Och nu tänker alla som sysslar med någon form av aktivism att detta är en dödsfälla, för sociala medier är kanske vår tids mest effektiva informationsspridningskanal. Men jag ser hur många av er som kvävs av att ständigt hålla er uppdaterade, med huvudet knappt ovanför vattenytan. Och alltför ofta lämnas ni kvar underskattade och kippandes efter syre. Så för att hålla er vid liv, lägg ifrån er mobilen en stund och andas.
Bekanta som tystar ner dig

För någon dag sedan blev jag anklagad för att prata för mycket om rasism. Egentligen tycker jag inte det stämmer in särskilt bra alls, men å andra sidan är rasism en del av min vardag, så jag köper argumentet för den här gången. Någon dag senare ser jag ett SVT-klipp om den norska succéserien Skam, där två karaktärer sitter och pratar om utsatthet. Sana, en icke-vit muslim med hijab och Isak, en vit homosexuell cis-man. Båda personer lever i normbrytande kroppar men ack så olika förtryck kan se ut, något som snabbt konstateras i klippet. Samtalet går raskt in på hur Isak anser att Sana ska hantera den rasism hon möter, främst i form av frågor om hennes hudfärg och religion. Isak håller en längre monolog om att Sana ska sluta ”leta efter rasism i dumma frågor” och att ”de dumma frågorna är jävligt viktiga”. Vita Isak lyckas också toppa av det hela med att skuldbelägga Sana, när han säger att även om frågorna ”känns rasistiska”, så måste hon besvara dem.

Fel, fel, fel! Du behöver inte svara på något alls, du är inte ett vandrande lexikon som ska förväntas hålla (gratis) föreläsningar i antirasism på middagsbjudningar, bara för att några fejk-antirasister ska känna sig lite mindre ”rassiga”. Det är inte den utsattas ansvar att utbilda den som utsätter en för förtryck, det finns ingen logik i det resonemanget. Men vad är det då specifikt som stör så mycket när jag och andra skriver eller pratar om rasism på våra egna villkor? Är det för att jag konstaterar att rasism finns eller handlar det mer om att jag ger rasismen ett ansikte? Kanske till och med att ansiktet liknar ditt?

Tålamod är vackert men det ska inte delas ut åt höger och vänster. Jag har insett att jag långt ifrån är den som ska ”lösa” de förtryck som drabbar mig negativt. Det är inte mitt ansvar att varken trösta mig själv eller uppfostra förövaren. Att försöka hitta lugn och ro i en kropp, som i mitt fall rasifieras, är redan svårt som det är. Det krävs diverse knep och strategier för att få det hela att gå ihop.

Tänk dig själv, du vaknar upp på en plats där majoriteten inte ser ut som du, inte anser att du passar in och gör allt för att du aldrig ska glömma det. Du drunknar i stereotyper och karikatyrer om dig själv och lever bland människor som inte alltid vill dig ditt bästa. Systemet är giftigt. Motgiftet kanske inte enbart är att ta en paus från striderna, men det är ett steg på vägen till frihet. Ta en paus från att försöka överleva kapitalism, klassförakt, rasism, homofobi och annat hat. Men mest av allt, ha mindre tålamod med allt som bidrar till onödigt lidande, och investera tålamodet i dig själv istället.

Nu ska jag lyssna på mina egna råd och äta midsommarmat tills jag somnar, sedan ska jag dra till solen och fylla på med vitaminer. Vi hörs om några veckor!