I regeringens sammanställning över genuspolitiska mål upprätthålls föreställningen om att våld i hederns namn är en kulturfråga. Istället för att försöka förstå den historiska, politiska och sociala kontexten läggs ansvaret på specifika gruppers kultur, vilket kan leda både till rasism och fler fall av hedersrelaterat våld.

Det anser Minoo Alinia, som i en ny antologi om socialt arbete i storstaden ägnar ett kapitel åt att analysera hur regeringen uttrycker sig i frågor om våld inom invandrade minoriteter, formulerat som hedersrelaterat våld och förtryck. Detta med utgångspunkt från skrivelsen Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid.

Skrivelsen är författad 2016 och har stor betydelse när det gäller utbildning, åtgärder i förebyggande arbete och för Socialstyrelsens riktlinjer, menar Alinia. Hon är kritisk till avsaknaden av djupare analys i texten när det kommer till våldet i hederns namn.

– När man pratar om förorter och hedersvåld och allt annat som handlar om människor med invandrarbakgrund, då finns vissa aspekter av verkligheten plötsligt inte där. Man gör anspråk på att det är ett intersektionellt arbete, och klass och kön finns med, men etnicitet saknas helt. Trots att alla vet att det finns massor av problem som människor utsätts för på grund av sin bakgrund, hudfärg eller religion.

Även om det inte sägs rakt ut bygger resonemangen på det perspektiv som samhället har anlagt i stort, menar Minoo Alinia.

– Våldet definieras som de här människornas kultur, de tar med sig hederskultur hit. Det är underförstått att det går inte att göra någonting åt, och hela grupper och orter stigmatiseras. Jag tror att det blir väldigt kontraproduktivt när exempelvis unga killar hela tiden får höra att du slår din syster, du har hederskultur, och så vidare. Många av dem är födda i Sverige och då kan dessa ständiga stereotypa beskrivningar och tillskrivningar väcka en reaktion hos en del. Den kan bestå i att de vänder ryggen mot hela det svenska samhället och allt som förknippas med svenskhet, till exempel jämställdhet. Man skapar fler förövare och offer.

Begrepp med bagage

Det finns en uppsjö av begrepp med förledet heder. Minoo Alinia sätter konsekvent citationstecken runt orden när hon använder dem i skrift.

– Jag använder själv uttrycket våld i hederns namn, i avsaknad av bättre. För jag tycker de här begreppen, hedersvåld, hedersmord, de har blivit väldigt förknippade med tongångarna i det offentliga samtalet som säger att det här är en fråga om kultur, så jag vill inte använda dem själv.

För att bättre förstå de bakomliggande mekanismerna gjorde Minoo Alinia för några år sedan en studie om våld i hederns namn i irakiska Kurdistan.

– Där kan man utesluta den rasifierande aspekten som finns i Sverige och bara koncentrera sig på vad det här handlar om. Jag intervjuade män i fängelse som har mördat kvinnor och frågade dem, vad är heder? De hade inget svar direkt, utan hela det här med att jag mördar för att rädda min heder, det är en förtryckande patriarkal diskurs för att upprätthålla en patriarkal ordning och normalisera och legitimera mord på kvinnor, och män. För dessa män handlade det om att försvara sin manlighet.

Synen på manlighet och maskulinitet är en avgörande faktor och hedersdiskursen och dess genusnormer förekommer ofta i områden där krig och konflikter har varit vanliga och pågått länge.

– Krig sätter i hög grad igång de här mansidealen som inbegriper våld och heder. Kvinnorna blir en symbol för landet som ska skyddas och deras kroppar blir ett slagfält. Våldet som sker när mördaren motiverar det med heder är alltså väldigt komplext, och handlar inte alls bara om sexualitet utan väldigt mycket om kollektivt identitetsskapande, att bevara gränserna för kollektivet, och att kontrollera och upprätthålla tilldelning av makt och resurser inom släkten.

Heder som försvarsmekanism

Det är en väldigt politisk fråga, menar Minoo Alinia. Det handlar om att bevara vissa maktstrukturer som bygger på kvinnors underordnade position.

– Det här måste förstås i relation till sociala strukturer byggda på stam- och släktskapsförhållanden. Men vi pratar också om samhällen som har varit koloniserade, som har varit föremål för externa invasioner, och vid varje invasion har kvinnans situation återgått till noll. Upprätthållandet av dessa strukturer och deras fortsatta makt måste alltså även förstås i relation till hur dessa kolonialstater skapades.

Det kan vara svårt att veta var man drar gränsen mellan politik och kultur...

– Jo, kultur finns med som en dimension också. Åtminstone den kultursociologiska definitionen av kultur rör all aktivitet som förekommer kring skapandet av kollektiv identitet, skapandet av ett vi. Och det är starkt kopplat till politiskt identitetsskapande. Men att säga att det här är kultur, det är att kulturalisera sociala och politiska problem. Det är precis samma sak som att säga att arbetslöshet eller sjukdom är kultur.

Om man då tar den här kontexten och flyttar den till en Stockholmsförort till exempel, hur skulle man kunna förstå de här problemen på ett annat sätt?

– Vi kan säga så här, det första som man kan definiera som våld i hederns namn är väldigt stark kontroll av kvinnors sexualitet. Men rotar man mer i det så finns något annat bakom som skär genom det, nämligen ett försvarande av gruppens gränser, både biologiska och sociala. I situationer där människor och grupper känner sig hotade och angripna blir det väldigt viktigt att bevara gruppen och sammanhållningen.

