Över hela världen upphör normaliseringen av övergrepp och allt fler bidrar till att synliggöra systematiken.

Viktigast att ta emot berättelserna

2017-10-20 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Socionomerna och sjuksköterskorna på Kvinnofridslinjen tycker sig märka att fler samtal handlar om händelser långt tillbaka i tiden sedan #metoo-kampanjen exploderade i sociala medier. Berättelserna väcker minnen och trauman som nu behöver tas emot. Feministiskt perspektiv har bett några av alla de som arbetar med stöd till våldsutsatta om råd.

Här finns stöd:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50, dygnet runt-öppen stödtelefon.

Via Unizons hemsida nås över 130 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

Till Terrafems jourtelefon 020- 52 10 10 kan du ringa gratis och samtalet syns inte på din telefonräkning.

I Stockholm finns Södersjukhusets avdelning för våldtagna.

Ladda ner Rädda barnens Stopp min kropp

Åsa Witkowski är verksamhetschef på Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), vars kliniska enhet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala driver kvinnofridsmottagningen och den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen. När Feministiskt perspektiv når henne har hon just varit på sjukhuset och berättar att alla är oerhört positiva till #metoo-kampanjen. Ett samtalsämne blev vilka möjligheter som finns att komma längre i samtalen i mötet med patienterna, i och med att kampanjen kan medföra en bredare förståelse för vidden av problematiken.

– När vi pratar om våldet menar vi allt det tråkiga som hänt under din uppväxt när du blivit indragen på skoltoaletten, allt det som faktiskt har påverkat dig och gett dig allt från lägre självkänsla till en stress, ständigt ont i magen, en ständig rädsla för närhet eller var det nu har satt sig i kroppen. Nu har vi öppnat upp för det och visat att siffrorna i Slagen dam, rapporten där 46 procent sade att de någon gång i livet hade varit utsatta för våld, det kanske till och med är en låg siffra – den siffran som ingen trodde på. När vi ser den här kampanjen i dag kanske det visar att de allra flesta på ett eller annat sätt varit utsatta.

På Kvinnofridslinjen vittnar socionomerna och sjuksköterskorna som tar emot samtal om att kampanjen märks, trots att det har gått kort tid.

– Det är svårt att jämföra dagar, vi har enstaka dagar med många samtal av andra skäl, men deras uppfattning är att fler ringer och berättar om saker som de varit utsatta för tidigare, som ligger flera år tillbaka i tiden, säger Witkowski.

Att koppla oro och ångest i samband med kampanjen till en händelse som man aldrig pratat om eller hade förträngt är inte alltid lätt, konstaterar Witkowski.

– Det här gör det svårt att hjälpa den som reagerar eller minns, som kanske själv inte vet vad de ska göra av ångesten och oron och kanske blir ännu mer isolerad och ensam i sin oro. Som alltid har omgivningen ett ansvar att kolla hur kompisen har det, fråga om det har hänt något. Men om man inte har någon som ser är det bra att veta själv vad man ska göra av sin oro.


Hjälp finns att få

Åsa Witkowski understryker att Kvinnofridslinjen går att ringa dygnet runt och att där går det att få både hjälp och hänvisningar.

– Det första steget är att sätta ord på det man varit utsatt för så att man kan göra ångesten eller stressen begriplig för sig och börjar förstå hur det har påverkat en. Det är första steget till återhämtning att man vågar lyfta på det locket och ta kontakt med någon utomstående om man inte har någon kompis som hjälper en vidare med kontakterna. I den här problematiken ligger fortfarande mycket skuld och skam som gör att många inte orkar ta de här kontakterna som vi kan erbjuda.

– Det finns hjälp att få, men det gäller att hitta de utsatta. Det var därför jag pratade med de på sjukhuset att vi ska vara lite extra vaksamma medan kampanjen pågår, och visa att vi har en beredskap att ta hand om det.

