#metoo: De som fortfarande måste vara tysta

2017-11-20 | Agnes Vittstrand padlock

OPINION

”Den pappa som utsatte mig var också grym mot arbetskamrater och servitriser. Dessa förövare bör outas på alla nivåer, och var och en som hittar ett sätt att berätta gör det lättare för nästa och hjälper oss att skydda oss själva och varandra”, skriver Agnes Vittstrand och påminner om sexuellt våld som trots #metoo döljs bakom tystnad.

Agnes Vittstrand är en författarpseudonym som bland annat skriver om incest. Hon debuterade 2015 med den genreöverskridande boken Allt som tar plats.

RELATERADE ARTIKLAR:

2017-08-22 | Flera mekanismer finns bakom våldet mot barn

2017-08-14 | Vuxnas våld mot barn kan inte reduceras till en fråga om kön.

2016-02-16 | ”Våra erfarenheter av incest förnekas”

Alla verkar vara överens om att det stora med #metoo är att tystnaden nu brutits, äntligen kan vi berätta om allt vi upplevt. Det är inte längre skamligt eftersom det gäller oss alla.

Beröringsrädslan bekämpas och det är fantastiskt, för det är genom den förnekelsen upprätthålls. Just därför är det viktigt att minnas att inte enbart det sexuella våld som vi talar om just nu, existerar. Kunskapsläget är inte särskilt optimalt, men de siffror som finns tyder på att det är tre gånger så vanligt att barn blir våldtagna som att vuxna blir det, och att en tredjedel av de våldtagna barnen är pojkar. Om vi vill förstå maktstrukturer kring sexuellt våld verkar alltså ålder vara en minst lika viktig variabel som kön.

Länge var överfallsvåldtäkten i parken den legitima våldtäktserfarenheten, det var kvinnor som ensamma rörde sig i det offentliga rummet som ansågs vara utsatta, och förövaren var en ensam sexgalen man. Många med andra erfarenheter kände sig isolerade, som om frågan om våldtäkt inte riktigt angick dem. Kvinnor var skyddsvärda, och skulle skyddas med hjälp av minskad frihet och överfallsspray snarare än genom pålitliga sociala och professionella nätverk.

Det krävs nämligen status och legitimitet för att hävda sitt offerskap. Det krävs makt för att hävda sitt offerskap. Vi är friare att anklaga i relation till en sexgalen lösdrivare än i relation till vår chef, partner eller förälder. Samtidigt krävs det att vi är i lagom mycket underläge för att vara trovärdiga som offer, att maktrelationen går att se, och att det finns ett lagom avstånd till förövaren.

Vuxna kvinnor tar nu mer makt, äntligen berättar vi om utsatthet i professionella relationer, men fortfarande berättar vi inte så gärna om våld i nära relationer, och trots att pojkar är så utsatta och sällan alls har möjlighet att berätta som barn, utesluts manliga offer aktivt ur #metoo. Det finns konsensus om att män ingår i förövarkollektivet, samma konsensus saknas däremot om gruppen vuxna, trots att den uppdelningen, som sagt, statistiskt sett också är relevant.

Jag ser många barnsexualbrottsoffer lämna sociala medier nu för att #metoo får dem att känna sig mer extrema, söndriga och dåliga. För att det under kampanjen blivit svårare för oss att förstå och berätta våra historier. Varför är det så? Varför hörs vi inte ens nu, när våra röster statistiskt sett borde vara flest? Vad skulle vi berätta om ifall vi hördes?

Att vi är mycket sjuka och dör unga?

Att avrundat till hela procent blir 0 procent av våra förövare dömda?

Att polisen hämtar barn och tvingar dem till umgänge med föräldrar som våldtar dem.

Att vi är utsatta för ett kollektivt våld, med hot och godkännanden från omgivningen (ibland hämtade av polisen som sagt) men att det inte finns något stöd för oss för att ta oss loss från våra familjer?

Att vi ofta lever hela våra liv under hot och börjar tala först efter pensionen när förövarna äntligen dött?

Att förtalslagstiftningen gjort det omöjligt för oss att hitta varandra och organisera oss?

Att vi förlorar vänner och jobb om vi berättar?

Det blir grovt och barnpornografiskt att beskriva de stora kropparna som pressar sig in i de små, barnets vilja att vara till lags, vad han sa under tiden, skadorna, hur många de var och hur länge det pågick... Det går inte. Det känns som om våra ”chockerande” erfarenheter kan förringa och användas som slagträ mot andra vittnesmål om sexuellt våld, och göra det svårare för andra att tala. Risken är att vi blir än mer utanför och väsensskilda i mottagarens ögon, att vi gör oss ännu mer omöjliga att förstå och relatera till om vi är ärliga.

Så för att slippa känna oss extrema och motbjudande exkluderar vi oss själva. Vi orkar inte konfronteras med omvärldens reaktioner. Jag tycker det är fel att det blir så, jag tror att alla historier behövs. Jag tycker inte offrets status ska avgöra hur mycket energi vi lägger på att bekämpa våldet, men hur ska man bekämpa något man inte vet existerar?

Allt detta sexuella våld som hämtar näring ur över- och underordning hör ju ändå ihop. Den pappa som utsatte mig var också grym mot arbetskamrater och servitriser. Dessa förövare bör outas på alla nivåer, och var och en som hittar ett sätt att berätta gör det lättare för nästa och hjälper oss att skydda oss själva och varandra. #Metoo är en bra grej, och kanske måste beröringsrädslan bekämpas stegvis, men i väntan på att alla ska kunna berätta tycker jag att vi ska anstränga oss att komma ihåg dem som fortfarande måste vara tysta.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.