Christine Bylund.

Funkofobin är som ett kladdigt tuggummi genom historien

2017-07-20 | Christine Bylund padlock 1

SOMMARKRÖNIKAN

För inte länge sedan gömdes människor med normbrytande funktionalitet undan från det offentliga livet. Men ett genombrott skedde på 90-talet och det var som att samhället försökte säga ”förlåt”. Genom att se och identifiera sig med dem som gått före, går det idag att hitta en historisk identitet och en väg framåt för andra att följa, skriver Christine Bylund.

Christine Bylund är doktorand vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet, aktivist inom independent living-rörelsen och sommarkrönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Bilan Osman och Wendy Francis.


FLER SOMMARKRÖNIKOR:

2017-08-17 | Amerikanska alternativhögern följer det nordiska exemplet

2017-08-10 | Jag vill att vi ska prata om det fula

2017-08-03 | ”Nej, mitt leende är inte en inbjudan till min punani”

2017-07-28 | Det stora slaget börjar nu

2017-07-20 | Funkofobin är som ett kladdigt tuggummi genom historien

2017-07-13 | Inget träd existerar oberoende av sina rötter

2017-07-07 | Extremhögerns försök att sätta agendan – inte bara i Almedalen

2017-06-29 | Det var inte vi som började

2017-06-22 | Pirret i magen är inte gratis

När jag var barn kände jag till två vuxna personer med normbrytande funktionalitet, Gölin Folkesson och Ingemar. Ingemar hade fiskodling i en grannby och åkte ofta runt i sin illgula bil mellan byarna. När en var och fiskade hos Ingemar fick en ibland gå in i hans hus som hade ramp och titta på hans naivistiska oljemålningar av mörka skogstjärnar. Gölin Folkesson var också konstnär, hade gått på Konstfack och haft utställningar i USA. När jag var barn var alla som mig, konstnärer.

Jag vill berätta om Gölin Folkesson. En slags grand old Lady i den funktionshinderförening jag tillhörde som barn. När jag växte upp var hon redan i femtioårsåldern. Hon följde med oss på alla föreningens aktiviteter. Vi red, seglade, åkte vattenskidor och åt julbord på det lokala DHR-ägda hotellet Dellenborg. En vintervecka åkte vi slalom. Jag kunde inte bromsa ski-carten, en slags kälke med skidor på, utan körde in i skyddsnätet i backens slut med instruktören skrikandes bakom mig.

När jag var barn under 1990-talet befann sig Sverige i ekonomisk kris. Men i funktionshinderpolitiken fanns det pengar. Nu skulle det äntligen vända, vi skulle få leva fria, delaktiga och ute i samhället. När jag är vuxen tänker jag att samhället ville säga något med det: förlåt, kanske.

Under alla våghalsiga friluftsaktiviteter och julbord skickade Gölin Folkesson runt sin gästbok som alla skulle skriva i. Ibland satt hon lite längre bort i lokalen och tecknade av oss. Av henne lärde jag mig, utan att hon sa något, vad det betyder att ha förmågan att ställa sig utanför ett sammanhang och titta in i det.

Men vi pratade aldrig om varifrån den förmågan kom.

Inte förrän jag blev vuxen och besökte henne i hennes lägenhet full av konst och videokassetter. Hon hade sitt karakteristiska rödfärgade hår och vi pratade om hur vi varit som barn och vad konsten var för oss. Hon sa, jag lärde mig att teckna för jag satt inne så mycket och tittade ut. Hon berättade om skoltiden på Eugeniahemmet, att hon alltid blev sjuk när hon kom hem på loven. Att avsked alltid var svåra efter det.

Jag var lite över 20 då och var på väg på en resa. Jag visste att livet alltid varit svårare för mig än för många andra, och hade börjat förstå att de flesta med makt i samhället också tyckte att det skulle vara så. Jag hade inga ord för det ännu, men jag hade ord för annat, för facklig kamp i min familjs historia, för uthållighet och motstånd. Jag visste att inget kommer gratis, som från ovan, även om det ofta låter så.

Jag visste inte min historia, därför visste jag inte vem jag var. Jag tänker att det var med flit, som så mycket annat. Den som inte känner igen sig i någon annan kan inte slå sig samman. När samhället till slut rycker undan mattan under fötterna står en bara där i ett intet och kan inte se sammanhangen. Vi var inga att berätta om – berättades det om oss var det bara om hur duktiga andra varit på att ta hand om oss, eller hur bra vi till slut hade fått det.

När jag var barn och det var guld och gröna skogar i funktionshinderpolitiken var det så klart också så att alla ville se framåt – inte ville Gölin Folkesson berätta för mig om sår och ensamhet då. Jag förstår det nu.

Jag tänker på Gölin Folkesson när jag står framför T4-monumentets blå glasvägg i Berlin. Läkare i vita rockar som utförde mord på sådana som mig.

För samhällsnyttans skull. Jag tänker på henne när vi på mötet innan diskuterat det stående argumentet när vi kräver tillgänglighet och trygg välfärd för alla. För dyrt. Jag tänker att funkofobin är som ett tuggummi som en drar ut genom tiden, ibland är trådarna tjocka och ibland tunna så att de knappt syns. Men de klibbar alltid fast.

I dag vet jag var jag kommer ifrån, vilka som gått framför mig, och i vilken riktning jag måste gå för att någon ska kunna gå bakom mig. Jag har samlat de berättelser jag saknade som ung vuxen, med hjälp av det som jag lärde mig av Gölin Folkesson, med det eldröda håret och sina tjocka gästböcker, som rymmer min barnsliga handstil.

Ställ dig bredvid, viskar hon inuti mig.

Titta, lyssna, skriv.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170722 - gudrun tiberg

Så fint skrivet! TIBBE

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.