Segregation inte ett förortsproblem

2011-10-07 | Karin Råghall padlock 4

INRIKES

Medier och politiker beskriver ofta svenska miljonprogramsförorter som segregerade, invandrartäta problemområden där utanförskapet breder ut sig. Men bakom orden döljer sig ett politiskt misslyckande, anser forskaren Irene Molina.

FAKTA/Seminarieserie

Den 3 oktober hölls seminariet Den svenska förorten – historia, nutid och framtid i Folkets hus i Rinkeby. Arrangörer var Institutet för framtidsstudier och Europeiska socialfondens temagrupper, Tema Likabehandling och Tema Integration i arbetslivet.

Seminariet var det första i en seminarieserie som ges under hösten.

– Jag har i många år försökt uppmärksamma att det här inte är förorternas problematik, det här är ett problem för hur man har tänkt sig staden i stort, säger Irene Molina, lektor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet.

Hon var en av föreläsarna vid ett seminarium om den svenska förorten i måndags. Inför ett fullsatt Folkets hus i Rinkeby gav Irene Molina en redogörelse för den svenska miljonprogramförortens storhet och förfall, från 1950-talet till i dag. Miljonprogrammen har inte alltid förknippats med problem. När de planerades i efterkrigstidens Sverige innebar de en satsning utan dess like: en miljon bostäder skulle byggas på tio år. Staten gav inhemska företag fördelar för att stimulera inhemsk produktion och hela samhället engagerades i projektet.

Men på en punkt tänkte man fel, enligt Irene Molina. Hyresrätter, bostadsrätter och äganderätter byggdes separerat från varandra och därmed var segregationens första steg taget.

Rinkeby kallades ghetto

Redan på 60-talet började medierna skildra miljonprogramsförorterna som ett problem. Alla som flyttade dit ansågs vara offer, enligt mediernas berättelse. Denna stigmatisering av förortens invånare påbörjades innan invandrare hade kommit till förorterna i någon större utsträckning, enligt Irene Molina.

På 80-talet beskrev medierna för första gången en förort med ordet "ghetto" – först ut att omnämnas var Rinkeby. Vid samma tidpunkt började svenskfödda vita att lämna miljonprogrammen. Områdena kallades allt oftare för "icke-svenska" och de problem som förknippades med förorterna ansågs nu vara invandrarnas problem.

Så kom 90-talet med neddragningar, arbetslöshet och utförsäljning av allmännyttan. Irene Molina avslutade sin översikt med att konstatera att 2000-talet är raka motsatsen till 1950-talet. Både staten och kapitalet – som tidigare satt i samma båt – lyser nu med sin frånvaro i miljonprogramsförorterna. Molina menade att när vi nu har internationalisering i helt vanliga områden i Sverige borde de tas tillvara – inte särbehandlas som om de inte vore en del av Sverige.

Deltagarna i seminariet var inte helt ense om vilket problem som ett seminarium om den svenska förorten borde fokusera på. Vissa menade att arbetslöshet var det största problemet för många förortsbor, andra lyfte diskriminerande strukturer i arbetslivet. Vissa talade om att förorten har blivit orientaliserad, andra pratade om ”utanförskap”. Efter seminariet bad jag Irene Molina ge sin syn på saken: Vad är anledningen till att samlas på ett seminarium kring den svenska förorten?

– Jag tror att fokus har varit otroligt fel, när man decennium efter decennium har skiljt på antingen de människor som bor i de här områdena, eller på områdena. Men det man hela tiden undviker att tala om är ju vad politiken har gjort, hur man tänkte sig de här områdena från början, säger hon.

Rika och vita områden skyddas

Irene Molina tror att det var få som från början insåg vilka problem det kunde medföra att bygga bostäder i öar – i det närmsta isolerade från varandra – där arbetarklassen hamnade i hyresrätter och medelklass/övre medelklass i bostads- och äganderätter. När det sedan visade sig att segregationen ökade vände politikerna enbart blicken mot de områden där arbetarklassen bodde. Irene Molina anser att det sätt som dessa områden har valts ut och gjorts till problem innebär en otrolig stigmatisering.

