Anna-Klara Bratt, chefredaktör för Feministiskt perspektiv.

#metoo: Är det punkt slut nu, Uppdrag granskning?

2018-05-30 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

”Saknar alltjämt ett program som handlar om #metoo och Aftonbladets hantering av hela affären”, skriver Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt och konstaterar att ord fortfarande står mot ord i Uppdrag gransknings uppmärksammade inslag om sexualbrottsanklagelserna mot Fredrik Virtanen och mediernas hantering av #metoo.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-06-01 | Uppdrag granskning silar mygg och sväljer kameler

2018-03-29 | #metoo: SVT:s planerade granskning skapar oro

2018-01-19 | Tusentals vittnar om strukturell rasism i nya uppropet #nostranger

2018-01-09 | #metoo: Därför blev kampanjen så stor i Sverige

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop

2017-11-20 | #metoo: De som fortfarande måste vara tysta

2017-10-20 | Viktigast att ta emot berättelserna

2017-10-17 | Tusentals vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp

Nu har jag sett Uppdrag granskning om Fredrik Virtanen, eller egentligen några av våra största medier och Uppdrag gransknings svårigheter att få besked och svar från olika aktörer i fallet.

Virtanen har visserligen haft makt och inflytande, men tidningen Aftonbladet har haft något annat; ansvar. Här arbetsgivaransvar. Saknar alltjämt ett program som handlar om #metoo och Aftonbladets hantering av hela affären. Här hade det varit rimligt med tydliga svar från Aftonbladet. Framgår inte vilka frågor de fått.

Upplever inte heller att det ställs bortom rimligt tvivel att Fredrik Virtanens ”liv är krossat”, vilket reportern slår fast i slutet av programmet. Det vet vi inte ännu. Och om så är fallet, bör frågan återigen ställas till Aftonbladet?

Det framkommer i programmet att fackklubbens ordförande, som tagit del av Aftonbladets internutredning, inte finner att det funnits skäl för Virtanens avsked. Men det förekommer samtidigt uppgifter i programmet om att Virtanen avgår i samband med en ”överenskommelse” med Aftonbladet. Vad gäller?

I historien finns flera komplikationer varav en är att Virtanens dåvarande chef, Jan Helin, nu är chef på SVT. Jag har sett Helin uttala sig i egenskap av det senare, men det känns märkligt att han inte får några frågor i SVT:s egna program om affären.

I programmet förekommer vidare uppgifter om en förtalsanmälan, men detta följs inte upp. Finns det en sådan? Om, på vilket sätt har detta påverkat Cissi Wallin? Är Wallin åtalad? Kan givetvis googla, eftersom uppgifter i andra medier i stora drag ligger till grund för programmet. (Efter en enkel googling framgår att det pågår en utredning om grovt förtal riktad mot Cissi Wallin samt att Fredrik Virtanen anmält en rad tidningar till Pressombudsmannen. Pressens opinionsnämnd ska fatta elva centrala beslut veckan före midsommar.) Det är i sådana fall mer relevant för historieskrivningen om #metoo och medierna – för att inte tala om framtiden – och medierna.

Det har cirkulerat uppgifter i medier, slutna sociala forum, som vid flera tillfällen används som källa i programmet, att Virtanen själv ska ha kontaktat några av dem som ska ha anklagat honom för trakasserier eller övergrepp – stämmer det? Varför inte nysta i den tråden? Om det inte stämmer – låta Virtanen dementera detta? Om det är en falsk anklagelse är det en grov anklagelse. Möjligen ett brott? Om det stämmer är möjligen även det ett brott.

Personer på Aftonbladets redaktion genomförde själva en utredning som skulle presenteras som ett Dokumentet 2.0. Men uppgifterna som framkom var av sådan art att de först stoppades av ansvarig utgivare (som sedan sjukskrev sig och avgick) och sedan begravdes för all framtid av de inblandade personerna själva. Är det punkt slut där?

Journalisten Johanna Fränden har i en krönika vittnat om en ymning alkoholkultur på Aftonbladet. Precisa interiörer och generella beskrivningar – på vilket sätt har detta varit ”stöttande” i hanteringen av Virtanens bruk av droger och alkohol? Hur har han uppfattat feedback vad gäller normer och kultur under tiden på Aftonbladet? Igen, vad säger Jan Helin?

Några saker har dröjt sig kvar vad gäller just Virtanen.

”Tölpaktighet” är ordet Fredrik Virtanen själv använt i samband med att anklagelserna riktades mot honom – står han fast vid att detta är en adekvat term i sammanhanget?

Han säger också vid upprepade tillfällen i programmet att han inte minns vad som kan ha hänt, vad han sagt, messat eller gjort – är det inte rimligt att då ifrågasätta hans minnesbilder? Han vet inte om han har varit i Eskilstuna – stämmer det?

Avslutningsvis, oviljan från inblandade att tala med Uppdrag granskning har inte uppstått ur ett vakuum. Uppdrag granskning har själva varit i blåsväder vad gäller ledarskap, diskriminering osakliga löneskillnader och starkt tesdriven journalistik. Avgående reporter Janne Josefsson, i många år affischnamn för Uppdrag granskning, är en av Sveriges mest åsiktsprofilerade journalister. Prisade före detta ansvarige utgivaren och chefen Nils Hanson sade i en debatt på Grävseminariet för några år sedan ”att det är allmänt känt att kvinnor är sämre på att sätta foten i dörren” vid grävande journalistik. Gäller det i så fall Lina Makboul? Om det finns problem med att få personer att träda fram, varför kritisera Svenska dagbladets granskning för just det?

Samtliga stora medier i Sverige har haft egna gräv, eller återrapporterat om andra medier, kopplat till #metoo. Men de flesta stora medier har också haft egna ”case” på de egna redaktionerna. Personer har fått gå, gamla anmälningar och orosanmälningar har dammats av. Gråzoner? Javisst. Vem har förnekat detta? Kampanjen #prataomdet syftade bland annat till att belysa just detta. Här har arbetsmiljölagen på sätt och vis varit tydligare än sexualbrottslagstiftningen (åtminstone tidigare), vittnena oftast fler och arbetsgivarens skyldighet att agera otvetydig. Var är de öppna redovisningarna? Vad gör detta med förtroendet för medier generellt? Och hade facket på Aftonbladet inget att säga om detta?

Aftonbladets egna intervju med en stressad och pressad Virtanen på flygplatsen har lämnat en stark minnesbild hos mig. Familjen flyr landet och drevet. Ett privilegium ändå, tänkte jag, att ha råd och möjlighet att fly landet när drevet går. Tänker inte minst på otal feminister, inte minst rasifierade, som varit föremål för drev, hat och regelrätta hot, kampanjjournalistik och nidbilder genom åren.

I övrigt, mycket fina flygbilder över Stockholm och Södermalm.