Ninni Carlsson, forskare och Representant för #orosanmälan, socialarbetarnas #metoo-upprop.

Backlash mot #metoo-rörelsen

2018-08-07 | Ninni Carlsson padlock

OPINION

Ninni Carlsson skrev sin avhandling om kvinnorörelsens arbete med kvinnors erfarenheter om sexuella övergrepp. På detta framgångsrika arbete följde en backlash - som har stora likheter med den vi nu ser gällande #metoo.

Ninni Carlsson forskar om könsrelaterat våld vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Representant för #orosanmälan, socialarbetarnas #metoo-upprop.

Läs mer, böcker som nämns i texten:

Faludi, Susan (1991) Backlash. The Undeclared War Against American Women. NY: Three Rivers Press.

Eduards, Maud (2005) Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber.

Carlsson, Ninni (2009) Avslöjandets tid. Kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp. Doktorsavhandling. Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet.

Susan Faludi beskriver i sin prisbelönta bok Backlash från 1991 hur kvinnorörelsen i USA mötts av motrörelser. Dessa har följt samma mönster. Felaktig information och medveten desinformation har vilselett och skapat opinion mot kampen för jämställdhet. I Sverige kan vi känna igen det. En sådan backlash tog fart den 30 maj med Uppdrag gransknings (UG) program "#metoo och Fredrik Virtanen". En ny innebörd kom då att förknippas med #metoo-rörelsen som anklagades för hot, hat och mobbaktivism.

#Metoo är inget nytt fenomen. Inte heller backlashen. Det vi sett sedan oktober är resultat av en personlig och social mobilisering som pågått i över 40 år, tack vare den andra vågens kvinnorörelse som bildades 1970. Sexualiserat våld blev dess mest centrala fråga då den första debatten om våldtäkt exploderade 1976. Företrädare för en halv miljon kvinnor (!) protesterade mot en statlig utredning som ville försvaga sexualbrottslagstiftningen och de lyckades. Detta har bland annat beskrivits av Maud Eduards i Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori. Förslaget gick bokstavligen i papperskorgen, berättar Monica Paulsson, tidigare ordförande i Fredrika Bremerförbundet, som då var med och uppvaktade justitieministern med namnunderskrifter.


"Det personliga är politiskt" blev #metoo

Arbetet i kvinnorörelsen handlade precis som nu om att dela egna erfarenheter av ojämlikhet. Även av sexuella övergrepp. Men det hette inte #metoo. Det hette ”det personliga är politiskt”. I medvetandegörande grupper berättade kvinnor för varandra om sina liv, analyserade dem ur ett strukturellt politiskt perspektiv och tänkte ut aktioner för förändring. Igenkänningen, ”jag har också varit utsatt”, i ett gemensamt upplevt förtryck kallades systerskap. Rörelsen uppstod i USA på 60-talet, spreds över västvärlden med utbyte av artiklar, böcker och personliga vittnesmål – precis som vi sett så många gånger nu.

Med denna rörelse kopplades sexualitet, makt, våld och kön samman, och blev en fråga om mäns förtryck och kvinnors och barns mänskliga rättigheter att inte bli utsatta. Kvinnojourer bildades. Forskning inleddes. FN utropade ett kvinnodecennium och kvinno- och barnkonventionerna skapades. Rörelsen fick starkt stöd i svenska medier. Från början av 80-talet utvecklades fördömandet av sexuellt våld lavinartat i artiklar, böcker och tv-inslag, när en ny lag antogs till skydd för sexualbrottsoffer och debatten allt mer handlade om sexuella övergrepp mot barn.

I min doktorsavhandling, Avslöjandets tid. Kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp, har jag undersökt just detta. Boken beskriver vad som blev möjligt genom kvinnorörelsen och speglar vad som sker i och genom #metoo. Med hjälp av intervjuer med kvinnor som var utsatta under uppväxten, och en studie av debatterna, fann jag att synligheten i medier och mediernas ställningstagande skapade de avgörande möjligheter som krävdes för att kunna avslöja och bearbeta sexuella övergrepp.

Debatterna fungerade som strålkastare för mina intervjupersoner. När kvinnorna mötte samtalet i tv, tidningar och böcker började de reflektera över egna erfarenheter, finna ord för dem och både längta och söka efter någon att prata med. Det blev som en tryckkokare inombords. Att de vid samma tid också hittade någon som lyssnade och trodde på dem innebar en starkt förvandlande kraft.


