Delvin Arsan är aktuell med boken De tystade rösterna

Personlig bok om heder kan bli startskott för ny debatt

2017-11-07 | Jenny Westerstrand padlock

FEMINISM

”Jag hoppas att vi snart kastar loss från det fängslande samtalet som är så hand i handske för just de krafter som på hemmaplan vill stärka de föreställningar om kvinnors rykten, oskuld och heder som Arsan tecknar”, skriver Jenny Westerstrand, som anser att Delvin Arsans bokdebut De tystade rösterna är ett utmärkt startskott för en ny debatt.

De tystade rösterna

Av Delvin Arsan

Carlsson bokförlag (2017)


ARTIKELSERIE/#bortomdebatten:

2016-10-25 | Hela staden ska bli ett tryggt rum

2016-10-18 | Terrafem stärker kvinnor att välja sin egen väg

2016-10-04 | Så jobbar Elektra med unga och heder

Jag får en bok i min hand om hedersvåld och jag nappar på uppdraget att recensera den. Trots att jag tänker att jag ska få ytterligare en text som siktar på illa dolda motståndare i en debatt som sedan länge kört i diket med rop om ”sveket mot tjejerna”.

Döm om min lättnad när jag finner en text som rör sig över vida geografiska områden – Syrien, Irak, Egypten, Jordanien, Tunisien och Jemen – och speglar människors tillvaro i ett vidare perspektiv där militära supermakter, biståndsaktörer, oljeintressenter, gerillafraktioner, terrorister och politiska partier på olika sätt spelar in i deras liv och länders utveckling. En utveckling som allt för sällan går mot stabilitet, jämställdhet och ett rättvist fördelat välstånd. I denna kontext placerar och skildrar författaren den smärtsamma vidden av våld mot flickor och kvinnor med föreställningar om rykten, oskuld och heder som motor.


Personligt om det patriarkala våldet

Boken är skriven av journalisten och den mångåriga FN-medarbetaren Delvin Arsan. Arsan kom med delar av sin familj till Sverige 1993 på flykt från Syrien. År 2006 tar hon sig tillbaka till regionen för att söka arbete och det är från resorna hon gör, mitt under brinnande krig och mot en fond av familjeliv ”där” och ”här”, hon skriver boken De tystade rösterna.

Det ska först sägas att Delvin Arsan är tämligen säker på sin egen person. Medan andra ofta tillskrivs lättja, okunskap och ovilja att se de verkliga problemen beskriver hon sig själv som att ”som vanligt arbetade jag prestigelöst och effektivt”. Kan man bortse från det – och det kan jag – är boken ett mycket värdefullt dokument som binder ihop det våld som utövas ”där” med ett våld vi diskuterat mycket ”här”, det som kallats hedersvåld, och visar att samtalet om kvinnors livsbetingelser inte får reduceras till simpelt kulturtänkande, så som skett i den svenska debatten.

I Delvin Arsans bok blir människor människor, utrustade med föreställningsvärldar och agerande i ett sammanhang. De människor som skildras är långt ifrån goda. Tvärt om finns det en förskräckande likgiltighet för kvinnors rätt och ett grovt, ibland dödligt, våld.

Men skildringen gör det tydligt hur det vi i den svenska debatten talar om som ett grundämne möjligt att certifieras i – ”hederspatriark”, ”hedersvåldsutsatt” – i själva verket är föreställningar om kvinnor och män, om kön och sexualitet, som används i olika sammanhang och som uttrycks och förstås olika av olika personer.


En av många förtrycksmekanismer

Arsans egen pappa till exempel: långt ifrån religiös, villig att låta yngsta dottern resa och utbilda sig, upprörd över religionens grepp över människor. Samtidigt en våldsam tyrann mot hustru och barn och besatt av att äldsta dottern ska förenas med familjen i Sverige. Effekterna av de föreställningar Arsan skildrar pekar också med bedövande tydlighet i en gemensam riktning: kvinnors liv begränsas, mäns ytor vidgas. Medan vardagslivet ter sig olika och de förklaringar människorna själva ger är brokiga som skogens höstlöv, ljuder en samfällig ton genom deras tal: oskuld, rykten och heder är centrala redskap när livet ska organiseras. Att kalla detta ”hederskultur” är dock att kalla Skansen för Sverige.

