I artikeln Schyman och så kallade feminister borde skämmas från 2008, som cirkulerat* i samband med att Maria Hagberg återigen kritiserat Feministiskt initiativ (Fi) för kulturrelativism, använder sig Hagberg av en tv-serie på ett sätt som om den vore fakta och verklighet, som sanningen om ”hedersrelaterat våld”.

Maria Hagbergs kritik må vara riktad mot Fi men diskursen är bekant. Det är samma kulturalistiska diskurs om våld i hederns namn som vi har hört i över ett decennium. Inte heller tv-serien Kungamordet som hon refererar till är ett isolerat fenomen utan den bör ses som ett exempel av många stereotypa föreställningar om invandrare (muslimer) reproducerad i den kulturalistiska hedersvåldsdiskursen.

Hagberg skriver: ”De som har sett tv-serien Kungamordet ser att invandrartjejen i serien förföljs och misshandlas av släkten. Att blunda för de normer och strukturer som ligger bakom det hedersrelaterade våldet är inte att vara ’antirasist’.”.

Min kommentar: Det är ett oerhört oseriöst sätt att behandla en spelfilm, särskilt i relation till hur infekterad debatten är. Med detta vill Hagberg bevisa att sådana är invandrarna (de muslimska, ickevästerländska) och så här lever ”invandrartjejen”. Tittaren kan uppfatta att invandrartjejen och hennes familj i tv-serien är muslimer och kommer från något land i Mellanöstern. Jag har sett den serien och har själv använt den vid flera föreläsningar, inte för att i likhet med Hagberg bevisa att sådana är invandrare, utan som ett exempel på hur föreställningen om invandraren konstrueras, hur invandraren blir ”den andra”, hur invandraren exkluderas genom att framställas som ett skrämmande flock av kvinnomördare och kvinnliga offer som behöver räddas från sina förtryckande familjer och sin kultur. Tv-serien är ett bra exempel på hur stereotyper och fördomar mot muslimska invandrare legitimeras och fastställs i jämställdhetens namn. Ett viktigt element i den rasistiska konstruktionen av ”de andra” är att personer och händelser studeras helt utanför sina kontexter och bortkopplade från sina politiska, socio-ekonomiska och historiska sammanhang.

Ett annat element är att totalt negligera och osynliggöra variationer, skillnader, motsättningar och konflikter inom en grupp och istället klumpa ihop alla och avhumanisera dem för att sedan kunna tillskriva dem den ena och den andra egenskaper i egna syften utifrån sitt eget behov. Den som ser tv-serien Kungamordet får aldrig veta något om familjens bakgrund, vilka typer av människor de var, vilka liv de hade levt, under vilka politiska och socio-ekonomiska förhållanden, hur de har haft det i Sverige, och så vidare.

Det enda tittaren fick veta var att de var invandrare, muslimer från någonstans i Mellanöstern eller Nordafrika. Budskapet: att alla familjer från Mellanöstern och alla muslimer behandlar sina döttrar på det viset, att det är så ”invandrartjejen” har det. Detta beror dock inte på bristande kunskap hos ansvariga vad gäller att analysera brott i sitt sammanhang, för i samma film kontextualiseras det ”svenska” våldet noggrant. Statsministern i filmen (spelad av Reine Brynolfsson) utsätter ständigt sin hustru för brutalt och hänsynslöst våld men förklaringen är inte hans (svenska) kultur utan tittarna blir upplysta om att han hade en mycket svår barndom och som barn blivit misshandlad och utnyttjad. Det är precis samma stereotypa föreställningar och samma mönster som så många studier har visat: när invandrare begår brott så är förklaringen invandrarkulturen (definieras som hederskultur) medan man för svensken letar efter individuella socio-ekonomiska och psykologiska orsaker och vänder och vrider på allt i individens liv för att kunna förklara det.

Den historielösa och kontextlösa kulturalistiska berättelsen om våld i hederns namn utgör numer ett starkt inslag i den svenska vardagsrasismen. Den bygger på en hel del felaktig och vilseledande kunskap och grav okunnighet, den är väldigt förenklad, svart-vit och populistisk.

Våld mot kvinnor är universellt, det förekommer överallt i världen och bland alla nationaliteter. Men våldet, liksom motståndet och kampen för förändring, skiljer sig åt beroende på att förutsättningarna är så olika och att kontexterna skiljer sig så mycket gällande historiska, politiska och socio-ekonomiska förhållanden. Det finns inte en enda kvinnlig erfarenhet av vare sig förtryck eller kamp. Våld i hederns namn är en typ av våld mot kvinnor som är oerhört komplex och har många bottnar. Syftet med denna artikel är inte att diskutera vad våld i hederns namn. Jag vill bara i korthet och utifrån både min egen studie[1] och studier från andra länder, kommentera Maria Hagbergs påståenden.

