Bild: Infinity Studio

Uppdrag granskning silar mygg och sväljer kameler

2018-06-01 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

– Förhoppningsvis får det faktiskt motsatt effekt. Alltså att fler anser att deras berättelse inte ska tystas eller undermineras när det så tydligt görs på bästa sändningstid, säger kriminologen Nina Rung, angående Uppdrag gransknings senaste program som på torsdagskvällen blivit anmält mer än 1 000 gånger till Granskningsnämnden.

Nina Rung är kriminolog, genusvetare och barnrättsaktivist, engagerad i frågor om våld och sexualiserat våld kopplat till kön samt prevention.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-05-30 | #metoo: Är det punkt slut nu, Uppdrag granskning?

2018-03-29 | #metoo: SVT:s planerade granskning skapar oro

2018-01-19 | Tusentals vittnar om strukturell rasism i nya uppropet #nostranger

2018-01-09 | #metoo: Därför blev kampanjen så stor i Sverige

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop

2017-11-20 | #metoo: De som fortfarande måste vara tysta

2017-10-20 | Viktigast att ta emot berättelserna

2017-10-17 | Tusentals vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp

Hur ser du på programmets upplägg?

– Mest av allt uppfattar jag både innehållet och upplägget som förvirrande och frustrerande. Förvirrande eftersom jag inte förstår vad de ville ha sagt, mer än att de ville underminera #metoo och sänka trovärdigheten hos de kvinnor som berättat om övergrepp. Frustrerande eftersom de hade möjlighet att göra något intressant av en av de största revolutionerna i modern tid, men istället valde att fokusera på en man och ett fåtal kvinnors berättelser som dessutom ifrågasattes starkt.

De felaktigheter i medierapporteringen som Uppdrag granskning pekar på, förändrar de bilden som framkommit i andra medier när det gäller #metoo och/eller Virtanen och i så fall hur?

– Nej. Jag menar att Uppdrag granskning inte pekar på något avgörande överhuvudtaget i sin rapportering. De gör en stor sak av om ett vittne i en anmälan om våldtäkt var samtalsterapeut eller psykolog, vilket inte har någon betydelse överhuvudtaget. De går också igenom vem som lajkat vad i sociala medier, vilket inte heller sätter ljus på något väsentligt. De ifrågasätter kvinnors berättelser men inte Virtanens egna uppgifter om att han ”levt utsvävande” och använt massor av alkohol och droger under lång tid. Hur kan de då vara så säkra på att han minns vad som skett, men att kvinnorna minns fel? Han får heller ingen följdfråga när han inte säger sig förstå vilket hot det innebär att ha dokumenterat en kvinna som dansat naken framför honom. Att just inneha bilder eller filmer med sexuellt innehåll på kvinnor används ofta till hot, utpressning eller som ”hämndporr”, vilket får stora konsekvenser för den som utsätts för det. Däri ligget hotet.

Vilken betydelse kan programmet få för den tystnadskultur och anmälningsobenägenhet som #metoo kastade ljus på?

– Förhoppningsvis får det faktiskt motsatt effekt. Alltså att fler anser att deras berättelse inte ska tystas eller undermineras när det så tydligt görs på bästa sändningstid. Det om något har ju #metoo bidragit till – att kvinnor inte längre låter sig tystas och att synen på kvinnokroppen som okränkbar gjorts tydligare. Det i sig skulle kunna leda till fler anmälningar istället för färre. Tålamodet med kränkande beteenden, sexism och trakasserier är helt enkelt slut och det mycket tack vare just #metoo!

Programmet har debatterats flitigt både före och efter sändning, vilka slutsatser drar du av det?

– Slutsatserna jag kan dra av det är just att kvinnor inte längre finner sig. Inte väljer tystnad utan protesterar och gör sin röst hörd - oavsett om det är tanken på ett vinklat reportage eller att äga sin egen berättelse om övergrepp.

Uppdrag granskning är ett program med resurser som många redaktioner bara kan drömma om. Har du, som kriminolog och expert på såväl sexuellt våld som prevention, några tips och råd ifall de vill fortsätta granska #metoo?

– Jag tänker att det hade funnits helt andra grepp de hade kunnat ta för att granska #metoo. Nu valde de en väg som kan uppfattas som att en specifik utpekad man fick fritt spelrum, utan efterföljande kritiska frågor. Det samtidigt som till exempel Cissi Wallin blev ifrågasatt kring hennes reaktioner efteråt vilket både forskning och klinisk erfarenhet visar inte har någon bäring.

– Det de skulle kunna göra är dels att se om #metoo har fått effekt i form av fler anmälningar, hur anmälningarna tagits emot, inventerat kunskap inom rättsväsendet, hur skolan arbetar med frågan om trakasserier och övergrepp, om företagskulturer förändrats i och med #metoo och om fler fått mod att berätta om utsatthet efter att tystnadskulturen mer är bruten och om det lett till mindre stigma, skam och skuld. Det hade varit intressant och granskande på riktigt.