Det är i budgeten som de kommunala förvaltningarnas och bolagens uppdrag fastställs. Den 12 oktober lägger den rödgrönrosa majoriteten fram budgeten för 2017, som behandlas i fullmäktige i november. Då får de kommunala bostadsbolagen – Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder – i uppdrag att arbeta både med Huskurage, mot våld i nära relationer, och med feministisk stadsplanering, berättar bostadsborgarrådet Ann-Margrethe Livh (V).

– Vi har haft ett pilotarbete i Husby som varit väldigt positivt och intressant och viktigt, och vi vill helt enkelt utveckla det här sättet att arbeta i alla bostadsbolagen fast kanske på lite olika sätt. Det handlar om att utforma offentlig miljö på ett sätt som gör att både män och kvinnor vill vistas där, säger hon och fortsätter:

– Det är många offentliga platser, torgen i en del förorter, men också andra platser, som faktiskt domineras av män där kvinnor inte känner sig trygga.

Tanken är att bostadsbolagen ska bidra utifrån sin verksamhet till förändringar som ger alla medborgare samma självklara tillgång till den offentliga miljön. Förutom målet i sig, krävs idéer och metoder som gör det möjligt att genomföra förändringar. Och där har Svenska bostäder i Husby redan kommit en bit i processen genom det pilotarbete som inleddes för ett år sedan.

Merborgare kräver insyn

Men upptakten var ett medborgarinitiativ sprunget ur Streetgäris via Banar Sabet. Hon berättar att många kvinnor lade ner mycket fritid på att vara aktiva i de samtal som Streetgäris bjöd in till med början i februari 2015.

– Vi visste att Husby skulle byggas om och att Stockholms stad ville bedriva en feministisk politik. Medborgarinitiativet blev feministiskt för vi erkände att det fanns en ojämställdhet.

När saker drog ut på tiden startade Streetgäris en sidoprocess, där de bland annat utbildade sig i stadsplanering, för att skapa maktbalans i processen genom att ha tillgång till samma kunskaper som andra redan hade. Banar Sabet betonar vikten av de som arbetar med medborgardialog erkänner maktförhållanden, är medvetna om egna privilegier och öppna för andras perspektiv.

Banar Sabet. Foto: Baland Reza.

Nu förväntar sig initiativtagarna till den feministiska stadsplaneringen i Husby att medborgarna ges full insyn i organisationskartan, vilka som bestämmer och vad de har för arbetsuppgifter, samt får en tidsplan för olika beslut. Den informationen är avgörande för att medborgarna ska kunna lämna synpunkter innan beslut tas, understryker Banar Sabet.

Helen Larsson beskriver den feministiska stadsplaneringen som sin baby. Hon är samordnare för social hållbarhet på Svenska bostäder i Husby sedan tre år, och förklarar att vid feministisk stadsplanering har arkitekten, eller stadsplaneraren, med sig feministiska teorier och metoder in i arbetet. Det kan handla om att ställa frågor, till exempel om vilka som tillfrågas när arkitektur planeras och vem bygget är till för.

– När man jobbar feministiskt jobbar man i en helt annan organisationsform. Man går ifrån den patriarkala pyramidformade organisationen och låter fler människor vara med i planeringen av sin stadsdel och i beslutsprocessen, och man jobbar mycket mer i dialog med de boende, säger Helen Larsson.

Ockuperad plats

Under flera år hade Svenska bostäder fått signaler om kvinnors bristande tillgång till de offentliga platserna i Husby. Bilden bekräftades av en enkät om hur nöjda Husbyborna var med sitt centrum, som Larsson tog initiativ till.

Först genomfördes intervjuer på torget under två dagar. Merparten av de drygt 150 som svarade var unga män som inte ansåg sig ha några större problem med sitt centrum. Sedan genomfördes samma enkät digitalt. När svaren bättre speglade stadsdelens befolkningssammansättning, var många i stället väldigt otrygga i sitt centrum och gillade inte att vara där. Helen Larsson betonar mot bakgrund av exemplet att feministisk stadsplanering inte endast berör kvinnor.