– Det finns ett slags motstånd som mobiliseras på olika sätt för att stå emot det upplevda hotet, som att bli utstött från samhället – då är det här ett sätt att skydda sig, att hålla ihop och bevara kollektivet och identiteten. Och återigen synen på manlighet och maskulinitet i konfliktsituationer med etniska, nationalistiska drag: Mannen ska försvara nationen, kvinnor och barn, och kvinnan ska bevara traditioner, uppfostra barn och så vidare. Om man tänker på svenska förorter så finns det dessutom ofta även andra typer av problem, som arbetslöshet, analfabetism och låg utbildning, sådant som skär genom genus, sexualitet och etnicitet. Denna typ av våld är dessutom inte ett urbant fenomen, men det har blivit urbant, i och med att människor flyttar eller tvångsförflyttas.

Brist på förtroende

Att lagstiftningen ändrades i irakiska Kurdistan efter regimens fall så att våld mot kvinnor fick kännbara straff var ett viktigt steg i rätt riktning, säger Minoo Alinia.

– Statens roll är oerhört viktig. Men i Sverige är frågan: varför sker det ändå, fastän vi har bra lagar? Det här är jag alltid rädd för att säga, men det finns kanske inte så mycket förtroende för staten bland de människor som ständigt pekas ut som problem. Här skapas ett slags ömsesidigt avvisande av varandra, som landar i ett tydligt vi och dem. Det blir ett demokratiproblem.

Om man jämför så kallat hedersvåld med andra typer av våld mot kvinnor, upplever du att man tar man in fler parametrar när det senare diskuteras?

– Kanske inte alltid men oftast är det så. Om man tittar på den här regeringsskrivelsen ser man en tydlig skiljelinje; när man talar om ”vanligt” våld gör man verkligen en analys av kön och klass, hur de påverkar och genomkorsar varandra och vad resultatet blir. Men när den diskuterar hedersrelaterat våld och förorter, då har man ingen maktanalys alls. Etnicitet som makthierarki och maktstruktur som faktiskt genomkorsar genus, sexualitet och klass nämns dessutom inte alls i skrivelsen.

– Det är inte ett problem att skilja på olika typer av våld, förutsatt att man kontextualiserar och tar in alla typer av maktrelationer som förekommer och påverkar. Jag tycker annars att det är lika fel att säga att det är samma våld. Det är genusbaserat våld mot kvinnor men här kommer det in andra aspekter – rasism, etnicitet, nationalitet, de här konflikterna kommer in och påverkar. Och om man säger att det är samma sak osynliggör man den här biten och det blir också problem.

Minoo Alinia tycker sig se att det har väckts ett intresse för den intersektionella kritiken mot de rådande synsätten. Men intresset finns framför allt hos enskilda aktörer och personer, inom exempelvis socialtjänsten, och det kan vara svårt att åstadkomma en förändring när det kommer andra direktiv uppifrån.

– Det blir väldigt mycket förvirring och konflikter. En person jag intervjuade hade haft problem hemma och varit i kontakt både med socialarbetare och familjebehandlare. Hon sa att det fanns väldigt klara skillnader i hur de behandlade hennes fall och hennes familj. Hon tyckte att socialtjänsten var respektlös mot familjen, hon ville att de skulle vara del i en dialog trots att hon hade valt att lämna dem. Där hade familjebehandlaren en mycket bättre inställning, vilket till slut löste situationen.

Inkludering istället för polarisering

De kvinnojourer som Alinia träffade i Kurdistan jobbade på ett liknande inkluderande sätt.

– Det första de gör är att rädda kvinnan, tar henne till ett skyddat boende. Sedan avgör de om det finns möjlighet att ha kontakt med familjen. Ibland är det omöjligt, men i de allra flesta går det att lösa, för det är ofta alldeles i början av någonting, det kan vara studier, klädsel eller pojkvän, giftermål eller skilsmässa. Och då griper de in och pratar med familjerna och i mer än 80 procent av fallen löser det sig, de ger med sig. De säger att oftast ser de inte konsekvenserna, de ser bara nuet. Men här i Sverige är man väldigt emot det här. Det finns studier som visar hur det här påverkar arbetet på socialtjänst och skolor, hur man på något sätt tycker att de här familjerna kategoriskt är hopplösa fall.

En förklaring till att den linjen tycks drivas så hårt i Sverige, och inte i andra nordiska länder till exempel, tror Minoo Alinia kan bero på att de uppmärksammade morden på Fadime Sahindal och Pela Atroshi skedde just här.

– Det blev uppmärksammat på gott och ont. Det var bra, för innan såg man mellan fingrarna, men det ledde till ett slags moralpanik. Tidigare diskriminerade man kvinnorna i kulturens namn, man tyckte att det var kultur även då, men då tolererade man det. Efteråt har det snarast blivit ett kulturkrig.

Den krigiska stämningen får bränsle av medierna och olika opinionsbildare, och det råder ofta en aggressiv ton, tycker Minoo Alinia.

– Det har blivit väldigt populistiskt. Alla som försöker nyansera debatten blir direkt anklagade för att vara emot flickorna och hjälpa mördarna. Och det har lett till att rasism har blivit mer normaliserat på ett sätt som varit helt otänkbart för 20 år sedan.