För 25 år sedan höll FN sin fjärde kvinnokonferens i Beijing (dåvarande Peking). Hillary Clinton höll ett berömt tal och en handlingsplan för kvinnors rättigheter, kallad Pekingplattformen, antogs. Med hjälp av den var det tänkt att FN:s mål om kvinnors rättigheter och jämställdhet lättare skulle uppnås. Tolv fokusområden togs fram som FN:s medlemsstater aktivt skulle arbeta för.

Tjugofem år senare råder ett unikt historiskt krisläge i världen. Och en global feministisk koalition som utgörs av 200 civilsamhällesorganisationer uttrycker stor besvikelse i den deklaration de gav ut i samband med årsdagen av FN:s fjärde kvinnokonferens.

En av dem som deltog i Beijing är argentinska Mabel Bianco, läkare och epidemiolog, grundare och chef för kvinnorättsorganisationen Fundación para Estudio e Investigación de la Mujer (FEIM) och en rutinerad kvinnorättsförkämpe.

Under kvinnokonferensen ingick hon i delegationen för ett kvinnohälsonätverk från Latinamerika och Karibien.

– 90-talet var det bästa årtiondet för kvinnors rättigheter, säger Mabel Bianco som har fortsatt bevaka kvinnors rättigheter, med särskilt fokus på sexuella- och reproduktiva rättigheter, på alla stora internationella möten sedan dess.

På 90-talet hölls flera stora internationella möten där kvinnors rättigheter diskuterades. Det första var FN:s konferens om miljö och utveckling, som hölls i Rio i Brasilien 1992. Inför och under Earth summit, som mötet också kallades, spelade kvinnorättsrörelsen en stor roll.

– I Rio var det många feminister på plats. Vi hade ett eget ”kvinnornas tält”, där det hölls många bra och viktiga diskussioner framför allt kring demografifrågor, säger Bianco och fortsätter:

– Vi motsatte oss den demografidiskussion som generellt handlade om motsättningarna mellan en ökning eller minskning av befolkningen, utan hänsyn till människors sexuella- och reproduktiva rättigheter. Det blev starten för en kommande stark kvinnorörelse.

I Rio antogs Agenda 21 för hållbar utveckling och samtidigt bildades Womens major group, en av nio grupper som identifierades för att få en bredare representation vid högnivå-möten, ofta anordnade av FN. De andra grupperna var: barn och unga, urfolk, icke-icke-statliga organisationer, lokala myndigheter, arbetare och fackföreningar, företag och industri, vetenskap och teknologi och jordbrukare.

Womens major group är sedan dess en officiell partner i FN:s arbete för de globala målen för hållbar utveckling.

Mabel Bianco, argentinsk läkare och feministikon. Bild: Privat

FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali (till vänster) inväntar delegater till befolkningskonferensen i Kairo 1994 med Nafis Sadik, generalsekreterare för UNDP 1987-2000 och första kvinnan i ledningen för ett större FN-organ. Bild: UN Photo

Viktiga erkännanden

Året efter följde världskonferensen för mänskliga rättigheter i Wien och där erkändes våld mot kvinnor som ett brott mot kvinnors rättigheter. I Kairo 1994 erkändes individens reproduktiva rättigheter.

– Det var ett viktigt steg att varje individs reproduktiva rättigheter erkändes, eftersom dessa hela tiden annars riskerade att hamna i kläm när befolkningsfrågan diskuterades, säger Bianco och tillägger:

– Däremot kunde vi inte nå en överenskommelse gällande de sexuella rättigheterna. För oss var det avgörande att dessa hölls separerade.

En annan svår diskussion i Kairo handlade om abort.

– Där blev slutresultatet en formulering som handlade om att alla kvinnor har rätt till eller inte rätt till abort enligt lagstiftningen i hemlandet. Men vi kunde inte göra något för att ändra enskilda länders lagar. Så där tog det stopp.

I Beijing fördes hårdföra diskussioner kring aborträtten samt sexuella rättigheter.

– Inte minst drev vi på kring frågan om rätten till säker abort. Men även förbud mot könsstympning och tidiga äktenskap, som del av de sexuella rättigheterna. Det var också livliga diskussioner kring kondomanvändning, i vilka de afrikanska länderna var mycket aktiva, minns Bianco.

Ytterligare ett tema som diskuterade var familjen eller familjerna.

– Om vi pratar om familjen i singular så utgår den ifrån att det bara finns en familjmodell med man, kvinna och barn. Men vi vet att det finns olika sorters familjer, och då avser jag samkönade relationer men också de många familjer världen över som endast består av mamma och barn. De kvinnor som ensamma bär ansvaret i familjen fick sitt erkännande i Beijing.

– Och i elfte timmen, klockan 5 på morgonen, den sista förhandlingsnatten antogs de sexuella rättigheterna separat från de reproduktiva.

Hillary Clinton talar vid Kvinnokonferensen i Beijing 1995. Bild: UN Photo/Milton Grant

Medvinden vänder till motvind

Optimismen från Beijing och glädjen över de framsteg som gjordes under 90-talet blev dock inte långlivade.

– Tanken var att följa upp Pekingplattformen var femte år. Redan under den andra uppföljningen upplevde vi att det var stopp, vi kunde inte komma längre, säger Bianco och tillägger:

– Sedan dess har vårt arbete handlat om att försvara de rättigheter vi uppnått för att utvecklingen inte ska gå bakåt. Men vi måste gå framåt, och det är det stora problemet.

I dag finns de globala målen för hållbar utveckling som är en del av Agenda 2030 för hållbar utveckling. Men innan dess fanns något som kallades millenniemålen. De åtta millenniemålen antogs år 2000 av FN:s alla medlemländer.

– När FN:s generalsekreterare presenterade millenniemålen för världens regeringarna, blev vi förkrossade. Målen för alla viktiga rättighetsfrågor var nedtonade, till exempel mödradödligheten för att nämna ett exempel.

Blanco beskriver hur allt arbete som kvinnorättsrörelsen gjort för att visa på hur allt hänger ihop – hur kvinnorättsfrågor som tillgång till hälso- och sjukvård, kvaliteten på hälso- och sjukvården, kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden, tillgången till samhällsservice och kvinnans status i familjen inte kan separeras från andra frågor – var som bortblåst.

– När vi sedan följde upp millenniemålen bekräftades våra farhågor, inga framsteg hade gjorts. Mainstreaming, det vill säga att alla områden skulle genomsyras av jämställdhet, men i själva verket fanns det inte någonstans, fungerade inte, konstaterar hon.

Därifrån började arbetet i Women’s major group, som bildats i Rio 1992, för att utarbeta förslag till hur man skulle gå vidare. Det resulterade i mål 5, jämställdhet, bland de prioriterade globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 – uppföljaren till millenniemålen.

Av världsledarna som deltog i Riokonferensen 1992 var bara två kvinnor, premiärministrarna Vigdis Finnbogadottir, Island, och Gro Harlem Bruntland, Norge. Bild: UN Photo/Michos Tzovaras

Strukturella hinder

Jämställdheten är starkt kopplad till fattigdoms- och fredsfrågan.

– Ja, kvinnor och flickor är oproportionerligt drabbade av fattigdom i världen, säger Bianco.

– I de globala målen för hållbar utveckling finns en tanke om intersektionalitet (relationer av överordning och underordning red. anm.) och att alla delmål är relaterade till varandra. Vi hade arbetat hårt för att driva igenom det.

Bianco beskriver dock hur regeringarna är negativt inställda till detta, vilket enligt henne, främst beror på att de inte vet hur de ska arbeta med intersektionalitet.

– Det är nu vårt arbete att ta fram metoder för att visa på hur det här arbetet ska drivas framåt, säger hon och belyser därmed det arbete som drar igång under hösten.

I analyser som gjorts av utvecklingen sedan Beijingkonferensen framkommer att det är just de strukturella hindren som bromsar utvecklingen när det gäller kvinnors och flickors rättigheter. Bianco talar om coronapandemin som en brytpunkt – ”ett före och ett efter covid”.

– Fram tills coronapandemin slog till minskade fattigdomen generellt, men bland de som levde i fattigdom var andelen kvinnor, unga och barn särskilt hög.

Parallellt med den fortsatt oproportionerligt höga fattigdomen bland kvinnor och barn så växte även ojämlikheten.

– Att utrota fattigdomen är egentligen det enklaste, men ojämlikheten är annorlunda och kan inte lösas med pengar. Det handlar om strukturer, såsom att en stor majoritet av kvinnorna i exempelvis Latinamerika och Karibien arbetar i den informella sektorn. Dessa kvinnor saknar helt sociala skyddsnät. Om de inte arbetar, har de inga pengar.

Avslöjande pandemi

Ojämlikheten handlar också om utbildning och kvaliteten på den. En del har råd att skicka sina barn till privata skolor. Andra inte. Och i stora delar av världen håller de offentliga skolorna en dålig standard och saknar material och resurser.

Detsamma gäller sjukvården, där vissa delar av befolkningen har tillgång till privat sjukvård och andra till den offentliga sjukvården, som i många fall lider brist på det mesta. Dessa strukturer blottläggs under coronapandemin såsom de kanske aldrig någonsin synliggjorts tidigare.

– Alla människor måste få tillgång till hälso- och sjukvård och utbildning oavsett arbets- och levnadsvillkor, säger Mabel Bianco.

– Vi kan inte heller tillåta utvinning av naturresurser som innebär att naturen förstörs och alla vinster plockas ut av multinationella företag och flyttas ut från landet, utan att befolkningen och regeringen får del av den, säger hon.

Hon säger att det just nu är en svår tid att arbeta för kvinnors rättigheter. Även de multinationella institutionerna ifrågasätts och riskerar att försvagas, när länder såsom USA vägrar betala sin medlemsavgift och hotar med utträde.

– Det är en prioritet att söka stärka de multilaterala institutionerna, helt klart. Men just nu kan vi iaktta hur alla länder rusar för att hinna först med att uppfinna ett vaccin. Ingen tycks bry sig om de strukturella förändringar vi såväl behöver, säger hon.

Virtuell kamp

Redan förra året hölls det stora sociala protester i flera länder i central- och Sydamerika, men tyvärr har det ännu inte inneburit några förändringar till det bättre. Sedan Beijing har det dock skett en del positiva förändringar. Kvinnors deltagande i politiken och i de sociala rörelserna har ökat.

– Det är fler kvinnor inom vissa yrken och de är representerade i högre utbildningar i större utsträckning än innan kvinnokonferensen i Beijing. Även om vi måste öka antalet kvinnor i vetenskap, teknologi och matematik till exempel, säger Bianco.

Hon tillägger:

– Det ser också ut som att det internationella arbetet även framöver kommer att behöva ske virtuellt, så där måste vi också bli bättre på att se hur vi kan arbeta med det.

Frågor som rör kroppsintegriteten och sexuella- och reproduktiva rättigheter kommer alltid ligga Mabel Bianco varmt om hjärtat och så även framöver.

– Men våld mot kvinnor och fredsfrågor är så klart också lika viktiga. Samtidigt som vi måste få ett stopp på växande ojämlikhet, tillägger hon.

Vägen till kvinnors rättigheter 1911-2015 – en tillbakablick i samband Pekingplattformens 20-årsjubileum av UN Women.

RELATERADE ARTIKLAR:

2020-03-03 | FN ställer med kort varsel in årlig kvinnokonferens

2019-11-05 | Kunskap om Pekingplattformen ska öka under 25-årsjubileum

2017-05-02 | Saudierna kan inte förstöra kvinnorättsfesten

2015-03-27 | Pekingplattformens minst efterlevda åtagande

2015-03-10 | #peking+20: Ambitionen är att vända kollektivt misslyckande

2015-03-06 | #peking+20: Plattformen kan användas mycket mer

2014-06-20 | #nf2014: ”Vi måste vinna över de som håller oss tillbaka”

2012-10-26 | Turné om kvinnokonventionen