Hagberg skriver att det ”hedersrelaterade våldet … utövas av hela kollektiv (både män och kvinnor planerar och utför brotten”).

Min kommentar: Att våldet planeras och även ofta utövas av flera personer betyder inte att det planeras och utövas ”av hela kollektivet”. Att våldet skulle godkännas, planeras och utövas av hela kollektivet är en myt skapad av den patriarkala och förtryckande hedersdiskursen som förövarna stödjer sig mot och som Hagberg och andra sprider vidare. Påståendet att alla stödjer förövarna, att våldet är ett folks kultur och liknande är delar av den förtryckande hedersdiskursen för att legitimera och normalisera våldet och som kulturalister har köpt rakt av utan någon som helst problematisering. De har blivit högtalare för hedersdiskursen då de sprider vidare förövarnas och förtryckarnas version. De kvinnor jag mötte på kvinnojourer hade ofta blivit räddade av någon eller några inom familjen eller släkten. En del av kvinnorna fick besök av personer ur släkt och familjer och detta skedde under stor sekretess eftersom dessa personer riskerade sina egna liv på grund av att förövarna hotar alla som går emot dem och stödjer offren. Det finns varken aktivt stöd eller sympati från ”hela kollektivet” och att alla skulle applådera morden är en myt. Läs till exempel Rana Husseinis Murder in the name of honour [2] för att se vad jag menar. Men faktum är att majoriteten har varit tystade och passiviserade för att de har varit hotade av förövarna och har inte haft något skydd eftersom även lagen, staten och rättsväsendet har varit på förövarnas sida.

Hagberg skriver att våldet är ”ibland även inskrivet och sanktionerat av lagstiftning”.

Min kommentar: Med detta osynliggör hon statens och rättsväsendets roll. Våldet är inte ”ibland”, som Hagberg skriver, utan väldigt ofta sanktionerat i lagen. Det gäller i de allra flesta länder där våldet förekommer. Därför är en av aktivisternas hjärtefrågor att kämpa för lagändring, men i Hagbergs kulturalistiska analys friskrivs staten och rättsväsendet från allt ansvar. Att kriminalisera och straffa brottet är ett nödvändigt och viktigt första steg. I irakiska Kurdistan skedde det i början av 2000-talet (när diktaturens kontroll hade upphört), då lagen från 1968 som såg heder som förmildrande omständighet (stiftad i en sekulär stat tvärtemot vad Hagberg påstår) ändrades. Att diktaturen upphörde öppnade också utrymme för demokratiska fri- och rättigheter och möjliggjorde därmed också problematisering, rapportering, organisering och mobilisering gällande våld mot kvinnor.

Hagberg skriver: ”Grunden till våldet är kontrollen av kvinnans sexualitet, som sitter mellan kvinnans ben – i mödomshinnan…”(som inte finns!).

Min kommentar: Problemet är väldigt mycket mer komplext än något mellan benen. Kontrollen av kvinnors sexualitet, som ofta sker via kontroll av äktenskap, är det vi alla vet om och det är den mest synliga aspekten. Men bakom den finns en annan viktig och mindre känd aspekt och det är frågan om kollektiv identitet och bevarandet av gruppens gränser (biologiska och sociala) och kontroll av reproduktionen inom gruppen. Men detta måste också sättas in i sitt sammanhang. Detta har sina rötter dels i stambaserade sociala strukturer där makt och resurser fördelas utifrån släktskap och lojalitet. Dessa strukturer är bevarade och har till och med förstärkts i de flesta länder i Mellanöstern och delar av Asien på grund av västerländskt designade stater, krig, och så vidare. Gränserna mot omvärlden blir politiserade och problematiska när omvärlden upplevs som fientlig, när det föreligger externa hot, när gruppen känner sig förtryckt, förföljd och diskriminerad. Därmed är krig, ockupation och militarism de kontexter där den typen av våld möjliggörs, legitimeras och får näring. Ovanpå detta har vi fattigdom, analfabetism, socio-ekonomisk marginalisering samt konservativa religiösa ledare som ser sin makt och sina intressen ifrågasatta. Forskning visar att när levnadsstandarden och utbildningsnivån höjs så minskar våldet och vice-versa. Vidare bör stor uppmärksamhet riktas mot mannen och föreställningar om manlighet och maskulinitet, precis som vid alla typer av våld mot kvinnor – även om majoriteten av offren i dessa fall är kvinnor och majoriteten av förövarna är män så drabbas även män av våldet samtidigt som det också finns kvinnliga förövare. Våldet som är riktat mot kvinnor handlar först och främst om att försvara och upprätthålla manligheten, som anses ha ifrågasatts av offren. En seriös analys bör undersöka frågan om vad det är för slags sociala och politiska omständigheter som skapar sådana föreställningar av manlighet.

Hagberg skriver: ”Hedersrelaterat våld är alltså starkt kvinnofientligt, homofobiskt och rasistiskt.”.

Min kommentar: Rasism är inte en svordom som man kan tillskriva allt som man ogillar. Våldet är ytterst kvinnofientligt, homofobisk och går emot alla mänskliga och demokratiska värden men rasistiskt är det inte. Rasism och rasistiskt våld har andra motiv, annan historia och definieras annorlunda. Rasism bygger ursprungligen på idén om olika mänskliga raser utifrån en hierarkisk ordning då den vita rasen anses vara högtstående i förhållande till de icke-vita. I den moderna rasismens terminologi har kultur ersatt ras då den biologiska definitionen inte längre är politiskt gångbar.

Hagberg skriver: ”Att inte våga ta striden mot religion (inkluderat islam) och tradition, när den motverkar kvinnors frigörelse i världen, är allt annat är feministiskt.”

Min kommentar: Självklart måste man kritisera islam, kristendom, judendom och andra religioner när de kränker kvinnors rätt till egen kropp och eget liv. Vad jag däremot vänder mig mot är islamofobi och hat mot muslimer för att de är muslimer. Islamkritik är en sak och islamofobi en annan och ska inte blandas ihop. Att jobba mot våld i hederns namn får inte vara en ursäkt för att bjuda in kända islamofober som föreläsare. En stor mängd forskning visar att våld i hederns namn varken har att göra med islam eller någon annan religion. Men att patriarkala och fundamentalistiska traditioner och inriktningar inom islam legitimerar våldet och till och med utnyttjar det i sina antidemokratiska projekt är alla överens om. Det största motståndet mot religiöst förtryck görs faktiskt av muslimer inom majoritetsmuslimska länder. Inget folk har monopol på kamp mot kvinnoförtryck och för rättvisa, jämställdhet och mänsklig värdighet. Tro mig, många av de tusentals okända kvinnor som säger nej till förtryck och dödas för det i dessa samhällen har inte varit i kontakt med vare sig Sverige eller någon svensk och de har inte dödats för att de ville leva som svenska tjejer, som det så ofta hävdas.

Det kulturalistiska perspektivet med kultur som förklaring ger endast två möjligheter att agera:

1. att diskriminera kvinnor med invandrarbakgrund i mångkulturens namn och det var vad som gjordes innan mordet på Fadime Sahindal.

2. att diskriminera och rasialisera invandrare (muslimer) i jämställdhetens namn och det är vad man har gjort sedan mordet på Fadimeh Sahindal.

I kölvattnet av 9/11 och det så kallade kriget mot terrorismen har jämställdhets- och kvinnorättsfrågor kidnappats av rasisterna för att sprida hatpropaganda mot ”de andra”, mot muslimer och mot invandrare. I den gråzon som har skapats, inte minst kring frågor om våld i hederns namn, ursäktas rasism i feminismens och jämställdhetens namn. Den arenan befolkas tyvärr inte bara av rasister utan också av folk som inte alls vill associeras med dem, av liberaler, vänsterfolk och feminister.

Att Nordiskt forum bjuder in rasister som talare, att islamofober får pris av politiska partier, att de bjuds in som talare av politiska partier och av kvinnorättsföreningar måste förstås i detta sammanhang och inte som ett misstag eller en engångsföreteelse. Vi måste inse att det inte går att vara för kvinnors rättigheter och samtidigt ursäkta rasismen och vice-versa. Alla rättvisefrågor och kampen mot alla typer av förtryck hänger ihop och det är en av intersektionalismens lärdomar.

Jag förespråkar ett kritiskt intersektionellt perspektiv som kritiserar både kulturalismen för dess kulturrasistiska analys och den snäva analysen som endast utgår från kön och sexualitet. Den senare lägger olikheter mellan kvinnor och deras erfarenheter av våld, förtryck och kamp åt sidan och osynliggör därmed andra typer av förtryck och våld som starkt samverkar – såsom klassförtryck, etniskt och nationellt förtryck. En intersektionell analys ser både det universella och det partikulära i våldet, samt betonar vikten av kontextualisering och maktkritik.

* Författaren antog att Maria Hagbergs artikel i Expressen var ny. Att den publicerades redan 2008 uppmärksammades hon på först när denna artikel redan publicerats. Redaktionen och författaren övervägde då att dra tillbaka artikeln, men kom fram till att ämnet och argumenteringen är precis lika aktuella i dag.