Backlashen fick allt större utrymme

Men samtidigt som kvinnors ställning och möjligheter stärktes, utvecklades också en backlash med en diskurs om mäns och fäders kränkta rättigheter och utsatthet. Också den fick allt större utrymme i medierna, främst under 90-talet. Problemet där kom till stor del att handla om förtal men också om yttrande- och tryckfrihet och vems rättigheter grundlagarna skulle skydda, så som i barnpornografidebatten.

Vem som blev offer och förövare skiftade beroende på diskurs. Idén om falska minnen och falska anklagelser gjorde kvinnor och flickor/barn till opålitliga, lögnaktiga och lösaktiga; i praktiken själva ansvariga och förövare när de avslöjat sexuellt våld. En sådan könskonstruktion har en lång, välkänd historia, trots att lagstiftning mot våldtäkt funnits i Sverige sedan medeltiden.

Det historiskt nya med #metoo är organiseringen och spridningen via sociala medier, och att så oerhört många vågat säga ”jag har också varit utsatt” om så många olika former av sexuellt våld. Backlashen som återuppstått är också, på sitt sätt, präglad av de sociala mediernas tidevarv.

Redan under hösten talades om förtal, kvinnors egen skuld och att #metoo kunde leda till populism men det föll i mager jord. #Metoo-rörelsen hade, liksom till en början 70- och 80-talets kvinnorörelse, ett starkt stöd i traditionella medier. Tiden gick. Det krävdes att public service och ett TV-program med starkt folkligt stöd, tog upp tråden. Vad var det som hände?


Konspirationsteorier

Uppdrag granskning den 30 maj följer en tydlig dramaturgi som inleds med en berättelse om #metoo. I USA och Sverige vittnar kvinnor om sexuella övergrepp och män vars namn och bild sprids i traditionella medier, anklagas men nekar. Konflikten, att varken vara åtalad eller dömd och ändå hängas ut, vill UG granska. De väljer ett av de mest uppmärksammade fallen och kontaktar Fredrik Virtanen, de som anklagat honom och de som spridit anklagelser mot honom. Men på vägen möter de en helt annan konflikt – en konspiration som gör att nästan ingen vill tala med dem. Bakom den står en stor organisation som ifrågasätter deras granskning: #metoo-uppropen.

Konspirations-idén, som antyds men ingen tittare kan missa, formas genom fyra successiva händelser:

1) En skådespelerska, som ska ha spridit Cissi Wallins anklagelser mot Fredrik Virtanen, vill inte bli intervjuad; 2) En samordnare för 70 #metoo-upprop ringer UG, undrar vilken vinkel de har och skriver ett inlägg i slutna #metoo-grupper om att uppropen inte ska tacka ja till intervjuer innan de vet vad de går ut på; 3) Fler hör av sig och ifrågasätter varför en granskning görs; 4) Nästan ingen vill prata med UG.

Dessa händelser bevisar ingen konspiration men tycks göra det när reportern påstår att de ”istället” blir uppringda då skådespelerskan sagt nej, och att inlägget får ”konsekvensen att nästan ingen kommer att vilja prata med oss.” Men hur vet UG att ett sådant orsaks-samband finns? Att något händer efter vartannat innebär inte automatiskt att en händelse resulterar i en annan; att en uppmaning på Facebook får en rörelse med flera hundratusen att tiga. Ingenstans i denna språklek presenterar de sådana fakta.

Veckan efter uttalar sig UG och SVT allt mer hätskt mot den rekordartade kritik de får. Samtidigt anklagar de #metoo-uppropen för att konspirera mot dem; också nu utan att underbygga med fakta. Förvånansvärt är att andra, såsom mediestrategen Brit Stakston, okritiskt köper deras retorik.

Reportern, producenterna, SVT:s programchef och programbeställare påstår att rörelsen från början kritiserat programmets syfte, medvetet lett en desinformationskampanj, förvrängt reportagets uppgifter, planterat och spridit lögner till hundratusentals följare och uppmanat till massanmälningar redan före sändning, till Granskningsnämnden för radio och TV. Attackerna ska dessutom ha varit samordnade med hat och hot mot journalister. #Metoo-uppropen jämförs med antidemokratiska rörelser och ultrahögern i USA. En hatstorm, enligt Stakston. Pöbelns blodtörst, enligt Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund: ”(…) många var de som oförtjänt offrades på Metoos altare”.

Denna konspirationsteori får fäste. I DN den 25 juni diskuterar Allmänhetens Pressombudsman (PO), Ola Sigvardsson, varför elva tidningar samma dag fällts för brott mot god publicistisk sed då de publicerat namn på anklagade män. Det är inte att de har rapporterat om #metoo-rörelsen som är skälet utan hur, skriver PO. ”Oavsett vad mobben kräver”, måste de avstå från namnpublicering om de riskerar att skada en person på ett oförsvarligt sätt. Under artikeln ekar kommentarsfältet: #metoo-rörelsen, mobben, lynchmobben.


"En samordnare i #metoo är ingen VD"

Ingen journalist ska utsättas för hatbrev, som UG menar har kommit till redaktionen, eller för falska anklagelser om vänskapskorruption såsom påstås om reportern Lina Makboul och Virtanen. Men vem har skrivit breven? Hur vet UG att #metoo-uppropen ligger bakom? Och vilken är PO:s mobb och Rambergs pöbel?

För alla påståenden saknas fakta som visar på vilka grunder de anklagar denna kvinnorörelse. Hur vore ens en så omfattande kampanj möjlig? #Metoo-rörelsen består av informella nätverk inom och mellan slutna grupper. En samordnare i #metoo är ingen VD utan en av många representanter för samarbete mellan upprop. Ingen tar och ger order. Ingen samordnar attacker. Information om syftet då en journalist tar kontakt är rimligt i en demokrati och något även forskare ber om.

I dessa nätverk finns två etiska principer som följs mycket noggrant. Den ena är att namn på förövare inte nämns. Programmets inledande berättelse handlar därför inte om #metoo-uppropen utan om händelser som skedde under rörelsens första tid i oktober, innan uppropen bildats. Den andra är att vittnesmål och diskussioner stannar i gruppen, då kvinnor nånstans måste få berätta vad de varit med om. När UG också visar skärmdumpar från slutna #metoo-grupper krockar därför deras etik och grävande syften med vetenskaplig etik. För oss som forskar om sexuella övergrepp är det en kränkning. Människor har rätt att vara anonyma och själva bestämma över sin medverkan.

UG:s etiska förhållningssätt spreds tidigt i sociala medier och satte skräck i kvinnor som vittnat om sexuella övergrepp. Feministiskt perspektiv rapporterade om det och på YouTube kan den som vill se hela intervjun med Cissi Wallin. Reportern är avvisande och ställer frågor som liknar en rättegång. Kan det möjligen, tillsammans med UG:s kända metoder, förklara varför nästan ingen ville bli intervjuad?

Märkligt i sammanhanget är att UG aldrig bad #metoo-uppropen om en intervju. I dramaturgin blir detta något helt annat och därmed desinformation. På likartat sätt vilseleder PO när han i omskrivningar och antydningar kallar de fåtal kvinnor som namngett förövare för ”mobben” som ”kräver” tidningars lydnad.


Kvinnor skuldbeläggs och demoniseras

Det är begripligt att PO värnar god pressetik och att SVT blir oroliga i mötet med en rekordartad kritik men inte att de, som statligt finansierade verksamheter, demoniserar och skuldbelägger kvinnor som arbetar för ett jämställt och tryggare samhälle. Det kan knappast vara regeringens avsikt.

De kvinnor jag intervjuade talar om en social gräns för yttrandefriheten; att sexuella övergrepp i många sammanhang fortfarande är ett förbjudet ämne. Att berätta, vittna, medför därför en risk att andra svarar med misstro och fientlighet. Det är välkänt i forskning och mycket vanligt. Detta angavs också som ett skäl till att #tystnadtagning bildades för att kunna tala med en röst. Alla mina intervjuade hade blivit diskriminerade på sådant sätt; bemötta som ”dålig” flicka/kvinna; sexuellt lösaktig, lögnaktig, psykiskt sjuk, asocial, farlig eller på andra sätt annorlunda, motbjudande och skuldbelagd. I den backlash vi nu sett har också kvinnor som kollektiv, #metoo-rörelsen, tillskrivits sådana nedvärderande egenskaper; en livsfarlig, konspiratorisk lynchmobb. Så görs sexualbrottsoffer till förövare.

För att kunna berätta om sexuellt våld behövs ett samhälle som vill höra. Etablerade medier fungerar som gate-keepers. De öppnar eller stänger möjligheter och handlingsutrymmen. Frågan är vad som sker när Granskningsnämnden för radio och TV fäller sitt avgörande om programmet "#metoo och Fredrik Virtanen".

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: