Vem hotar kvinnofriden?

2018-01-22 | Ana Reka padlock 1

OPINION

”Vi behöver en solidarisk rörelse som kräver allas vår rätt och inte förbiser problem bara för att man inte personligen drabbas av det”, skriver Ana Reka, i ett svar på Kajsa Ekis Ekmans artikel Könet i knoppen publicerad i Aftonbladet den 17 januari.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-01-21 | Normalitet kan leda till utrensning

2018-01-19 | Maria Jacobson: ”Jämy behöver snabbt komma upp till bevis”

2015-04-25 | Det handlar om en oreflekterad erfarenhetens kunskapsteori

2015-04-24 | Så lätt kommer vi inte undan

2015-04-21 | Könsidentitet problematiseras inom transrörelsen

2014-11-21 | Identiteten är en del av maktordningen

2014-08-15 | Vi kan inte förneka folks upplevelse av kön

2014-08-15 | ”Valfrihetspolitik är inte lösningen på förtryck”

2014-08-15 | Maria Ramnehill: Vi har inte tid för utopier

2014-08-15 | Lukas Romson: De mest privilegierade definierar inte feminismens framtid

2014-06-25 | ”Cispersoner kan inte definiera transkamp”

2014-06-24 | Maja Karlsson: "Kan vi erkänna vissa nivåskillnader här?"

2014-06-20 | För nyanslöst för en progressiv feministisk rörelse

2014-06-17 | "Cis är inte feministisk analys"

2014-03-21 | Transfeminism

2014-02-18 | Tung cis-norm över svensk feminism

2014-02-17 | En feminism för alla?

2011-09-09 | Transmedvetenhet utmanar traditionellt jämställdhetsarbete


#transskolan

Ett nytt år innebär nya tillfällen för internkritik, och få är lika duktiga på att vara varandras flagellanter som feministiska grupper ibland är. Först ut blev den hyllade snärtiga marxistdebattören Kajsa Ekis Ekman. Att just genuskritik kommer upp på agendan känns som en symtomatisk backlash efter en tid där transfrågor har haft mer utrymme än på flera år. Jag är under uppfattningen att all kritik inte är av ondo – men tyvärr blir läsningen av vad jag själv anser vara en annars väldigt klok skribent något av en besvikelse.

Det finns många som vittnar om den juridiska gråzon transpersoner hamnar i och problematiserar hur det ser ut på riktigt för dem. Frågan är om det berikar diskussionen att ge lopp åt oansvarig kritik? Ekis ställer vissa relevanta frågor, men de sjunker snabbt under lösryckta anekdoter och motsägelser. Det pratas om risker för barn som får könsbekräftande behandling och om de kan samtycka. Några som däremot blir opererade utan samtycke är intersexbarn, men de skänks inte en tanke. Det är lätt att få en känsla av alarmism, och att det skulle vara mer oansvarigt och skadligt att ge dessa unga en chans att bestämma över sin kropp när man istället kan förbise problemet genom att säga ”men tänk om alla gjorde såhär?”.

Kräver din teori om kön att du låtsas om att transpersoner inte finns så är det en dålig teori eftersom den inte utgår från verkliga förhållanden kring kön på materiell och social grund. Att vissa kvinnor känner sig förbisedda var lika mycket ett problem på 70-talet när Lesbisk front bildades som det är i dag när vissa verkar ha svårt att ens befatta sig med transkvinnors existens. Jag längtar efter en skildring av transpersoner, inte som deprimerade offer eller en ulv i fårakläder, utan som ett spektrum av människor som har allt annat än en ytlig och essentialistisk syn på kön.