– Vad man hela tiden skyddar är de områden som faktiskt är mycket mer segregerade i termer av att de är mer homogena, där inte en enda svartskalle kommer in eller där inkomsterna befinner sig på det absolut högsta skiktet i hela staden. Och de områdena är ju aldrig ett problem. Det jag saknar i de här frågorna är ett helhetsperspektiv, ett maktperspektiv, en självkritisk politisk analys och politisk vilja, säger hon.

Du sade under seminariet att nu är det upp till politikerna. Vad tycker du att de borde göra?

– Till att börja med behövs en bostadspolitik som tar ansvar för vad som händer med bostadsförhållandena men också med staden som helhet. Det absolut viktigaste problemet är den privatisering som har skett, och den avreglering som innebär att vi har en bostadspolitik som är närmast frånvarande, säger Irene Molina.

Ett stort demokratiskt problem ligger också i synen på det offentliga rummet, menar Irene Molina. Med en så pass accepterad segregation blir många människor i praktiken uteslutna ur delar av staten, mer och mer förvisade till fattiga bostadsområden, vilket öppnar utrymme för olika missförhållanden.

– Jag vill också lyfta upp sociala och politiska problem som det polisiära våldet. Du skulle aldrig kunna drömma om att se så mycket våld i andra områden som man ser i de här områdena från statsmakternas sida. Inte ens i City, där den största förekomsten av brott finns. Att staten har övergett sitt politiska ansvar för de här områdena, det kan ha stora konsekvenser för de här människornas liv.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20111007 - Monica Grönlund

Så många kloka ord!

20111007 - Gunnel Gomér

"Men på en punkt tänkte man fel, enligt Irene Molina. Hyresrätter, bostadsrätter och äganderätter byggdes separerat från varandra och därmed var segregationens första steg taget."

Ja, så har det varit i många decennier. Jag var barn i 50/60-talets Råcksta/Vällingby. Man kunde säga att vi alla var utbölingar, alla strömmade dit från alla landsändar i Sverige. Ingen hade bott där förut, allt var nytt.

Men "klass" var inbyggt från början. Min bästa kompis bodde uppe på åsen i radhusen. - "Vi här nere i träsket", sa jag, som bodde i det grå hyreshusområdet. För Råcksta var låglänt, byggt på ett utdikat träsk. Just ordet "vi härnere" var mer betydelseladdat än träsket i sig! Trots att jag var omedveten, kommer jag ändå ihåg klasskillnaderna. Segregationen bodde i HUSEN, i del-områdena. Det var synligt för blotta ögat. Inne i radhusen åt folk Camenbert-ost och Digestive-kex och engelsk marmelad. Sånt hade jag aldrig ätit.

Men vi gick i samma skolor! Så långt hade segregationen ändå inte gått.

20111010 - Jonas Göthner

Fantastiskt bra Irene! Är ledsen över att det inte uppmärksammats hur Vänsterpartiets partiledarkandidat Jonas Sjöstedt visar total oförståelse för en antirasistisk syn på bostadspolitik och stigmatiserar nyanlända genom att säga såhär: "Jag håller med om att det är oklokt att stora gruppr av nyanlända klumpas ihop i förorter i vissa kommuner, men jag är inte säker på att ett förbud mot att bo där man vill är metoden att göra något åt det." Blir han deras partiledare finns det knappast hopp för varken feminism eller antirasism i riksdagen.

20111010 - Irene Molina

Tack Jonas! Det är beklagligt. Ännu en politiker som upprepar samma okunniga visa. Det finns hyllmeter med forskningsresultat om de vill informera sig - vilket de borde för resten. Tack till dig med Gunnel för kommentaren! Intressant för vissa envisades länge in på 80- och 90-talen att påstå att man hade avskaffat klassamhället i Sverige. Gissa vilka det var? Inte var det arbetarklassen såklart.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.