Det som i den ena världen är ett aktivt ställningstagande mot terrorism är i den andra ett bevis på en tystnadskultur med rasistiska förtecken. Ann-Sofie Hermansson är först på plats och hinner till och med ta emot en biljett till sin egen förtalsrättegång innan hon inser misstaget.
– Jag ska nog inte ha någon lapp, jag är inte åhörare hörru, säger hon till vakten.
Intresset för målet är stort och trots den tillbakalämnade biljetten och extrastolar får inte alla som vill plats.
Hermanssons anhängare menar att målet handlar om yttrandefrihet men också om att stå upp för sina åsikter, oavsett om de är obekväma. Något som Hermansson själv upprepar senare i rätten.
– Som politiskt förtroendevald ville jag vara tydlig med vad jag tyckte.
Hermansson förnekar inte att hon skrivit att Doubakil och Abdullahi är extrema röster men menar att det inte är ”uppgifter” i lagens mening, och om det skulle vara det, är de sanna och har skälig grund och är därför okej att sprida.
Fatima Doubakil menar att när Hermansson skrev att hennes och Maimuna Abdullahis värdegrund kunde kopplas till IS (värdegrund reds anm) i Raqqa, bröt två veckors storm lös.
– Det var förnedrande och nedvärderande, och det kom inte från vem som helst, utan från Hermansson som vid tillfället var Göteborgs tyngsta politiker, säger Doubakil.
Abdullahi blev chockad över att bli utpekad som extremist av en makthavare.
– Jag kände mig demoniserad, avhumaniserad och otrygg. Jag hade diskussioner med familjen och var tvungen att ta samtal med arbetsgivare, kollegor, vänner och vänners vänner.
Abdullahi blev så småningom sjukskriven på grund av påfrestningarna. Doubakil säger att Hermanssons idé var att stänga ute dem från det demokratiska samtalet.
Någonstans här blir det tydligt att världarna är parallella, och att det inte pågår något direkt samtal. Möjligen är de även själva lite överraskade över den genomgripande bristen på samsyn. Åtminstone låter Hermanssons advokat Allan Stutzinsky lite förvånad när Doubakil konsekvent avfärdar hans yttranden.
Där Stutzinsky ser handlingsplaner mot radikalisering ser Doubakil ett angiverisystem. Där Abdullahi ser förenklade förklaringsmodeller till varför svenska muslimer ansluter sig till grupper i Mellanöstern för att kriga ser Stutzinsky ett bagatelliserande av terroristdåd.
Båda parterna har varsitt supportergäng med sig, två tydliga sidor. Nästan som om någon velat iscensätta och visualisera spännvidden i det samtal som ännu inte ägt rum. Allt som inte sagts i rätten, och som inte heller hör hemma i denna rättegång, men vars skri ändå hörts tydligt.
Motsättningarna mellan den traditionella klassberättelsen och de senare anlända klassresenärerna som reser med akademin istället för facket. Minoritet och synlighet kontra majoritet och anonymitet. Kön eller inte.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Men vad står det i denna text? Den är ju obegriplig. Någon tycker något om några andra. Något med klass, inget om religion eller våld eller yttrandefrihet. Jag förstår bara inte. Vänliga hälsningar, Nina Lekander.
Avsikten är en rak rättegångsrapportering. Förklarar vad som hänt för mig. Är det sista stycket du avser? Kommer mer.
/a-k