För att vara en socialistisk debattör så lyser kritik eller ens omnämnanden av kollektiva trans- och kvinnokamper med sin frånvaro. Vad hände med grupper som Act up, STAR eller ens RFSL? Solidaritet över gränser mellan hbtq- och kvinnoförbund? Istället lyfts Caitlyn Jenner med flera individer fram som om de vore talande för transkvinnor. Det är ett enkelt grepp men också ett ohederligt sådant. Bara för att rika kändisar syns mer är de knappast en majoritet eller representativa för en grupp i sin helhet, även om myten om ett trans-etablissemang lockar den mest klipska analytikern.

Ärligt talat, vem delar verklighet med amerikanska mångmiljonärer som syns på tv? Statistiskt sett så har transpersoner snarare större risk att vara ekonomiskt utsatta. I US transgender surveys rapport från 2015 levde 29 procent transpersoner i fattigdom medan 15 procent var arbetslösa – dubbelt så frekvent som nationella genomsnittet! En annan amerikansk studie visar att svarta lesbiska och svarta transpersoner toppar listorna i ekonomisk utsatthet i USA, föga förvånande.

Transpersoner som saknar skyddsnät möter ofta samma öde som ciskvinnor i samma sits – prostitution. Mellan 2010 och 2014 hade antalet transkvinnor i Sverige som hade sex mot ersättning fördubblats enligt en kartläggning från RFSL. Då har vi inte ens börjat prata om hur dödsantalet eller uppdelningen i etnicitet eller hur det ser ut i statistiken för prostitution, men den målar inte heller upp en vacker bild. Hur blir transition ett sätt att vinna mark för dessa kvinnor när det enda som händer är att de dör?

Ska man flytta fram sina positioner i samhället måste man se till sina gemensamma intressen; för precis som att det är män som gör verklighet av det våld, hot och förtryck som möter kvinnor dagligen så gäller detsamma för många transpersoner. Vi behöver en solidarisk rörelse som kräver allas vår rätt och inte förbiser problem bara för att man inte personligen drabbas av det.

Att vara transkvinna gör det inte omöjligt att stödja kvinnojourer och krav på rimlig mödravård, lika lite som det är omöjligt för en ciskvinna att kräva upprättelse för de transpersoner som tvångssteriliserades fram till 2014 i Sverige, då det var ett krav för att deras kön skulle erkännas juridiskt. När Mikamottagningen i Stockholm drabbas av nedskärningar eller när man läser Nationellt centrum för kvinnofrids (NCK) rapporter om hedersförtryck är det svårt att känna annat än just det verkliga hotet om våld som hänger över oss oavsett om vi har könsöverskridande uttryck eller inte.

När vi därför lyfter transperspektiv är det inte för att svepas in i ett tryggt normkritiskt skimmer utan analys. Alltså: det är inte snack om meta-kulturdebatter eller att ”kränka någons känslor” som vissa gör sig lustiga över, utan rent ut sagt ett folkhälsoproblem.

I diskussion om frågor som känns livsviktiga är det inte konstigt att det hettar till. Vi tenderar att misstänkliggöra varandra, fast vi egentligen vet precis vilka som hotar en kollektiv kamp. Det är inte den queerfrälsta tonåringen som letar efter sin plats i en separatistisk grupp eller transkvinnan som undrar hur hon ska kunna jobba kvar inom LSS där flera tjänster har könsspecifika krav.

Hotet är de som har byggt samhället på att ha tillgång till våra kroppar och vårt arbete genom ekonomiskt förtryck och sexualiserat våld. För dem spelar det ingen roll om vi kallar oss lesbiska, trans, queer eller vilka pronomen vi vill använda. Men det betyder inte att vi kan skita i det – det vore att underskatta feminismen som praktik om vi inte skulle klara av att se nyanserna i den materiella verklighet som enar oss.

Det gäller att sparka uppåt. Alla kvinnor och transpersoner är mer värda än de barn vi har förmåga eller inte att föda, det reproduktiva arbete vi kan producera eller de män man tycker att vi bör ligga med. Det om något borde vi väl kunna göra gemensam sak över?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

24 januari 2018 07:57 - gudrun tiberg

Bra rutet! TIBBE

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: