”Nej, mitt leende är inte en inbjudan till min punani”

2017-08-03 | Wendy Francis padlock

SOMMARKRÖNIKAN

Den senaste veckan har män varit extra taggade på att interagera med Wendy Francis. ”Helt olika män, i vitt skilda sammanhang men ändå med så oerhört lika beteenden”. Wendy Francis illustrerar allt detta i sin sommarkrönika med ett kort veckoschema och kallar det ”Wendy vs. Heterosexuella män”.

Wendy Francis är aktivist, verksamhetsutvecklare, frilansare, PR-konsultföreläsare, föreläsare och sommarkrönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Christine Bylund och Bilan Osman.

Bilan Osman är journalist, debattör och utbildare på stiftelsen Expo och sommarkrönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Christine Bylund och Wendy Francis.


FLER SOMMARKRÖNIKOR:

2017-08-17 | Amerikanska alternativhögern följer det nordiska exemplet

2017-08-10 | Jag vill att vi ska prata om det fula

2017-08-03 | ”Nej, mitt leende är inte en inbjudan till min punani”

2017-07-28 | Det stora slaget börjar nu

2017-07-20 | Funkofobin är som ett kladdigt tuggummi genom historien

2017-07-13 | Inget träd existerar oberoende av sina rötter

2017-07-07 | Extremhögerns försök att sätta agendan – inte bara i Almedalen

2017-06-29 | Det var inte vi som började

2017-06-22 | Pirret i magen är inte gratis

Jag har aldrig riktigt förstått mig på skribenter som ivrigt dyker ner i ämnen som kärleksrelationer och dejting. Sådana som tar sig an andras trassliga kärleksbekymmer och slätar ut och rättar till, bara för att få kärlek att verka lite mindre komplicerat. Egentligen är det nog inte självaste kärleksbiten som stör mig, den är tvärtom rätt mysig att läsa om. Däremot skippar jag gärna långa utläggningar om ”hur du fångar en kärlekspartner” eller ”så här ler du för att få ditt ragg på fall”.

Det sistnämnda är kanske bland det mest absurda jag hört talas om, men ett ”tips” som många heterosexuella män ändå tycks tro fungerar. Jag ska förklara vad jag menar.

Som kvinna är jag inte helt främmande för att förväntas inta en passiv roll i kärleksrelationer, vara den som serverar både mat, sex och underhållning på löpande band och att vara den som existerar vid sidan av min manliga partner. I mitt fall fungerar inte mina relationer så men precis överallt runtomkring mig är det den bild som fortfarande dominerar. Föreställningen om att kvinnor ständigt ska vara mottagliga för en romans är inte på något sätt nytt. Vi ser det i populärkulturen, i barnböcker om prinsessor som pausar sina egna liv för att istället invänta en prins (i något slags bortgifte). Till och med konsten är fylld av referenser och stereotyper kring kvinnors ”längtan” efter fjärilar i magen. Och det är just marknadsförandet av längtan som jag aldrig lyckats begripa. Kvinnor som dejtar män förväntas inte riktigt veta vad eller vem de vill ha. Vi förväntas inte vara aktiva eller förstå våra egna känslor - tills en man på en vit häst rider in och förklarar allt för oss.

Den senaste veckan har män varit extra taggade på att interagera med mig. Inte som i ett harmoniskt samspel mellan två jämlika parter, utan mer som att jag haft oturen att hamna i sammanhang med män som vill allt annat än att lyssna på mig eller ta in avvisande signaler. Det har varit helt olika män; unga, äldre, studenter, pensionär. Men det samtliga män haft gemensamt är att jag inte känner dem särskilt bra eller överhuvudtaget. Det har varit män som suttit framför mig på tunnelbanan, stått bakom mig i kön i matbutiken eller skrivit till mig i sociala medier. Helt olika män, i vitt skilda sammanhang men ändå med så oerhört lika beteenden. Låt mig illustrera detta med ett kort veckoschema. Jag kallar det Wendy vs. Heterosexuella män.


Söndag:

Det är inte alltid jag känner för att gå ut och klubba men förra helgen gjorde jag en avstickare och gick på dagsfest. Det kändes inte ens som om det var söndag för stället var packat med folk som dansade och skålade i takt med musiken. En bit bort noterade jag en kille som dansade för sig själv medan hans vänner stod och pratade med varandra. Plötsligt dök killen upp vid mitt och mina vänners bord, han sa att det var dags för mig och han att dansa tillsammans. Jag var inte alls intresserad av att dansa pardans så jag log artigt men sa att jag avstod. Han gick och var borta en stund men kom sedan tillbaka två gånger till. Jag svarade på samma sätt men med ett leende som började bli allt mer stramt. Fjärde gången han kom fram var jag till sist tvungen att ljuga om att jag var gift för att snubben skulle vända på klacken, och här skulle berättelsen kunna vara slut men icke. Killen kommer tillbaka ytterligare en gång och till sist hittade jag på att jag mådde illa och att jag närsomhelst kommer spy. Äntligen ”fattade” han och gick till nästa raggningsoffer.


Måndag:

Jag började veckan med att vakna upp lite tidigare för att hinna med en behövlig morgonpromenad innan jobbet. Solen sken och värmde upp mina kinder samtidigt som jag lät basen i musiken guida mig längst med sjön. Jag kände fullständig sinnesro i hela kroppen, men snart behövde jag vara på kontoret så jag vände om och började gå tillbaka. När jag nästan var framme vid porten hörde jag en avlägsen busvissling. Jag ignorerade den helt och tänkte att jag säkert hört fel, tills jag såg en ung kille cykla bakom mig med ett stort hånflin över hela ansiktet. Det var ingen jag kände, eller ville känna, så jag gick raskt vidare för att undvika att hamna i potentiellt slagsmål med en fjortis på en cykel. Killen var egentligen inte så ung, säkert 25+ men betedde sig som om han fastnat på lekis.


