Christine Bylund.

Det var inte vi som började

2017-06-29 | Christine Bylund padlock 1

SOMMARKRÖNIKAN

”När jag var tonåring identifierade jag mig inte alls som någon med normbrytande funktionalitet. Men i den sociala modellen fostrades jag tidigt”, skriver Christine Bylund och konstaterar att ju mer levnadsvillkor och möjligheter kringskärs, desto större blir behovet att umgås i separatistiska rum.

Christine Bylund är doktorand vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet, aktivist inom independent living-rörelsen och sommarkrönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Bilan Osman och Wendy Francis.


FLER SOMMARKRÖNIKOR:

2017-06-22 | Pirret i magen är inte gratis

Minns ni för en tid sedan när diskussionen om separatism var som hetast? Egentligen har den väl aldrig slutat. En gång fick jag frågan om det inte är att återskapa gränser mellan människor att mena att en kan behöva umgås utifrån delade erfarenheter. Ska vi inte alla kunna umgås tillsammans? Jag svarade väl något välartat, men inombords ville jag skrika: Det var inte vi som började. Med det här med gränsdragning, alltså.

När jag var tonåring identifierade jag mig inte alls som någon med normbrytande funktionalitet. Men i den sociala modellen fostrades jag tidigt. Det är samhällets fel att jag utestängdes och blev orättvist behandlad, inte mitt. Så ekade det mellan öronen, när den tillgängliga toaletten på min högstadieskola alltid var låst och ingen visste var nyckeln tagit vägen. När gymnasielärare planerade en obligatorisk friluftsdag i otillgänglig skogsmiljö och sedan hade mage att mena att jag skulle ”vänja mig vid att komma sist i samhället på grund av mitt funktionshinder”. Tro inte att jag glömt fast det gått nästan 15 år. En sådan sak glömmer en inte.

Nog för att jag uppfattade min, för många tydligen helt rimliga, underordning som något samhälleligt och politisk. Men detta med att umgås med andra med normbrytande funktionalitet låg sällan för mig. Jag tänker på den där scenen i Fucking Åmål. Där Agnes, som jag tror jag identifierade mig med, och den där tjejen som använder rullstol, som jag förväntades identifierade mig med, konstaterar att de inte är med varandra för att de egentligen vill, utan för att de inte har några kompisar. Så kände jag inför att umgås med andra ”som mig”. Något som ibland föreslogs som om att det fanns något med oss som var lika för att vi hade en viss funktionalitet. Jag köpte inte det.

Därför sökte jag mig mycket misstänksamt till funktionshinderpolitiska rörelser. Först genom att förstå att jag som funkis inte kunde sägas vara särskilt medräknad i något slags hbtq-community som jag tyckte mig ha en plats i. I takt med att politik och attityder, levnadsvillkor och möjligheter hårdnat – så att människor dött på smutsiga toaletter och hundratals liv slagits i spillror – har mitt behov av att umgås separatistiskt växt sig större än någonsin.

Kanske för att det helt enkelt inte går att förklara för någon som inte känt det: Den rena panik en kan få av ett fönsterkuvert med Försäkringskassans grönvita logga på. Hur det känns när hela ens existens avskrivs när ännu en person kommer fram och kvittrar ”åh så roligt att du får komma ut!” när en bara försöker göra sitt jobb, ta ett glas på en uteservering, ragga i en bar.

Förtvivlan en känner när en statlig utredare menar att det skulle gå att byta ut vissa typer av stöd och service mot robotar redan nästa år.

Det är bara det att dessa robotar inte är uppfunna än.

Författaren Beate Grimsrud beskriver i sin roman En dåre fri en scen i ett dagrum på en psykiatrisk avdelning. Huvudpersonen tittar sig omkring på de olika personerna som är i rummet och tänker på engelska: ”Is this my people?” ”Är det här mitt folk?” Hen konstaterar till slut att, ja, så är det.

Att umgås separatistisk eller att sätta värde på de olika vänskaps- och arbetsrelationer som jag har med andra med normbrytande funktionalitet handlar inte om att jag vill sluta mig inåt eller helt avskärma mig från samhället. Även om det kanske i vissa fall skulle behövas. Det handlar inte heller om att jag vill umgås med exakt alla med normbrytande funktionalitet. Jag köper det fortfarande inte.

Det handlar om att kunna hushålla med den energi det krävs för att varje dag möta ett funkofobt samhälle som mer eller mindre direkt menar att våra liv är för dyra, krångliga eller ömkansvärda. Att få vila, inte behöva förställa sig, skratta och gråta. Att dra sig tillbaka för att kunna vässa våra argument tillsammans, de om att våra liv är värda att leva.

För att orka en dag till måste jag få känna igen mig i någon.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170629 - Cornelia Moén

Så himla bra! Att få känna igen sig och inte behöva förklara varje känsla och reaktion... precis det handlar separata rum om! Inte gillar jag bara folk som har hörapparat bara,men känslan när alla förstår utan att en behöver grotta ner sig i hur det är...😊 varje rum tillför näring till själen som är nödvändig för att överleva och växa som person. Tack Christine

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.