En del vittnar i #metoo-kampanjen om hur reaktionerna när de försökt berätta tidigare fått dem att tystna, eller att de hamnat i ett läge där de tvingats trösta den de berättat för i stället för tvärtom.

– Det är klart att man som förälder eller vuxen kanske reagerar så, att jag borde skyddat dig bättre, jag borde varit mer uppmärksam, men det viktiga är att orka lyssna, att verkligen ta emot berättelsen och inte döma eller värdera. Den historia man får höra är den som den brottsutsatta kan ge och det är inte vår sak att bedöma den rättsligt eller juridiskt utan vi ska lyssna.

– Att ”bara” få berätta kan vara så kraftfullt i sig, därför att man hör sig själv berätta något som tidigare varit så hemligt och onämnbart. Bara det är otroligt viktigt. Då måste vi kunna sitta still och lyssna på det. Fast det gör ont och fast man förstås känner väldigt mycket med den som varit ensam i det här. Lätt att säga, svårt att göra. Det är inte konstigt att man vill göra någonting, men det bästa är att lyssna och fråga: ”vad tänker du, vad vill du göra nu” och inse att det tar den tid det tar.


Åsa Witkowski påminner också om den rättsliga aspekten.

– Är det något som kan och ska polisanmälas är det klart att man ska göra det, även om det kanske inte är det första man tänker på om det ligger långt tillbaka, men att det finns många alternativ är viktigt att förmedla. Det kanske kommer att ta lika lång tid att ta nästa steg, det ska man också orka stå ut med.


Åsa Witkowski. Foto: NCK


Allas ansvar

Förra året kom en rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) som visade på vikten av förebyggande arbete. Och även om studierna ännu är få, så pekar de på att de förebyggande insatser som görs har effekt.

– Vi måste ändå tro att det går att förändra och inte resignera. Utmaningen i jämställdhetsarbetet är att ta krafttag tillsammans så att det blir en förändring om vi ska kunna få ett samhälle som är jämställt och fritt från våld, säger Åsa Witkowski och tycker sig ändå se skillnad i reaktionerna på liknande larm genom åren.

– Min känsla är att kampanjerna blir större, mer omfattande och får ett annat genomslag än tidigare, och det är så oerhört viktigt för den som varit utsatt att känna att jag är en av många. Bara det är en viktig bekräftelse för att förstå att det var inte mig det var fel på, utan att det här har hänt många, nästan alla. När man börjar tänka i de banorna förstår man hur man normaliserats i att det är så här att vara tjej. Och så har man accepterat det och tänkt att det här får man tåla. Så det är jätteviktigt att prata om det och bli överens om att det här är allas ansvar. Det här måste vi arbeta för att förändra.


Kampanj underlättar arbetet

Olga Persson är generalsekreterare för Unizon, som samlar över 130 av kvinno-, tjej- och ungdomsjourerna i Sverige. Feministiskt perspektiv frågade hur hon märker av kampanjen.

– Alla kampanjer som bidrar till att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp underlättar vårt arbete genom att synliggöra det. Det gör också att kvinnor och tjejer som är utsatta för sexuellt våld känner sig mindre ensamma.

Inför de starka reaktioner som kan bli konsekvensen påpekar Olga Persson också att hjälp finns att få:

– Kvinno-, tjej- och ungdomsjourerna arbetar med dessa frågor varje dag och finns till för alla som behöver hjälp och stöd. Det gör ingenting om övergrepp skedde för länge sedan, det är aldrig för sent att söka hjälp! Ibland gör det ont att berätta och minnas men det känns nästan alltid bättre sedan, och det är aldrig ditt fel att du blivit utsatt. Skulden ligger hos förövaren.


Många av de händelser som kommit fram hittills ligger långt tillbaka i tiden, från barndom och tidig ungdom. Vad ska vi dra för slutsatser av det?

– Slutsatsen blir att alltför många har burit detta ensamma under lång tid vilket är vanligt, att många övergrepp sker i barndomen och att det ibland kan vara lättare att berätta om övergrepp som skedde för länge sedan.