Tisdag:

Jag skippade bussen och tog tunnelbanan hem från jobbet eftersom den sparar mig cirka tio minuters resväg. Och jag var hungrig som en varg så jag tog fram ryggsäcken och började rota efter mina halstabletter som jag visste fanns däri. På sätet framför mig satte sig en äldre man som helt missat konceptet personligt utrymme. Han sträckte ut sina ben så att jag knappt fick plats med mina egna och börjar stirra på mig som att han aldrig sett en annan människa förut. Jag hade inte tid att avstyra hans blick, istället letade jag vidare efter halstabletterna jag lite osmidigt lyckats tappa ut i hela min ryggsäck.

”Det går säkert bättre om du inte är så sur, tänk på att du är ung och mycket vackrare när du ler”, sa mannen. Där kom det, kommentaren om mitt ansikte, mitt humör, min ålder och vad jag bör eller inte bör göra, och helt utan att jag bett om råd från en avdankad Dr Phil. Jag stängde igen ryggsäcken, sträckte ut mina ben ordentligt medan jag sa några väl valda ord till mannen, och steg sedan av tunnelbanan och tog bussen sista biten hem.


Onsdag:

Trots nya projekt och en bunt mejl som jag behövde svara på, var humöret ändå på topp. Jag hade lite rast och passade på att kolla aviseringar i mina sociala medier. Jag hade fått ett meddelande från en bekant som lite då och då skriver och frågar hur läget är. Vi känner egentligen inte varandra alls men umgås i samma sociala kretsar, så av någon anledning hör han av sig med jämna mellanrum. Jag läste meddelandet och svarade kort eftersom jag inte hade tid att engagera mig mer än vad jag skulle hinna med, ville eller orkade. Han fortsatte att skriva om allt och ingenting. Efter någon minut frågade han om jag ville ses över en fika, trots att jag strax innan skrivit att jag i princip inte hade något liv med tanke på allt jobb som åt upp min tid.

”Nej jag kan inte, jag har fullt upp med jobb för tillfället. Men hoppas du får en bra dag. Ta hand om dig”, svarade jag. Här skulle jag vilja skriva punkt men killen slutade inte skriva. Han blev märkbart arg över att jag inte hade tid att ses och skrev sen att det var dålig stil att det var så svårt för folk att vara flexibla. Så där satt jag på kontoret och hade lite motvilligt svarat på meddelanden från en snubbe jag inte känner, som sedan skäller ut mig bara för att jag inte vill fika med honom.


Torsdag:

Det stank som vanligt i kampsportslokalen men träningen var precis det jag behövde. Jag hade känt mig lite stel i nacken så jag gick in till den tomma sparringsringen och stretchade lite för mig själv. En man som också precis tränat gick in i ringen och ställde sig i ett annat hörn och skuggboxades mot väggspegeln. Jag kunde se hur han tittade på mig i spegeln. Han iakttog mig, eller snarare min kropp, medan jag stretchade. Jag gav honom en sträng blick så att han skulle veta att jag sett honom, men istället för att han tog åt sig av signalen, vände han sig om och började prata med mig. Han ville berätta om vad han drömt kvällen innan och att jag som tjej säkert kunde tyda hans dröm. Han fortsatte sin verbala diarré med att prata om en avhandling han skrivit som han nästan lärt sig utantill. Jag röt till och gick sedan därifrån, medan killen verkade helt obrydd över situationen.

Dagarna må byta namn men raggningsknepen är ungefär detsamma. Av någon märklig anledning verkar heterosexuella män tro att jag är deras terapeut och sexobjekt på samma gång – roller som jag överhuvudtaget inte visat något intresse för. Det är som att en kvinnas leende ska få dessa män att må lite bättre, få mannen att tro att hans gräsliga behandling av kvinnor egentligen inte hänt på riktigt. Att jag egentligen tycker att det är kul. Att han är en snäll man, till och med en rolig och sexig man.

Men mitt leende är inte en inbjudan till min punani. Jag är inte intresserad av att massera ditt ego, eller nicka och le lite sådär lagom vackert så att du tror att din uppläsning av din avhandling (som du aldrig lämnat in) fängslar mitt inre. Nej tack, jag avstår. Och för hundraelfte gången: jag kommer inte le på beställning. Jag kommer inte dansa för dig. Jag kommer inte laga din mat eller skratta åt dina dåliga skämt – du är inte rolig!

Och jag vet att det jag skriver inte är något nytt. Jag vet att det hela är en del av skadliga normer och farliga strukturer kring genus, kärlek, relationer och makt. Men även fast jag vet allt detta, och kanske till med tycker att den här texten är meningslös, så finns det en del av mig som fortfarande är lite bekymrad över att uppfattas som en bitch. Den delen av mig som trots allt tänker att jag måste lära mig att le lite lagom mycket mot heteromän, så att de varken uppfattar mig som varm eller kall. Så kanske att jag visst behöver skriva lite mer om relationer, om hur dejting och samspel bör gå till, och sluta vara beredd på att spela gravid, sjuk, gift eller kanske till och med död, så fort en snubbe inte kan ta ett nej.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.