Det blir därför så effektivt när Arsan lyfter fram grundmönstret i berättelserna, och även pekar på hur hennes egen familj när den kom till Sverige blev fortsatt styrd under pappans lag, bland annat med benäget bistånd av socialtjänsten. Det är oviljan att lyssna till kvinnor, det är benägenheten att gå män till mötes, som förenar de sammanhang Arsan beskriver. Liksom att hon visar hur viljan att vara rösten som ska rädda andra, medan den grund man själv står på är minst sagt stungen av röta, är del av problemen.

Arsan berättar ledigt och engagerat och väver fint ihop det storpolitiska med det lokala, eget arbete och möten med vänner med berättelsen om sin egen familj. Berättelsen om systerns situation och det liv pappan dömde henne till är också bokens smärtpunkt. Den äldsta systern tvingas till giftermål med en för henne okänd man för att pappans besatthet av att ta henne till Sverige kräver denna åtgärd (bara genom äktenskap kan hon invandra till Sverige och återförenas med familjen som pappan kräver). Ändå är fadern på många andra sätt ointresserad av de frågor rollen som ”hederspatriark” skulle tillskriva honom. Likväl styr han över sin äldsta dotter med liv och död i sin hand.


Hoppfullt och våldsamt på samma gång

Arsan skildrar hur det är just människor som bär de föreställningar som leder till våld och förtryck. Samtidigt visar hon att att dessa föreställningar är känsliga för en omvärld och att de bekräftas och ges spelrum på så många skiftande sätt i denna värld. Detta perspektiv gör att jag trots det svarta och många gånger gripande sorgliga upplever läsningen som att jag tar en dusch. En dusch från det hemska svenska samtalet.

Ett skäl till att boken slår an sådan ton i mig är också att den – trots de rika myllor i vilka författaren placerar våldet – inte främst försöker förklara våldets orsaker. Vad boken åstadkommer är i stället att göra våldet och dess myriad av ansikten synligt. För detta myller av människor ger samtidigt anledning till hopp. Med människor kan vi ju tala, arbeta och söka förändring. De föreställningar människor bär kan utmanas, förändras, mötas av andra föreställningar. Men då måste vi se dem först. Även i den mån de finns hos oss själva.

Samtidigt tecknar författaren bilden av världen med dess galopperande exploatering av människa och natur. I brytningen mellan litet och stort, en nära och en fjär blick, tydliggör boken att utan en fungerande stat och ett någorlunda utbyggt välfärdssystem är kvinnor, så som jorden ser ut i dag, prisgivna åt könade våldsdynamiker. Att som i Sverige cementera denna viktiga kamp i det monolitiska ropandet om ”hederskulturer” är ett stort misstag. Att låta samhällsväven falla sönder till sänkta skatter och retirerande stat ett annat.

Delvin Arsans bok är på så sätt ett utmärkt startskott för en ny debatt. Jag hoppas att vi snart kastar loss från det fängslande kulturpratet, så hand i handske på starka krafter som på hemmaplan inkorporerar föreställningar om kvinnors rykten, oskuld och heder i tal och politik. Jag önskar att vi i stället går samman i ett försvar för alla kvinnors rätt och för behovet av starka system för kvinnors frihet och fulla deltagande i samhället. Att män då kommer att behöva flytta på sig innebär att ett motstånd kommer att resas. Men kan kvinnor kämpa under de förhållanden Delvin Arsan tecknar i sin bok måste också kampen vara möjlig för oss att ta. Nu kör vi. För alla, överallt.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.