Fru Justitia.

Att få berätta sin historia

2020-09-20 | Andreas Pettersson padlock

KULTUR

”Juridikens roll i boken påminner om hur rätten och rättsordningen kunde beskrivas av tidiga marxister och socialister: som ett ideologiskt vapen att användas av de mäktiga mot de förtryckta”, skriver Andreas Pettersson, juridikforskare, om Allt som var mitt av Cissi Wallin.

Allt som var mitt

Av Cissi Wallin

Förlag: Cissi Wallin Produktion AB (2020)

Recensionen är tidigare publicerad på Andreas Petterssons Facebooksida.

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-12-10 | Domar anger gräns för utsagor om våld och sexuella övergrepp

2019-11-26 | Virtanen inte tillräckligt betydelsefull

2018-08-07 | Backlash mot #metoo-rörelsen

2018-05-30 | #metoo: Är det punkt slut nu, Uppdrag granskning?

Det innebär en lite omtumlande känsla att läsa Cissi Wallins Allt som var mitt eftersom den i högt tempo säger så mycket om vår tid. Boken är, i ordets bästa bemärkelse, lättläst. Berättarperspektivet är ett orubbligt jag som skapar en fast ram inom vilken texten flyter medvetet sömlöst och gränslöst mellan nutid och dåtid men med en tydlig riktning i berättandet.

Det är ett koncentrerat och skickligt skrivhantverk. Wallin är sparsam med orden som, tack vare att de är hårt hållna, också får vara betydelsefulla. Boken är omtumlande läsning just för att inget i texten drunknar i pladder eller utsvävningar. Där finns ingen avkoppling, ingen stillsam reflektion, där finns bara berättarjaget och drivet att få berätta sin egen historia på sina egna villkor.

Detta att få berätta sin historia är ett centralt tema i boken. Wallin sätter den svenska självbilden av ett upplyst och jämställt samhälle där mänskliga fri- och rättigheter har en framträdande plats i berättarjagets kontext, och resultatet är katastrofalt; både för berättarjaget och för den svenska självbilden. Det är ett trångt litet land som skildras i boken. Alla känner alla i mediebranschen och tystnadskulturen runt välkända mäns gränslösa och våldsamma beteenden är stark.

Här rör boken vid något ömt och sårigt i den svenska kulturen: mäns övergrepp mot kvinnor får bara begripas som en del av ett system, till exempel patriarkat, klassförtryck, hederskultur, eller hur man nu vill benämna systemet, men sällan eller aldrig får övergreppen begripas som något som faktiskt utförs av helt vanliga män mot helt vanliga kvinnor.

Mina tankar går till den feministiska våldsforskaren Jenny Westerstrands beskrivning av hur många förståelser av våld i samhället styr mot just detta slags systemtänkande, inte minst psykologer och kriminologer har ofta velat kunnat förutse eller förklara våld, vilket bland annat leder till förklaringsmodeller där mäns våld ses som något avvikande och gärningsmän och brottsoffer delas in i till exempel etniska eller socioekonomiska grupper. Feministisk våldsforskning har däremot i mycket större utsträckning handlat om att se våldet och synliggöra att mäns våld mot kvinnor på olika sätt existerar integrerat i den svenska kulturen.

Självklara värden?

I boken kommer våldet nära läsaren. När texten är som skarpast blir de rent fysiska manifestationerna av våldet – illamåendet, skräcken och ångesten – högst påtagliga och begripliga. Våldet invaderar privatlivet, familjen och vänskapsrelationer. Det begränsar rörelseutrymmet och krymper världen runt berättarjaget.

Wallins bok är också en berättelse om juridiken och det svenska rättsväsendet. Juridikens roll i boken påminner om hur rätten och rättsordningen kunde beskrivas av tidiga marxister och socialister: som ett ideologiskt vapen att användas av de mäktiga mot de förtryckta. I boken är det uttalade, och därefter verkställda, hotet om att stämmas för förtal ett tungt tillhygge som svingas av utpekade män både mot de kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och vem som utsatte dem, och mot de massmedier och kanaler som skulle kunna tänkas ge röst åt dessa kvinnor.

Allt detta, en utbredd tystnadskultur som skyddar gärningsmäns ära och heder och framgångsrikt upprätthålls genom rättsväsendets hot om åtal för förtalsbrott, går stick i stäv med den svenska självbilden, där jämställdhet och respekt för grundläggande fri- och rättigheter, som just yttrandefriheten, är självklara värden.

Vad förmodligen få svenskar vet om, och många kanske inte ens vill veta, är att Sverige ligger i bottenligan i Europa och EU när det gäller skyddet för yttrandefriheten, och att Sverige tillsammans med bland andra Ungern, Polen och Ryssland har några av de mest långtgående formella inskränkningarna och begränsningarna i yttrandefriheten.

Detta beror nu inte på att svenska politiker skulle drivas av några särskilt auktoritära värderingar och vilja undergräva demokratin som sådan, utan är snarare ett klassiskt exempel på det gamla talesättet att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. De vittomfattande ärekränknings- och förtalsbrotten, och de numera mycket generösa reglerna för när sådana brott mot äran och hedern faller under allmänt åtal, beror nämligen på en genuin omsorg om brottsoffer.

Riksdagens senaste lagändringar, där förtalsbrott i långt större utsträckning än tidigare ska drivas som allmänt åtal av åklagare, har helt motiverats med att rättsväsendet ska kunna skydda unga människor, särskilt flickor, som blir utsatta för förföljelse och social skambeläggning av, oftast, unga män på sociala medier. Det kan till exempel röra sig om så kallad hämndporr eller annan kränkande fotografering och kränkande kommentarer och yttranden. Det finns flera exempel i rättspraxis på att lagstiftningen har fungerat som avsett och att kränkningar av unga flickor på sociala medier har lett till påföljd för de unga män som har kränkt deras heder.

Nationellt självbedrägeri

För juridikens roll i boken är förstås den springande punkten att lagstiftningen är könsneutralt skriven och inte tar någon som helst hänsyn till maktställning eller samhällsposition. Inte heller kommer poliser, åklagare eller domare typiskt sett att ta sådana hänsyn, tvärtom är det ofta en källa till stolthet för en svensk ämbetsman att hävda att man behandlar alla lika och att man tillämpar lagstiftningen lika för alla.

Något annat vore såklart märkligt i ett land som uppfattar sig självt som världens mest jämställda och jämlika. Boken är därför också en studie i hur den svenska kulturen bygger på ett slags självbedrägeri där självbilden av det jämställda landet med en feministisk regering bara kan upprätthållas genom att alla berättelser om motsatsen tystas. Wallin återkommer flera gånger till den absurda overklighetskänslan som uppstår när hennes förövare får den upprättelse av rättsväsendet hon själv förnekas.

Det finns många skäl att läsa Cissi Wallins Allt som var mitt. Själv skulle jag önska att boken lästes och diskuterades på landets juristutbildningar just för att den kraftfullt riktar ljuset mot några av rättsstatens mest fundamentala frågor och principer:

Vem erkänns som brottsoffer?

Är det verkligen rimligt att lilla Sverige har några av de mest repressiva inskränkningarna i yttrandefriheten i Europa?

Klarar verkligen inte det svenska samhället av att se våldet och att benämna dess utövare? Och vad säger det i så fall om oss själva?