Vad behöver vuxna göra nu för att skydda dagens unga och förhindra att förövare kan utsätta utan att avslöjas?

– Vuxna behöver nu ta ansvar och ta emot barns berättelser genom att aldrig ursäkta killars sexuella övergrepp i till exempel skolan, att alltid ta det på allvar och tydligt visa att det är ett oacceptabelt beteende. Många förövare kan fortsätta att utöva våld och övergrepp ett helt liv eftersom omgivningen tillåter det genom att ursäkta och förminska övergreppen. Vi måste också stoppa tillgängligheten av pornografi till barn och unga som bidrar till sexism och kvinnohat samt ha ett strukturerat, långsiktigt våldspreventivt arbete med genus- och maktperspektiv i varje kommun, på varje skola.


Olga Persson. Foto: Unizon


Kriminologen och genusvetaren Nina Rung har en bakgrund inom polisen och kvinnojoursrörelsen och jobbar nu på heltid med att förebygga sexuella brott mot barn, våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor. De senaste dagarna har hon fått många meddelanden från tjejer som skriver att de har vågat anmäla och börjat förstå att det de varit utsatta för är övergrepp.

– De sätter det i en helt annan kontext i och med den här kampanjen. Det är inget som bara hamnar i min mejlkorg, utan är också något som sker både nationellt och globalt nu, dels att man slutar normalisera övergreppen, dels att man synliggör dem både för sig själv och alla runtomkring. Inte för att vi kvinnor generellt sett skulle bli förvånade. Däremot kan jag bli förvånad när män uttrycker sin förvåning. Jag kan undra vilken sten de har legat under när de inte upptäckte eller verkar ha förstått vidden av sexualbrott mot kvinnor.

– Det här är en del av en patriarkal struktur som innebär att män utsätter både transpersoner, icke-binära och kvinnor och män i samkönade relationer. Alla får äga sin historia och berätta den. Rent statistiskt vet vi att transpersoner, framför allt unga transpersoner, är en väldigt utsatt grupp. Det som är bra med internet är att det går att hitta grupper där det går att dela just sin erfarenhet och få stöttning av en mindre grupp som har en stor utsatthet.


Läkande att tala om det

Liksom Åsa Witkowski betonar Nina Rung vikten av att prata med någon om de minnen och trauman som kan väckas i samband med #metoo-kampanjen:

– Dels att prata med någon, inte bara skriva om det på sociala medier utan sedan också – när det väl bubblar upp tankar, känslor, ångest, vad det faktiskt kan väcka – prata antingen med någon man litar på eller känner förtroende för, eller faktiskt söka sig till en kvinnojour, eller tjejjour eller en chatt, som är bra för där kan man skriva oavsett var man bor i Sverige.

Även om det ofta är brister i bemötande och negativa erfarenheter kring våldsutsatthet som lyfts fram, poängterar Nina Rung att det finns väldigt bra organisationer och att stödfunktionerna aldrig varit så många som nu.

För den som varit utsatt som barn kan det finnas möjlighet till rättslig prövning även om händelserna ligger långt tillbaka i tiden. Preskriptionstiden för våldtäkt exempelvis sträcker sig tio år efter artonårsdagen, tills den som anmäler är 28 år. När det gäller händelser långt bak i tiden som inte går att pröva rättsligt rekommenderar Nina Rung att man söker sig till personer som man har förtroende för och professionella personer som är vana att jobba med trauman och bearbetning.

– Det är vad man kan göra för att komma vidare själv. Vi vet också att det är en del i en läkning att just prata om och sätta ord på det man varit med om, kanske om och om igen. Att prata med människor som man vet kommer att lyssna är otroligt viktigt.

För att färre ska utsättas krävs enligt Nina Rung arbete med pojkar och det mansideal som råder, som placerar pojkar i en ”väldigt trång box som tyvärr gör att de kan begå övergrepp senare”. Det kan handla om att föräldrar pratar om porr med sina pojkar.