– Nej, det här är något som alla har nytta av. Vi vet att om fler kvinnor tar plats på torgen så ökar vi tryggheten för alla.

– Det blir ett problem när en liten homogen grupp tar över den offentliga ytan. Det gör att den känns väldigt privat och blir mer som en liten grupps privata vardagsrum där andra inte känner sig välkomna, speciellt inte kvinnor, när platsen ockuperas av män.

Samtidigt konstaterar hon, liksom Ann-Margarethe Livh att stadsplanering handlar om långa processer där ett bostadsbolag ensamt inte kan göra allt.

– Det är en nödvändig väg att gå att våga testa. Det här är inte bara ett bostadsbolags arbete utan för oss inom hela staden egentligen. Nu är vi motor i det hela eftersom vi som bostadsbolag kommer nära våra hyresgäster, och i Husby äger vi centrum och en stor del av fastigheterna, så vi kommer väldigt nära de boende.

Tyngd i feminismen

Året som gått började med intern mobilisering. En rad workshops har hållits i dialog med kvinnor boende i Husby, forskare på KTH och arkitekter. Syftet var bland annat att ta reda på vad feministisk stadsplanering faktiskt är. Helen Larsson ser det som en fördel att tillhöra Stockholms stad. Hon berättar att samarbete med trafikkontoret inletts, och menar att samarbetet inom och utanför bolaget, tillsammans med dialogerna ger både styrka och verktyg att agera.

Under hösten kommer fiket som ligger precis vid tunnelbaneuppgången i Husby att flyttas. Andra åtgärder ligger längre fram i tiden, som att flytta på och skapa nya mötesplatser. Ytorna kring tunnelbanan ska bli öppnare och ljusare med fria siktlinjer.

– Det är viktigt att det blir en trygg plats inte minst med tanke på att kvinnor nyttjar kollektivtrafiken mer än vad män gör. Ändå byggs städer mer för att passa bil snarare än kollektivtrafik.

Helen Larsson talar också om att ”programmera ytorna”, vilket innebär att mötesplatserna ska fyllas med aktiviteter som gör att alla vill vara där och känner sig välkomna. Precis som i andra sammanhang är feminism inget okontroversiellt och motstånd möter Helen Larsson hela tiden.

– Vi försökte tillsammans med kvinnorna i Husby att styra över och prata mer jämställt för att det skulle kännas mindre politiskt, men de var väldigt bestämda. De sa ”nej, vi vill kalla det här feministiskt, då får vi mer tyngd bakom”. Därför valde vi att kalla det vi gjorde för feministisk stadsplanering. Det var viktigt helt enkelt.

Segregerad stad

I somras påbörjades också aktiviteter med kvinnorna som deltagit i dialogerna som gått ut på att ta plats i den offentliga miljön. Kvinnorna, och även ett par män, har suttit tillsammans och stickat på torget. De har också varit ute och gått tillsammans på kvällar. Helen Larsson berättar om en av kvällarna:

– Klockan var efter nio, det var mörkt. Vi hade muslimska kvinnor i gruppen. Det stod en grupp män på torget som de brukar, och de säger på arabiska, fick jag veta efteråt, att de inte skulle vara med oss, att de skulle gå hem, att jag var djävulens redskap som hjärntvättade kvinnor i Husby och att de minsann inte ville att det skulle vara några kvinnor i centrum. När vi kom in sedan, efteråt, berättade en av de muslimska kvinnorna om när hon var på Karlaplan med sin dotter och träffade en man som spottade och uppförde sig kränkande mot henne och tyckte att hon skulle åka hem.

Det blev för Helen Larsson en konkret bild av hur segregerad staden är och att hur trygg en person är i olika områden beror så mycket på vem den är, vilken hudfärg och vilket kön, vilken klädsel personen har. Men också att resan från Husby till Karlaplan kan vara lång på många sätt och att kvinnors tillgång till offentliga rum är en central integrationsfråga.

Hur hanterar ni motståndet?

– Vi håller fast vid vår plan, vi är så vana att bli bemötta på det sättet. När vi satt och stickade fick vi höra kommentarer som ”har inte ni barn hemma att ta hand om som ni lämnar vind för våg”. Vi måste bara helt enkelt driva det här framåt.

