Jag frågar mina franska vänner om de har en #metoo-rörelse. De berättar att franska kvinnor kallar den ”balance ton proc”, alltså ”peka ut din gris”, och att startskottet var journalisten Sandra Mueller som gick ut och berättade om sitt möte med en mäktig företagare som trakasserat henne. I ett land där män traditionellt har skrutit om sina erövringar och lever ut sin sexualitet är det svårt att försvara sig.
Nyligen fick en 28-årig man strafflättnad på grund av att flickan han våldtog, som bara var 11 år, ”inte gjorde något motstånd”. Det var inte länge sedan Frankrike skakades av en politisk skandal när den framstående socialistpolitikern, Dominique Strauss Kahn, visade sig vara en våldtäktsman som bland annat våldfört sig på en städerska på ett hotell i USA och hade för vana att delta i sexuella orgier med minderåriga flickor. Han var blivande president i Frankrike, favorit i alla enkäter. Istället fick han avgå från alla sina officiella uppdrag och slapp fängelse enbart tack vare goda politiska kontakter.
Nu i januari 2018 har hundratals fransyskor gått ut och protesterat mot #metoo-rörelsen (som förresten i Sverige fått Stora feministpriset 2017), bland dem finns skådespelerskan Catherine Deneuve kommit ut och anklagat #metoo-rörelsen för att vara ”bigott och puritan”. De hävdar att rörelsen har tappat sitt fokus och att nu utpekas både våldtäktsmän och män som vill förföra eller som vill ha spelrum för sex och erotik. De hävdar att våldtäkt är ett brott som ska straffas men att allt annat ska ses som delar av det tillåtna samspelet mellan män och kvinnor.
Manifestet har mött motstånd från såväl ledande franska feminister som landets jämställdhetsminister. De menar att det är kritiken mot #metoo som blandar ihop förförelse med sexuellt våld, och reflekterar en traditionell sexualmoral där mannen är erövraren och kvinnan undergiven.
I Sydamerika har den feministiska rörelsen främst fokuserat på att få slut på #femicidio, mord på kvinnor och flickor. I Uruguay har en lag röstats fram som bannlyser all typ av sexuell diskriminering och som bötfäller män och företag som betalar lägre lön till kvinnor. Lagen förbjuder all publicitet där kvinnor visar sig nakna, halvnakna eller där kvinnors kroppar används som lockbete för att marknadsföra eller sälja någon vara.
Det handlar om att straffbelägga eller bötfälla alla annonser som reproducerar stereotyper som förstärker fördomarna mot kvinnor och bara ser dem som sexobjekt.
Den nya lagen om feminicidio jämställer mord på en kvinna med ett hatbrott. I Uruguay hade en lag redan röstat fram som garanterar alla offer för våld i hemmet, om offret är yngre än 18 år, en pension och ekonomiskt och socialt stöd, möte med experter och psykologer. Än så länge har mer än 300 barn ansökt om och fått pensionen, som betalas ut till de som har vårdnaden om barnen.
Jag har samtalat med argentinska, brasilianska och uruguayanska genusforskare och experter. Vi diskuterar varför #metoo-rörelsen inte har väckt gensvar här. Vi har inte sett en enda medial figur som har kommit ut för att avslöja något sexuellt övergrepp. Vi undrar om det beror på att det i Latinamerika alltid funnits en ”macho”-kultur som låtit män se kvinnor som deras egendom. Det är kanske det som förklarar vidden av kvinnomord, i Montevideo våldtogs och dödades två små flickor av grannar och bekanta nyligen.
Mina vänner hävdar att våldet handlar om en backlash mot kvinnors frigörelse, att mäns identitet försvagas och ifrågasätts, att de traditionella rollerna som familjeförsörjare och som förebild i dag ses som föråldrade och att kärnfamiljen inte längre är den enda rådande modellen. Dessutom kritiseras #metoo-rörelsen som en typisk vit medelklassrörelse som varken diskuterar kolonialismen eller maktbegrepp. Från länder som El Salvador, Haiti, Puerto Rico och Mexiko trafikeras kvinnor och barn som förser porrindustrin med skådespelare och som tvingas att prostituera sig under slavliknande förhållande. På gränsen mellan Mexico och USA verkar de ökända maquilas-fabrikerna där kvinnor och barn arbetar under omänskliga villkor. Där finns staden Ciudad Juarez som har länge haft ett trist rekord när det gäller kvinnomord.
Protesterna i Latinamerika handlar inte så mycket om det individuella ansvaret som att garantera skydd för flickor och kvinnor i det offentliga rummet och inom hemmets väggar så att de kan leva i värdighet och trygghet. Kvinnor har marscherat i alla länder under mottot #niunamenos, ”inte en enda mindre”, och krävt att morden på flickor och kvinnor upphör.
I Mexiko – där 66 procent av alla kvinnor säger sig ha blivit antastade i bussar, på tunnelbanor och i taxibilar – vill regeringen stifta lagar som skyddar kvinnor och inrätta speciella polisenheter som ska arbeta för att förhindra att kvinnorna trakasseras. En ny taxitjänst som liknar Uber startade nyligen och kvinnor ska kunna beställa taxibilar som enbart har kvinnor som chaufförer. I Brasilien och Uruguay håller liknande försök på att etableras.
Men alla är överens, vi måste ändra på de sociokulturella mönster som gör kvinnorna till ett lovligt byte.
Varifrån kommer idéerna om männens makt över kvinnor? Hur fick vi så pass god jämställdhet i Sverige jämfört med latinamerika?Vägen är lång och törnbeströdd, men jag tror det går att få bort patriarkatets värsta avarter.