– Vi vet att 97 procent av alla 16-åriga pojkar tittar på porr. Noll procent av dem har pratat med en vuxen om det. Att prata om att det man ser faktiskt ofta är mäns våld mot kvinnor i porren, med extremt mycket fysisk aggression, och problematiserar det och ser till att ens pojkar blir de som säger nej och stopp när andra är redo att begå övergrepp.


”Fokusera på männen och pojkarna”

Det måste bli fler killar och män som säger nej till den som riskerar att gå över gränser, som säger ifrån om sexistiska kommentarer – även till vänner, lagkamrater och kolleger, menar Rung.

– Alla de övergrepp som har skett och sker skulle inte kunna ske om personer runtomkring sade nej. Så man måste hjälpa barn och unga att dels förstå kroppslig integritet. Vi behöver lära egna gränser, andras gränser, när blir det ett brott, prata om porr, alla de delarna är förebyggande, och också få killar att säga till andra killar att sluta eller ifrågasätta när de beter sig på ett sätt som kan vara kränkande åt något håll.

Den vanligaste strategin mot sexualbrott hittills, att hitta sätt för tjejer att skydda sig och inskränka sitt rörelseutrymme, verkar fortfarande sitta som en ryggmärgsreflex hos många. Nina Rung tycker sig se en vändpunkt där ansvaret förskjuts.

– Vi behöver vända på steken, hur föräldrar pratar med sina barn, där behöver vi få med skolan och idrottsrörelsen också så att alla jobbar åt samma håll. Inom den feministiska rörelsen har man pratat länge om det här att vi måste flytta skammen, det är nog nu, tjejer kan inte göra mer. De senaste åren har det börjat få ett politiskt fäste, man pratar om det i mäns våld mot kvinnor-strategier, nu måste vi förebygga och fokusera på männen och pojkarna.

Nina Rung är hoppfull i det avseendet. Hon tycker att det redan skett en förändring.

– Sedan kanske vi inte har så kreativa lösningar. Vad gör vi rent konkret? Varför har vi inte ens en sexualundervisning i skolan som är värd sitt namn om vi nu tycker det här ordentliga problem? Det finns väldigt många delar man kan göra mer och mycket bättre, men jag tycker ändå att det har skett en förskjutning.


Flest övergrepp i skolan

Samtidigt tycker inte Nina Rung att det är konstigt att människor vill skydda sina flickor, men då behöver föräldrarna ha kunskap om farorna och deras proportioner, om var övergrepp egentligen sker.

– Om man tror att det är jättefarligt att låta sitt barn gå på festival för att det är så mycket medialt intresse för sexuella ofredanden på festival behöver man få kunskap om att det är ungefär 2 procent som sker på festival. De allra flesta övergreppen sker i skolan. Du vågar ju ändå skicka ditt barn till skolan. Har man mer kunskap kanske man använder andra verktyg.

– Att säga till tjejer ”gör inte så här” blir problematiskt för om det då är en tjej som gör ”det där”, ska hon då skylla sig själv för att hon inte har följt råden som samhället satt upp? Vi måste i stället fokusera på rollen som kille och man, vad ger den för möjligheter att inhämta samtycke, visa hänsyn, visa civilkurage när en kompis gör något.

Nina Rung hoppas att känslan av att tystnadskulturen – som bara skyddar de som utsätter – är bruten, att det får vara nog, ska fortsätta och finnas kvar även när #metoo-kampanjen lagt sig.

– Vi måste också se till att rättssystemet som fler nu uppger att de vänder sig till faktiskt också har en kapacitet att ta emot, att det finns kunskap i hela rättskedjan, att poliser har det, att domare har det. En beredskap som gör att ärenden inte läggs på hög och sedan läggs ner för att det tagit för lång tid att utreda. Jag hoppas att rätt prioriteringar inom rättsväsendet också blir en del av det här, för annars blir konsekvensen igen att det inte spelar någon roll att anmäla.


Nina Rung. Foto: Infinity Studio

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.