Könens prekariat

2018-02-02 | Nino Mick padlock

FEMINISM

Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk vill reda ut om transrörelsen är könsessentialistisk, i en pågående debatt på Aftonbladet Kultur. Bokdebutanten Nino Mick frågar sig i en essä om könsdysfori och kollektiv kamp vad det skulle betyda att bygga världar där feminister inte exkluderar varandra eller tvingas i exil.

Nino Mick är poet, aktuell med diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar (Norstedts).

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-02-01 | Ett samhälle där kroppens begränsningar drabbar alla lika

2018-01-22 | Vem hotar kvinnofriden?

2018-01-21 | Normalitet kan leda till utrensning

2018-01-19 | Där det inte finns kön och inga tårar

2017-05-05 | Nino Mick på scenen, på gatan och i boken

2017-05-05 | Vi är det öppna samhället

2016-08-02 | Regnbågens slut

2016-08-02 | Med mikrofon följer ett ansvar

2015-04-27 | omöjligheten att recensera dysphoria

Istället för att prata om könsidentitet hade vi kunnat prata om könsdysfori. Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders(DSM-5) är det ”en markant skillnad mellan individens uttryckta/erfarna kön och det kön andra tilldelar”, och enligt Socialstyrelsen även ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen”.

Jag hade kunnat berätta om hur könsdysforin i kombination med social ångest smög sig på långsamt, ju mer tärd jag blev i min arbetssituation. Jag hade kunnat berätta om hur dysforin krympte till ingenting när jag fick 100 000 kr i ett arbetsstipendium och kunde vara i fred. Eller hur jag sökte mig till könsutredningen inte för att få en essentiell manlig könsidentitet bekräftad, utan för att pengarna tog slut och jag behövde ett jobb – och en psykisk hälsa så att jag kan utföra det.


Att inte vara essentialist straffas av staten

Jag hade kunnat berätta, men när jag gör det offentligt drabbas jag av rädslan att Socialstyrelsens rättsliga råd avslår en framtida ansökan om att byta juridiskt kön. Detta på grund av just sådan essentialism som Kajsa Ekis Ekman försökte kritisera i Aftonbladet. Ett fall överklagas just nu till Kammarrätten. Målsäganden Jesper Hallberg har under många år uppfattats som man av omgivningen, men Socialstyrelsens rättsliga råd avslog ändå dens ansökan om att byta juridiskt kön till man. ”Bland annat med motiveringen att Jesper snarare upplever sig som »könsneutral« än att ha en manlig könsidentitet”, rapporterar tidningen Ottar.

Att Jesper Hallberg vill byta juridiskt kön beror på att den vill ”slippa psykiskt lidande på grund av hot, hat och våld”. Jag misstänker att jag har Kajsa Ekis Ekman med mig när jag säger: Vad i helvete spelar Jesper Hallbergs könsidentitet för roll i det här fallet! Bristen på egenmakt villkorar transpersoners analyser och strategier. De platser vi navigerar – många delar av svensk könsutredning, arbetsplatsen, försäkringskassan, farmors köksbord, krogen, flygplatsen och inte minst Socialstyrelsens rättsliga råd – är präglade av könsessentialism. Ibland är det både enklast och smartast att säga att man är född i fel kropp, men att man vill rätta till det. Eller att inte säga något alls, bara göra vad man kan för att försöka passera. Priset för att berätta något annat kan vara högt. Det här behöver både Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk förstå.


Seriösa frågeställningar eller halmgubbar?

Med lite ansträngning så går det att vaska fram relevanta frågor ur Kajsa Ekis Ekmans opinionsartikel. Till exempel vad nya lagförslag om juridiskt kön kommer ha för inverkan på statistik över könsbaserat våld och löner. Hedvig Rapp och Ella Noaksson gör ett misstag i sin replik i Aftonbladet när de avfärdar den frågan som ”slöseri med tid”. Den svenska staten är en av få stater som har tvåkönssystemet inbyggt i befolkningsregistret. Det används bland annat för smidig statistik över löneskillnader mellan de som enligt personnumret är kvinnor, och de som har juridiskt kön som man. Till exempel i den lilla boken På tal om kvinnor och män som Statistiska Centralbyrån publicerar varje år.

Säg nu att juridiskt kön skulle tas bort helt. Det skulle underlätta mycket i vardagen för mig som är transperson. Men skulle det samtidigt sätta käppar i hjulet för de feministiska rörelser jag är del av? Skulle vi få lida för det i längden? Kan vi åstadkomma en nära framtid där juridiskt kön inte längre finns, men livsviktiga organisationer som kvinnojourer ändå har tillgång till god statistik? Kanske ännu bättre än idag?

Vi är många feminister som gärna skulle diskutera dessa frågor på ett mer ingående sätt. Istället för att bidra till ett sådant samtal ägnar Kajsa Ekis Ekman större delen av sitt spaltutrymme till att slåss mot halmgubbar. Hon bygger dem själv, med udda källval och ohederliga citat. Hennes utgångspunkt är att kritisera ”transrörelsens ideologi”, som om den vore en enda, och hon gör det utan hänsyn till de nyanser av kritik och självkritik som existerar inom organisationer. Det är samma nyansblindhet som gör att Nina Björk inte förstår ”vad transpersonerna menar”. Det finns inget enhetligt transkollektiv att förstå.

Deras kunskapsbrist har en historisk bakgrund. Vem vet hur det här samtalet hade sett ut om inte transkvinnor uteslutits från Kvinnohuset i Stockholm, som bland annat Signe Bremer berättat om? Går det nu att ana hur mycket kunskap som uteslöts tillsammans med dem? Och i sin tur, hur mycket feministisk kunskap som nästa generation transpersoner gått miste om?


Social och kontextbunden förståelse av kön

Debatten blir grumlig från start av Kajsa Ekis Ekmans artikel, men Nina Björk ska ha en eloge för att hon tydliggör frågeställningar som rör kön och identitet. Dessutom på ett för henne så kännetecknande folkbildande sätt. Forskaren Gayle Rubins uppdelning mellan kön och genus är mycket användbar, och inte alls obekant för de flesta transpersoner. Det är till exempel bland det första Hedvig Rapp och Ella Noaksson skriver i sin replik: ”I engelskan gör man generellt skillnad på 'sex' och 'gender'.” Med kön/sex menas alltså biologi, och med genus/gender menas sociala bitar av kön, eller som Nina Björk säger, kultur och samhälle. Denna uppdelning hjälper oss se att Nina Björks resonemang om att bli ”felkönad” och ”rättkönad” inte håller. På engelska heter felkönad misgendered. ”Könande” förknippas alltså språkligt med genus, och det är på genus jag pekar när jag använder ordet framöver.

Barn könas, vuxna könas, och på det följer konsekvenser som inte har med biologi att göra, som människor försöker frigöra sig ifrån, eller leva sig igenom. När blir könandet ”fel” och när blir det ”rätt”? Kanske är det så att det som låser in oss och gör oss obekväma är ”felkönande”, och det som på något sätt öppnar nya dörrar, till något slags frihet att pröva, leva ut förtryckta sidor, att göra kön på andra sätt och ändå välkomnas som människor – det känns rätt. För en del av oss som är transpersoner känns allt könande fel, eller så känns det olika beroende på vem som gör det och vilken relation vi har till dem. Detta är inte alla transpersoners bild av kön, men det är min. Låter det essentialistiskt? Eller låter det socialt och kontextbundet?

Kännetecknande för de kvinnor jag känner – oavsett eventuell transerfarenhet - är att de inte trivs med varken föreställningarna om dem som kvinnor, eller med våldet som utövas mot dem för att de är kvinnor. Vissa skulle också säga att det är våldet mot dem som skapar kvinnan som egen kategori, en förtryckt klass.

När jag tittar mig omkring i världen ser jag hur både könsidentiteter och sätten människor uttrycker kön på skapas som reaktion på samspelet mellan kropp och omgivning. Hur ser reaktionen ut? Kan det vara att gå in djupt i styrkan hos kvinnor som kollektiv? Kan det också vara att vägra gå omgivningens könande till mötes? Kan könsdysforin vara ett av kroppens egna sätt att reagera, bortom min kontroll och mina analyser? (Här vill jag lämna plats för tusen och åter tusen fler frågor, både kompletterande och motsägande, som jag vet att transpersoner ibland tänker på, när de inte är upptagna med att leva och överleva.)


Strategier för kollektiv kamp idag

Istället för att diskutera vem som är kvinna så skulle jag vilja diskutera kvinnokollektivet som kampstrategi. Kajsa Ekis Ekman försöker, i en individualismens tid, utkristallisera en grupp som har gemensamma erfarenheter av förtryck, och därmed gemensamma intressen. Dessa ska ha livmoder och dessa ska kallas kvinna. Jag kommer av någon anledning att tänka på en gammal facklig aktivist som ser tillbaka på 1900-talet, då en stor del av arbetarklassen fick inkomst genom fabriksarbete och där kunde organisera sig till massrörelse för att kämpa sig till bättre villkor och högre löner. Ibland kändes till och med kapitalismens avskaffande och arbetarnas makt över produktionen inom räckhåll! Så plötsligt är tiden en annan, klassen är splittrad, väntar på sms från sina timvik, och vet helt ärligt inte vad facket är till för.

2013 kom den brittiska ekonomen Guy Standings bok Prekariatet - Den nya farliga klassen på svenska. Prekariatets gemensamma erfarenhet är inte arbetsplatsen, utan utsattheten för kapitalets ökande behov av flexibel arbetskraft.

Jämförelsen är inte klockren, men här är ett tankeexperiment: Går det att tala om ett könens prekariat, en heterogen grupp vars utsatthet både skiljer sig och liknar, men som skapas som social klass av patriarkatets våld? En grupp i vars intresse det ligger ömsesidig solidaritet? Där många olika slags kvinnor, fjollor, ickebinära, femmes, butchar, transfeminina och transmaskulina kan ingå?

Jag förstår fortfarande inte varför Kajsa Ekis Ekman lyfter fram multimiljonärerna Caitlyn Jenner och Martine Rothblatt. Istället hade det varit intressant att höra hennes läsning av It's War In Here, en rapport som släpptes 2007 och finns tillgänglig på nätet. Utgivare är Sylvia Rivera Law Project som ger gratis juridisk konsultation till trans- och intersexpersoner som är låginkomsttagare och/eller rasifieras. Rapporten beskriver hur trans- och intersexpersoner behandlas på fängelser för män, i New York.

Två transkvinnor berättar hur det bästa de kan hoppas på är att bli placerade i ”protective custody” - isoleringscell 23 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Sunday ber fängelsevakterna om isoleringscell, när hon utstått så mycket våld och övergrepp att det verkar vara det enda alternativet till döden. Men andra transkvinnor säger istället att de verkligen inte vill sitta där, eftersom det gör kvinnorna mycket mer utsatta för vakternas trakasserier. Bianca blev våldtagen av fängelsevakter, och säger krasst att ”isoleringscell är ännu värre för där finns inga kameror” (min översättning). I isoleringen finns inte heller några utbildningsprogram.

Fängelsesystemet i USA är världens största och det är mycket som inte går att jämföra med Sverige. Men även här finns transfeminina som fått utstå ett helvete i fängelse, som straff för till exempel politiska aktioner. Vi är många som inte glömmer och som har era ryggar. I antologin Captive Genders: Trans Embodiment and the Prison Industrial Complex skriver abolitionister och transpersoner. Många av dem menar att sätten vi behandlar varandra på utanför murarna drivs av samma logik som strukturerar straffsystem och fängelser. Redaktören Eric A. Stanley säger i en intervju från 2015: ”Vi måste fråga vad det skulle betyda att bygga världar som inte är baserade på exil och exkludering?”

I hans anda frågar jag: Vad kan det betyda att bygga världar där feminister inte exkluderar varandra eller själva tvingas i exil?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.