Christine Bylund

Vi ska prata om det fula

2017-08-10 | Christine Bylund padlock 1

SOMMARKRÖNIKAN

”Jag vill vara min kropp, den ska inte vara neutral – den ska vara bra. Mina ojämna muskler och stela fingrar ska få ha ett värde. Det som alltid varit fel, fult, konstigt, föremål för andras stirriga blickar, för korrigering och mätningar”, skriver Christine Bylund och upp med en påtvingad gåva.

Christine Bylund är doktorand vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet, aktivist inom independent living-rörelsen och sommarkrönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Bilan Osman och Wendy Francis.


FLER SOMMARKRÖNIKOR:

2017-08-17 | Amerikanska alternativhögern följer det nordiska exemplet

2017-08-10 | Vi ska prata om det fula

2017-08-03 | ”Nej, mitt leende är inte en inbjudan till min punani”

2017-07-28 | Det stora slaget börjar nu

2017-07-20 | Funkofobin är som ett kladdigt tuggummi genom historien

2017-07-13 | Inget träd existerar oberoende av sina rötter

2017-07-07 | Extremhögerns försök att sätta agendan – inte bara i Almedalen

2017-06-29 | Det var inte vi som började

2017-06-22 | Pirret i magen är inte gratis

Under förra veckans Stockholm Pride lyssnade jag till funkisar som pratade om sex. Mot slutet av diskussionen underströks vikten av att ha ett bra självförtroende för att kunna utöva sin sexualitet på ett bra sätt. Jag satt på min plats och tänkte, är det bara jag som sitter här och tänker att mitt självförtroende kring min kropp inte alltid är vad det skulle kunna vara? Är det mitt ansvar att slå tillbaka mot ett helt samhällsystem av funkofobi och hur långt räcker det?

Blixtsnabbt efteråt skämdes jag för att jag tänkt så fult och inte alls sådär crip-revolutionärt som jag borde. Jag skämdes för den grumliga bottensats av funkofobi som skvalpar runt inne i mig. Tänkte, det här kan jag aldrig berätta för någon.

Men nu gör jag det.

För jag vill att vi ska prata.

Jag vill prata om detta för att jag tror att det inte bara är jag som går omkring med en grumlig bottensats inuti. Inte heller att det bara är funkofobi som kan få en att känna så här. Jag tror inte heller att de bara är jag som skäms för att erkänna det, allra mest inför mig själv. Jag tror inte att det bara är jag som helst vill skyla över det, som tror att om jag inte gör det har funktionsmaktsordningen vunnit.

Nu vill jag prata om den fulaste av alla fula saker som funktionsmaktsordningen gett mig i någon slags tvångspresent. Funkofobin, som liksom samlats sig i en grumlig bottensats som jag bär genom livet. Funkofobin har gjort mig ful. I alla fall tror jag det. Kanske inte objektivt. Kanske inte ens inför mig själv. Jag tror inte alltid att jag ful, men jag tror det av en anledning.

Jag tror att funkofobin lärt mig mycket tidigt att jag har mycket mindre kapital än andra, rent utseendemässigt. För att min kropp inte följer normen om hur den ska se ut, röra sig, eller vad den ska kunna göra. Därför måste allt vara bättre på mig tänker jag. Jag måste ha vitare tänder, slätare hy (som om jag någonsin haft det) och mer muskler än någon annan. Jag har liksom ingen marginal att spela på.

I flera år har ett slagord från den kroppspositiva rörelsen skavt i mig.

Parollen lyder ungefär: kom ihåg – du är inte din kropp.

Det är klart att det låter vettigt. En har inte större eller mindre värde på grund av hur ens kropp ser ut, vad den kan uträtta eller vilken form den har. Såklart!

Men ibland vill jag bara skrika: Kan jag inte få vara min kropp då? Måste jag hela tiden stiga ut ur den för att den är normbrytande?

Så trött på känslan av det som är bra med mig slutar vid axlarna. Så trött på att vara smart och söt, på sin höjd. Jag vill vara min kropp, den ska inte vara neutral – den ska vara bra. Mina ojämna muskler och stela fingrar ska få ha ett värde. Det som alltid varit fel, fult, konstigt, föremål för andras stirriga blickar, för korrigering och mätningar. Jag vill att min kropp ska få ha ett sådant värde som den normföljande kroppen ofta har, att den ska få vara vacker och åtråvärd. Jag vill att den ska vara det i samhällets blick: någon annan än jag måste kunna uttrycka det. Erkänna det.

Min erfarenhet är att kroppar med normbrytande funktionalitet fortfarande ses som avvikande, sjuka och inte så sällan lite skrämmande. Att det är svårt att få ihop med idéer som attraktion och begär. En bekant från den funktionshinderpolitiska rörelsen säger: det är intressant det där med tillgänglighet på klubbar och barer. Det handlar inte bara om att få komma in, det handlar ju också om om någon kan tänka sig att vara med en när en väl är där inne.

Jag har motståndsstrategier för min av funkofobi inbillade fulhet. Det handlar om snäva kjolar och korta shorts. Det handlar om brottarlinnen som visar högerarmens stora muskler. De handlar om nagellack som drar blickarna till det som är stelt och hårt. Men det handlar också om att det alltid är jag själv som ska göra motstånd. Jag längtar efter att inte behöva jobba så hårt. Jag längtar efter den dagen då jag får vara en kropp och mer än det.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170812 - Maria Jara de Corina

Tack Christine för denna artikel!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.