Pågår det samtal också med männen om deras attityd och hur den hindrar kvinnorna?

– Jag har inte haft det, men det skulle säkert också behövas.

Vad vill du säga till de andra bostadsbolagen som nu får inskrivet i sina ägardirektiv att de ska jobba med feministisk stadsplanering?

– Jag ser bara vinster i det hela och i det här arbetssättet men det krävs att man är väldigt öppen för nu går vi oupptrampade vägar och det kan hända att vi får backa om man ser att någonting inte går bra. Då får man göra om. Man måste våga testa sig fram helt enkelt.

Vad hoppas du att åtgärderna ska få för resultat?

– Feminism för mig handlar om demokrati och mänskliga rättigheter, att alla ska känna sig välkomna i det offentliga rummet. Det är därför så bra att ha ett feministiskt verktyg och kalla det feministisk stadsplanering, för alla kulturer tjänar på att bli mer jämställda. Och jag vill ha ett offentligt rum där alla känner sig välkomna.

Ann-Margarethe Livh (V), bostadsborgarråd i Stockholms stad.

Nu ställs alltså krav på att samtliga Stockholms stads bostadsbolag ska börja arbeta med feministisk stadsplanering utifrån de olika förutsättningar som finns i olika områden, i samband med nybyggen, förtätningar och upprustning. Nästa steg är uppföljning av målen. En form av uppföljning sker varje år genom redovisningen av uppdrag i verksamhetsberättelsen, men det räcker inte, enligt Ann-Margarethe Livh.

– När man ska följa upp vad som händer med målen på lång sikt, då krävs en annan form av utvärdering och det diskuterar vi just nu hur den ska gå till. Rejäl jämställdhetsförändring tar tid, vi kan stöta på hinder, det kan gå bra, kanske ser vi att ett sätt att arbeta inte var bra. Då får vi arbeta på ett annat sätt.

I förlängningen är den feministiska stadsplaneringen ett led i att utveckla den kommunala demokratin, menar Ann-Margarethe Livh. Att involvera och ha en pågående dialog med boende finns med i direktiven.

– Husby är ett bra exempel, även om vi kom in sent. Vi borde börjat för flera år sedan. Trots det har vi lyckats organisera och engagera många kvinnor. Det är förutsättningen. Du kan aldrig ha en feministisk stadsplanering utan att involvera de som bor där. Då kommer det slå fel, det man kommer fram till i Husby utgår från vad de boende faktiskt tycker och vill.

Svårt men tydligt uppdrag

Samtidigt betonar Ann-Margarethe Livh vikten av att vara tydlig med vad som faktiskt går att påverka – och inte. För problemet är inte att dialog med boende saknats tidigare, tvärtom ”kryllar det av projekt i förorterna”.

– Utmaningen är att utforma den demokratiska dialogen så att människor verkligen får vara med och påverka, inte bara uttrycka sin önskan och sedan vet ingen vad som händer med det som har sagts. Man ska inte gå ut och fråga folk lite allmänt vad de tycker, utan det ska vara väldigt tydligt vad som är möjligt att göra. Det här är inte enkla frågor, och det intressanta med Husby är att de boende kommit med flera konkreta förslag som kommer att förändra och som bolaget har möjlighet att genomföra.

Något liknande uppdrag har aldrig tidigare skrivits in i ägardirektiven för de tre bostadsbolagen, konstaterar Ann-Margarethe Livh. Hon sticker inte under stol med att det handlar om en mycket stor omställning i bolag där de patriarkala strukturerna varit starka och där arbetet ofta varit helt fokuserat på att bygga, inte minst nu på grund av bostadsbristen. Viktigt är därför att bolagens tre vd:ar, varav två kvinnor, är inriktade på, förstår och vill driva förändringen.

– Jag är realistisk, jag vet att det här kommer inte att fixa sig på en kvart utan kräver hårt arbete. Men för mig är det jätteviktigt att sätta igång processerna, att få igång det här arbetet. Och när man skriver in det i ägardirektiven är det ett väldigt tydligt uppdrag till bolagen att de ska göra det. Det är så politiken måste göra, säger hon.