Får jag lov att själv bestämma om jag är kvinna? Ja, i viss mån. Men att identifiera och erkänna mig som sådan innebär också att jag har inordnats i ett biopolitiskt sorteringssystem, det binära köns-systemet, med två könskategorier.

Att vara kvinna kan vara svårt och utsatt på många sätt, inte minst genom mäns våld och generellt sämre livsvillkor än män.

Men i några bemärkelser har jag det bekvämare än personer med andra könsvariationer. Det är ingen som ifrågasätter min könsidentitet. Jag har legitim rätt att kalla mig feminist och göra motstånd mot den patriarkala världsordningen.

Könsnormer innebär att det finns ett förutbestämt koncept, ett schema, att följa. Så även för mig. Anatomi var den avgörande faktorn för var jag skulle placeras. Jag tilldelades ett biologiskt och juridiskt kön vid födseln.

Könsindoktrinering börjar tidigt. Per automatik tog mina föräldrar och omvärlden i övrigt mitt kön för givet innan jag själv hade utvecklat psykologiska och kognitiva förmågor att göra en egen könsbedömning. Mitt könsjag och därmed min psykologiska och sociala identitet formades i samspel med omgivningen.

Lever jag därmed i könseufori? Ett ord som kan ställas i motsats till könsdysfori, en diagnos som ibland ställs när en persons upplevda kön inte stämmer överens med det biologiska, juridiska och sociala könet.

Kvinnor, och kanske särskilt kvinnor som är feminister, brukar ha anledning att reflektera över sin könsidentitet men möjligen på ett annat sätt än personer med andra könsvariationer. Utifrån min egen erfarenhet har tänkandet cirklat runt förhållandet till män, både på privat och strukturell nivå. En binärt könstänkande.

Svårt att passa in

För mig funkade det sådär att vara en genuskonventionell flicka. Jag drogs hellre till äventyrliga och ibland våldsamma pojklekar i skogen, snarare än till lite mer stillsamma flicklekar, i de flesta fall begränsade till gården utanför hyreshusen. Vid denna tid, på 1960-talet, var hemmafrun fortfarande ett kvinnoideal. Så mycket jag kunde obstruerande jag mot klänningar och gulligull. Snart blev jag kallad pojkflicka.

Det låg mig i fatet när puberteten inträdde. Plötsligt antogs jag förhålla mig till pojkar på ett nytt sätt, de var inte längre lekkamrater. Dels handlade det om könsidentitet och könsuttryck, dels om underordning. Den terminologin hade jag förstås inte då utan det var mer en intuitiv känsla av att vara betraktad och bedömd på ett annat sätt, med den manliga blicken, av både killar och tjejer. Att vara tjejkille var otänkbart, följaktligen hade jag svårt att passa in.

Jag började vantrivas i mitt kön. Kände mig kalvig. Förstod inte heterospelet. Visserligen var det här i mitten på sjuttiotalet, en befriande tid för många kvinnor, men det verkade som om den nya moderna kvinnorörelsen inte riktigt nådde till Kållered, då en byhåla utanför Göteborg.

Nåväl, som ung vuxen försökte jag att ibland anpassa mig till genuskonventioner och normer, särskilt på 1980-talet och början på 1990-talet då kvinnor skulle ”våga vara riktiga kvinnor”. För att nå denna riktighet förväntades framförallt utseendemässig förändring och försköning, ett slags kroppslig exploatering. Det blev ett bakslag för kvinnors frigörelse. Susan Faludi beskriver tidens anda i boken Backlash: the undeclared war against women från 1991. Så småningom sket jag i idén om den riktiga kvinnan eftersom jag ändå inte förstod hur jag kunde bli mer riktig än jag redan var. Jag blev feminist. Det personliga blev det politiska.

Personer med anspråk på att själva få bestämma sin könsvariant kan inte sägas fullt ut ha ”makt att forma samhället och sina egna liv” som målet för jämställdhetspolitiken lyder. Dessa personer – och andra personer, grupper, minoriteter – anses förespråka den negativt laddade identitetspolitiken och som störande och besvärliga. De ges inte rätt att ifrågasätta den biopolitiska könssorteringen eller könsmaktordningen, trots att de gör så med sina kroppar och sina hjärnor.

Motsägelsefull feminism

Begreppet genuskonventionell (gender conventional) lånar jag från Pauline Park, grundare och ordförande för New York association for gender rights advocacy (NYAGRA). Genuskonventionell innebär en traditionellt feminin kvinna och en maskulin man.

Pauline Park identifierar sig som asiatisk-amerikansk transkvinna och har arbetat med transområdet sedan 1994. Vi träffades för första gången hösten år 2000 när hon deltog i en debatt om feministers och kvinnogruppers förhållande till transkvinnor och transfeminism.Ämnet var brännande – den legendariska Michigan Womyn’s Music Festival hade vägrat att släppa in öppna transkvinnor medan icke-öppna kunde passera.

Förhållningssättet liknande det amerikanska förvarets policy: ”Don’t ask, don’t tell” som gällde homosexualitet. President Bill Clinton införde policyn 1993. Homosexuella fick tjänstgöra om de inte utförde sexuella handlingar eller var öppna med sin sexuella läggning. Barack Obama upphävde policyn 2011. Spänningen mellan genuskonventionella och transkvinnor pågick fram till 2015 då Michigan womyn’s music festival lades ned efter 40 år.

Pauline Parks hållning i debatten då – och är i dag – att inte enbart biologiska genuskonventionella kvinnor kan förstå och uppleva underordning i patriarkatet. Hon säger att det är motsägelsefullt att feminister som anser att genus är en social konstruktion samtidigt menar att det endast är biologiska kvinnor som kan förstå denna sociala konstruktion.

Park är av uppfattningen att patriarkatet är ett mångförtryck som också innefattar underordning och diskriminering baserat på bland annat sexualitet, etnicitet/hudfärg, funktionalitet och klass. Därför, menar Pauline Park, finns det ingen motsättning mellan transkvinnor, intersexpersoner och genuskonventionella kvinnor. Hon anser också att debatten alltför mycket fokuserar på trans- intersex- och ickebinarära identiteter och uttryck i stället för att rikta sig mot förtryckande och privilegierande könsnormer i stort. Maktperspektivet tenderar att reduceras till ett särintresse som enbart berör några få. Dessas identiteter betraktas som problem medan cismajoritetens inte gör det.

Att artikulera genus

Park har en bakgrund som statsvetare med ett stort språkintresse, hon förstår en hel del svenska. När vi nu hörs håller hon på att läsa Nils Ahnlunds biografi Gustav Adolf den store. Hon fascineras av det trettioåriga kriget, säger hon.

Pauline Park kom i kontakt med transidentiteter runt 1990. Olyckligtvis, skriver hon, var den första feministiska bok i ämnet hon läste Janice Raymonds The transsexual empire: the making of the she-male från 1979. Boken fick i vissa feministiska kretsar närmast ikonstatus. Genom den fick Pauline Park veta att transkvinnor i själva verket var potentiella våldtäktsmän, att de beslagtog kvinnokroppen och den feminina identiteten. Transkvinnor kunde därför ses som infiltratörer i kvinnogemenskapen. Michel Foucault blev räddningen med sin maktkritik mot normer och normalisering när det gäller kroppar.

1991 slog den öppet transsexuella kvinnan Sandy Stone tillbaka mot Raymond med essän The empire strikes back: a posttranssexual manifesto. Stone hade den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraway som handledare under sitt avhandlingsarbete och manifestet kan delvis relateras till Donna Haraways A cyborg manifesto från 1985. Haraway använder konceptet ”cyborg” för att frigöra idén om kön från tankemodellen om den biologiskt förgivettagna könsbinariteten kvinna/man, till att se kön som politiska och sociala konstruktioner där både det kroppsliga och det sociokulturella har betydelse.

Pauline Park har sedan 1994 mött många begrepp för hur genus ska artikuleras. Hon menar att termen genuskonventionell fortfarande fungerar tillsammans med heteronormativitet även om cis är ett modernare begrepp.

Det är vanskligt att diskutera kön utan att också ta hänsyn till andra maktreglerande ordningar och livsvillkor som formar en människas identitet, bland annat klass, etnicitet/hudfärg, sexualitet och ålder. Begreppsmässigt är det också svårt att fånga in den mängd identiteter och uttryck som utgör könsvariationer, eller könsspektrum, inombinära såväl som utombinära. Utombinaritet ser jag som identitet, uttryck eller en position som tvingas förhålla sig till inombinaritet. Jag gör ändå ett försök att lyfta ut kön ur ett komplicerat maskineri av privilegierande och förtryckande faktorer i syfte att resonera om identiteter kopplade till kön* och feminism.

För enkelhets skull använder jag självsvåldigt begreppet kön* som paraplyterm för att omfatta så många identiteter som möjligt som kan kopplas till kön och genus. I användandet av kön med asterisk låter jag mig inspireras av Susan Stryker, professor i kvinno- och genusvetenskap med inriktning på transstudier vid University of Arizona. Hon menar att trans* begreppsmässigt kan inbegripa en stor mängd transidentiteter och vara användbart för att låta förstå att en gräns har korsats i förhållande till det binära könssystemet. Tidskrift för genusvetenskap nr 37/16, Cisnormativitet och feminism, innehåller en intervju med Stryker samt andra matnyttiga texter om förbindelsen mellan feminism och transstudier på akademisk och aktivistisk nivå. Inte minst finns en uttömmande diskussion om terminologi.

Kön enligt lag

En rejäl debatt om kön*, feminism och identitet startade efter utredningen Transpersoner i Sverige, förslag för stärkt ställning och levnadsvillkor, SOU 2017:92. Som jag uppfattat det synliggörs ett flertal perspektiv på kön* och feminism i debatten. Alltifrån att fler könsvarianter ses som hot mot jämställdhetsfeminismen till åsikten att feminismen skulle kunna vidgas till att vara mer tillåtande och omfatta fler könsvariationer. Feminismen skulle fortsatt riktas mot patriarkalt förtryck och samtidigt ha en erkännandepolitisk och frigörande potential för fler människor.

Ett förslag i Transpersoner i Sverige är att det görs en utredning för att undersöka möjligheten att införa ett tredje juridiskt kön, ett förslag som delvis uppfattats som provocerande. En rundringning som Ekot i Sveriges radio gjorde i januari visade att en riksdagsmajoritet är för en sådan utredning. Bland de partier som var för återfanns argumentet att ickebinära personer skulle kunna få rättslig status. Kön är för övrigt inte definierat i svensk lagstiftning. En fördjupning om det publicerades i Feministiskt perspektiv den 4 april i år med rubriken ”Kön definieras inte i svensk lag”.

Några länder i världen har lagstadgat ett tredje juridiskt kön. I andra länder finns det möjlighet att välja ytterligare en kategori utöver kvinna/man i identitetshandlingar, exempelvis körkort, utan det finns en generell lag om ett tredje juridiskt kön. Några exempel är Australien, Tyskland och Pakistan som har lite olika varianter för trans- och utombinär kategorisering, ofta med benämningen X.

I USA har flera delstatsregeringar infört ett könsneutralt X på körkort. Där föregås ofta politiska beslut av domstolsbeslut. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Oregon law review 96/283 2017, ”Beyond male or female: using nonbinary gender identity to confront outdated notions of sex and gender in the law” redogör Shelby Hanssen för hur en juridisk förändring gällande kön skulle kunna göras i USA. Titeln kan ungefär översättas till ”Bortom manligt eller kvinnligt: Hur ickebinär identitet kan användas i stället för förlegade uppfattningar om biologiskt och socialt kön i lagstiftningen”.

Hanssen utgår från ett uppmärksammat fall där krigsveteranen Jamie Shupe blev den första personen som lagligt kan kalla sig ickebinär i USA. Det beslutade domaren Amy Holmes Hehn i delstaten Oregon i juni 2016. Strax därefter följde Kalifornien. Enligt USA Today 21 juni 2017 börjar USA så sakteliga att erkänna att många människor inte kan identifiera sig eller definiera sig som kvinnor eller män. Där omskrivs också den första ickebinära karaktären Taylor Mason i tv-serien Billions, spelad av Asia Kate Dillon som identifierar sig som ickebinär även privat.

I Sverige har enstaka myndigheter och kommuner infört en tredje könsvariant i sina medarbetarenkäter. Göteborgs stad har alternativet ”Annat”. Länsstyrelsen i Västra Götaland använder ”Icke-binär”.

Värdet av könskategorier

En utredning om ett tredje juridiskt kön behöver undersöka hur personnummer kan utformas. I dag är tredje siffran i de fyra sista siffrorna i personnumren könskodad. För ett tredje juridiskt kön krävs en administrativ lösning. Utredningen Transpersoner i Sverige redogör för positiva och negativa följder av ett sådant förfarande.

Jag ringde Statistiska centralbyrån (SCB) och talade med en statistiker om det rent hypotetiskt går att göra en På tal om kvinnor och män med ett tredje kön (en ny upplaga kommer för övrigt 28 juni). Personen, som vill vara anonym för att inte föregå ett politiskt beslut om en eventuell utredning, menar att det vore möjligt med tydliga könsdefinitioner. Kanske det till och med behövs fler könskategorier än tre.

Fördelar skulle kunna vara, utom den erkännandepolitiska, att synliggöra våld mot samtliga kön, men även andra villkor som ekonomi och sysselsättning. I dag är det inte känt hur många personer som skulle kategorisera sig i ett tredje kön men det antas att gruppen är liten. Däremot är det belagt att transpersoner, oavsett antal, har sämre hälsa och livsvillkor än övriga befolkningen.

En fundering jag har är om begreppet jämställdhet skulle bli inaktuellt. I begreppet finns könsbinaritet inbyggt. Kanske termen könsjämlikhet möjligen kan passa.

Det är vanligt att kön*, särskilt utombinärt, kopplas ihop med identitetspolitik. Den framställs som problematisk av flera skäl.

Ett skäl är att den uppfattas som ett hot mot jämlikhetstanken, som om att den svenska välfärdsmodellen skulle rasa samman om identitetspolitik, ibland även kallad ideologi, blev dominerande. Ett annat argument är att den skulle kunna förstärka individualismen som i sin tur tenderar att fragmentera samhället. De här skälen hör delvis ihop. Den svenska modellen kan i dag beskrivas som liberal-demokratisk, liberal i meningen att individen och individualismen är i fokus redan nu medan kollektivismen sakta försvinner.

Ytterligare skäl emot identitetspolitik är att kategorisering av olika minoriteter skulle kunna förstärka stigmat av grupper som särskilt berörs av diskriminering. Den skulle då bli ett slags nytt instrument för identitetsregistrering som kan användas i illvilligt syfte och förstärka fördomar. Mina motargument är att osynliggörande av hela befolkningskategorier är en härskarteknik som är minst lika skadlig. Den döljer orättvisor och diskriminering. Därutöver förminskas identitetspolitik till att handla om några fås särintresse.

Rättvisefråga och särintresse

Ett parallellt exempel är jämställdhetspolitiken som företrädesvis grundas på ciskvinnors identitetspolitik. Jämställdhetspolitik är betydelsefull ur ett binärt perspektiv men allra mest går den ut på att förbättra för ciskvinnor och för att förändra en stereotyp könssyn till förmån för kvinnors frigörelse. När jämställdhet introducerades för 40-45 år sedan var det en rättvisefråga men behandlades länge som ett särintresse för kvinnor.

Det förnekades också att kvinnor skulle vara diskriminerade eller att det fanns könsdiskriminerande strukturer i det svenska nationsbygget. Dessutom ansågs det på en del håll att jämlikhet också skulle lösa könsfrågan i det långa loppet. Framförallt lastades jämställdhet över på kommande generationer då föreställningen var att problemet skulle lösa sig automatiskt, utan politiska åtgärder.

Däremot sågs inte jämställdhet entydigt som identitetspolitik även om feminismen gett upphov till en storskalig sådan, skriver Talia Bettcher, professor i feministisk filosofi med inriktning mot transstudier på University of California Los Angeles. Hon diskuterar identitetspolitik ur filosofiska och politiska perspektiv på Stanford encyclopedia of philosophy.

Bettcher menar att identitetspolitik visserligen haft lösliga definitioner men går att härleda ur förtryck, sammanhänger med politisk kamp och har fungerat som skydd mot utplåning av människor med individuella och kollektiva identiteter. Trots benämningen identitetspolitik döljs ofta den politiska dimensionen. Ett inslag av ”empowerment” finns i också identitetspolitik; identitetsbekräftelse och egenmakt.

Bettcher påstår dock att konceptet identitetspolitik är föråldrat. Kategorisering på basis av en enda identitet fångar inte upp komplexiteten i självet och varandet. Dessutom kan kategorisering bli exkluderande, en farhåga som återfinns i den svenska debatten. Värt att tänka på då politiska partier lagt beslag på ”svenskhet” som en nationell och nationalistisk identitet. Samtidigt måste människor bli erkända för den identitet de önskar bli erkända för. Identitetspolitiken övergår då i erkännandepolitik, menar Bettcher.

Den kanadensiska professorn i statsvetenskap, Eleanor MacDonald, menar att varje identitetsbaserad social och politisk rörelse bidragit till att definiera frågan om vad identitet egentligen är. I tidskriften Atlantis 23/1998 skriver MacDonald att transpersoners upplevelser och erfarenheter måste tas på allvar, även av traditionell könsidentitetsbaserad feminism. Hon menar att transidentiteter görs till problem medan genuskonventionella identiteter ses som oproblematiska.

Modernitetens kunskapsbygge

Vem är jag?

En grundläggande existentiell fråga. När det gäller personlig identitet råder ingen konsensus utan det finns konkurrerande koncept bland filosofer som går långt tillbaka i tiden. De senaste ungefär hundra åren har också psykologer och psykiatriker arbetat med definitioner.

Det ska tilläggas att det främst är vita män som haft makt att formulera tänkande, kunskap och vetenskap i vår del av världen. Idén om kön och kön* behöver förstås ur ett androcentriskt perspektiv, förmätet neutralt men i realiteten ett manligt sätt att beskriva världen. Likaså att kunskapsuppbyggnaden är eurocentrisk, påstått universell men i praktiken västerländsk.

I korthet byggdes modernitetens kunskap till stor del upp under kolonialtiden då västerlänningar sågs som människor och de flesta andra som primitiva icke-människor. Filosofen och psykiatrikern Franz Fanon, ursprungligen från den franska kolonin Martinique, menade att kunskap och vetenskap från andra delar av världen har uppfattats som oviktig eller som icke-kunskap. Fanon forskade om imperialistiska och koloniala strukturer, såväl i samhället som helhet som inbyggda i människors identiteter.

I viss mån har synen på kunskap förändrats när det gäller genus. Kvinnor, framförallt ciskvinnor, har tagit plats i akademin och gjort anspråk på att göra vetenskap.

På Stanford encyclopedia of philosophy listar filosofen Eric T Olsen ett antal exempel på vad personlig identitet kan vara. En definition kan vara ”så som jag känner mig och de egenskaper jag har utgör den jag är”. Olsen menar att den definitionen är alltför endimensionell. Däremot kan en person, utifrån till exempel köns*perspektiv känna sig primärt tillhörig en identitet och även betraktas så av omgivningen. Många människor med samma primära identitet kan tillsammans skapa kollektiv kraft och politiskt agerande, exempelvis kvinnor – feminism.

En diskussion är också om jaget är samma jag hela livet. Kan jag peka på ett skolfoto från 1969 och säga: det där är jag. Olsen håller det inte för troligt att någon har exakt samma identitet livet igenom. En människa går igenom alltför mycket och alltför många yttre faktorer påverkar jaget och identiteten. Tanken bygger också på att en vid 80 års ålder minns hur en var i tioårsåldern. Uttrycket ”jag blev som en ny människa” är ganska vanligt. Men betyder det att jaget är utbytt mot ett annat jag? Nej, skriver Olsen, men jaget kan förändras på betydelsefulla sätt.

En av de klassiska formuleringarna om identitet står den franska filosofen René Descartes, 1596-1650, för. Han yttrade ”cogito, ergo, sum”, latin för ”jag tänker, alltså finns jag.” Descartes såg tänkandet som den mentala funktion som kan vara beständig i identiteten. Han anses också vara upphov till den dualism, eller dikotomi, som präglar det västerländska samhället. Uppdelningar såsom kropp/själ, natur/kultur och kvinna/man som om dessa vore väsensskilda enheter är fortfarande dominant. Och uppdelningen är problematisk då den i regel kombineras med över- och underordningssystem av olika slag. Därför är feministiska filosofer och vetenskapsteoretiker ofta intresserade av att ifrågasätta och upplösa dualismen.

Ett annat exempel är John Locke, en engelsk filosof, som var inne på samma spår med tänkandet i centrum för varandet på 1600-talet. ”Jag är en tänkande intelligent varelse som är förnuftig och resonerande, kan fundera över mig själv och har ett tänkande över tid och rum”, resonerade han ungefär.

Förmåga till förändring

Ett fåtal filosofer har ägnat sig åt kön och identitet (med binärt könsperspektiv). Christine de Pizan italiensk-fransk filosof och författare, skrev Kvinnostaden 1405. Där kritiserar hon den komplettära synen på kön och misogynin i samhället. I korthet menade Pizan att kvinnors identiteter var felaktigt definierade och därmed underskattades kvinnors kompetens.

Franska revolutionen hade betydelse ur ett könsperspektiv. Devisen ”frihet, jämlikhet, broderskap” retade upp den engelska politiska filosofen Mary Wollstonecraft (även moralfilosof) till den grad att hon skrev Till försvar för kvinnans rättigheter 1792. Hon pläderade för att sociokulturella faktorer påverkade kvinnors identiteter och att kvinnor skulle uppfostras till att bli oberoende och rationella varelser med egenvärde – först då skulle de bli goda hustrur och mödrar. Wollstonecraft såg äktenskapet som samhällsfundament men ifrågasatte kvinnor som naturgivna och statiska varelser.

Den brittiska filosofen Harriet Taylor Mill skrev The enfranchisement of women, (ung. Kvinnors frigörelse) 1851. I en artikel i The american economic review 90/2000 skriver Janet A Seiz och Michèle A Pujol att hon, med dagens språk, var socialkonstruktivist. Yttre sociokulturella faktorer skapade identitet i högre grad än biologi.

Harriet Taylor Mill blev mindre känd än maken John Stuart Mill, även han brittisk filosof med intresse för feminism. Förtrycket av kvinnorna är en klassiker från 1869. Det är omtvistat vilken Mill som skrev den. Många källor anger John Stuart Mill som författare, andra uppger Harriet Taylor Mill. Ibland sägs också att de skrev den tillsammans.

Oavsett, Mills menade att kvinnor och män är jämlikar och att det var orättfärdigt att kvinnor behandlades som andra klassens människor. Alla människor, ansåg de, har moraliska och intellektuella kapaciteter. Ett par samtida filosofer som utvecklat teorier om människors kapaciteter är Martha Nussbaum och Amartya Sen. I korta drag avser deras teorier både ett ekonomiskt system baserat på social rättvisa och att varje människa har förmåga att agera för samhällets och sin egen förändring.

De här filosoferna är huvudsakligen liberala och sätter individens frihet i centrum liksom det privata ägandet.

Den marxistiska skolan menade att individens uppfattning om sina egna intressen var systematiskt förvrängda och behövde omvandlas och frigöras på kollektiv nivå genom politisk kamp. Kapitalismen medförde individens alienation – förfrämligande – från sig själv. Den politiska filosofen Dan Lowe, University of Colorado, USA, skriver att Karl Marx utgångspunkt var att varje människas identitet var en djupt rotad essens, kärna, vilken var alienerad till följd av kapitalismen.

Min tolkning av Marx synsätt är att han var både biologist och socialkonstruktivist. Visserligen ansåg han att det inom individen finns en fast varaktig kärna. Samtidigt påverkades denna kärna till följd av ett exploaterande ekonomiskt system. I den bemärkelsen var, och är, arbetarrörelsen en form av identitetspolitik.

Legitimering av förtryck

Samtida med Mills och Marx var och Charles Darwin, vars evolutionslära om naturligt urval fick enorm genomslagskraft. I sin bok Människans härledning och könsurvalet hade Darwin mycket att säga om kön, bland mycket annat att kvinnors skönhet var ett kapital inför giftemål. Han såg sig också ha skäl att säga att aristokratin genom evolutionen blivit vackrare än vad medelklassen blivit.

Darwin och efterföljare var ”hårda” biologister som ansåg att människors beteenden och egenskaper kunde förklaras med biologi, en synsätt som blev populärt. Ett exempel är biologen Patrick Geddes och fysikern J Arthur Thomson som skrev The evolution of sex 1889 (ung. Könens utveckling). De ansåg att ämnesomsättning var en betydande faktor för skillnader mellan könen och menade sig ha vetenskapliga bevis för en slutsats som:

”Den feminina passiviteten uttrycks genom större tålamod, mer öppenhet, större uppskattning av subtila detaljer, och därmed vad vi kallar snabb intuition. Den maskulina aktiviteten är en större kraft för maximal prestation, vetenskaplig insikt, tankemässiga experiment, och associeras till ouppmärksamhet eller otålig nonchalans av minimala detaljer men med ett starkare grepp om ge-neraliseringar. Mannen tänker mer, kvinnan känner mer. Han upptäcker mer men minns mindre, hon är mer mottaglig för sinnesintryck och mindre glömsk.” (min övers.)

Geddes och Thomson raddar upp en mängd egenskaper som i sig är harmlösa. Men när de knyts till kvinnor respektive män blir de könsstereotypa och begränsande. Geddes och Thomson menade att politik och ekonomi inte kan lösa frågan om kvinnans underordning, den är evolutionärt och biologiskt styrd. Synsättet kunde legitimera förtryck med att det fanns naturgivna och biologiska skillnader och upprätthålla den dualistiska tankestrukturen genom att dela upp mänskligheten i en herre/slav-ordning.

Banbrytande idéer

Efter andra världskriget blev det i princip omöjligt att driva teser om människors evolutionära över- respektive underlägsenhet. Men fortfarande förklaras köns*skillnader med biologi av många forskare, även om de undviker att uttryckligen säga att biologiska skillnader bestämmer över- och underordning.

Flera banbrytande teoretiker från olika vetenskapliga discipliner hade andra idéer. En av dem, vetenskapsteoretikern, Thomas Kuhn, öppnade för ett socialkonstruktivistiskt synsätt i sin bok De vetenskapliga revolutionernas struktur från 1962. Kuhn hävdade att sociala och kulturella faktorer i högre grad än natur och biologi präglade mänsklig verksamhet, inte minst kunskapsproduktion. Han var inte alls inne på könsfrågan men feministiska filosofer och teoretiker har haft användning av synsättet och utvecklat det. Idén om att skilja på biologiskt och socialt kön har kommit att bli tongivande. Donna Haraway och Michel Foucault är några bland många betydelsefulla teoretiker, liksom Simone de Beauvoir, Gayle Rubin, Judith Butler och R W Connell.

Enligt ett socialkonstruktivistiskt psykologiskt synsätt formas en självidentitet av en serie sociala händelser i relation till föräldrapersoner, andra människor och resten av omvärlden. Faktorer, utöver kön*, som påverkar identitetsskapandet kan vara klass, religion och sexualitet, varför självidentiteter också skiftar mellan människor. Ett misstag som den amerikanska feministen Betty Friedan gjorde var att utgå ifrån den amerikanska vita hemmafrun som om denna var en universell utgångspunkt för kvinnors frigörelse. Som en kritik mot den utgångspunkten för feministisk analys och politisk kamp växte exempelvis intersektionell feminism och transfeminism fram.

Den psykoanalytiska objekt-relationsteorin talar om erkännande, att ett nyfött och uppväxande barn erkänns av föräldrande personer och grundar därigenom en jagidentitet och ett självmedvetande med klara gränser mot omvärlden. Jagidentiteten hänger ihop med självidentitet som ses som en upplevelse av kontinuitet.

Kön och identitet

En tidig teori om köns*identitet står två psykiatriker och psykoanalytiker för, Robert Stoller och Ralph Greenson. De myntade begreppet ”gender identity” 1964. Stoller skrev boken Sex and gender: On the development of masculinity and femininity 1968 där han skiljde på biologiska och sociala faktorer som köns*danande. Där presenterade Stoller en teori som visar på möjligheten att förklara varför vissa människors biologiska och upplevda kön inte stämmer överens.

”Av alla frågor jag är involverad i är två av dem särskilt kontroversiella. I mitt avslutningstal på Philadelphia trans health Conference 2007 rekommenderade jag att diagnosen könsidentitetsstörning skulle tas bort ur diagnosmanualen DSM, Diagnostisk och statistisk handbok om psykiska störningar. Samtidigt förespråkar jag att könsbekräftande behandling ska vara kostnadsfri.

Som jag sa då: Det är inte jag som har en könsidentitetsstörning, det är samhället.”

Pauline Park, ur Transfeminism – min sanning om makt