Maria-Pilar Reyes.

”De har tagit ifrån oss så mycket, till och med rädslan”

2018-06-13 | Maria-Pilar Reyes padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

Kvinnorna som med risk för sitt eget liv bygger upp motstånd och fredliga alternativ för att rädda naturen behöver vår uppmärksamhet och vår solidaritet, skriver Maria-Pilar Reyes och ger exempel på de brutala metoder som nationella och transnationella makteliter tar till för att kunna fortsätta exploatera.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-06-05 | Kriget om vattnet har börjat

2017-07-18 | Mördade urfolksledaren Berta Cáceres dotter kräver svar

2016-03-08 | Därför mördades Berta Cáceres

2015-04-17 | Máxima Acuñas seger över gruvbolaget Yanacocha står sig

Mer läsning:

”Ecologia politica”, America Latina (2016).

Creating an international gender and peace agenda – transnational companies, weapons and nuclear testning, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (WILPF 2016).

Creating an international gender and peace agenda: Impact of canadian mines in Latin America, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, (2016).

Life at the bottom of the chain – women in artisanal mines i Democratic Republic of Congo, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (2016).

Tyst territorium: sju reportage om Västsahara – Fredrik Laurin och Lars Schmidt (2013).

Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld, Shora Esmailian (2012).

Det är upp till dig! om olja, folkmord och dina pengar, Maj Wechselman (2011).

”Företagsmakt eller människorätt”, Tidskriften Latinamerika (3/2009).

Det hettar till – forskning och spekulationer kring klimat, fred och konflikt – Helena Tagesson (2008).

Krig om vattnet, Vandana Shiva (2002).

Ökningen av naturkatastrofer och migrationsvågor, förtryck och våld mot urfolk och etniska minoriteter samt väpnade konflikter, allt handlar i grund och botten om tillgång till, och makt över, jordens resurser. De största förlorarna på nationella och transnationella ekonomiska makteliters brutala exploatering av naturens tillgångar är kvinnor och barn. Samtidigt är det framförallt kvinnor – exempelvis Ligia Arreaga i Panamá – som med risk för sitt eget liv bygger upp motstånd och fredliga alternativ för att rädda naturen. Dessa kvinnor behöver vår uppmärksamhet och vår solidaritet.

Värst drabbas människor som bor i olje- eller mineralrika områden. Likaså de som bor i mycket bördiga eller fiskrika miljöer, nära viktiga vattenkällor eller i områden som bedömts som militärstrategiskt intressanta. Än svårare blir konsekvenserna för de som lever i samhällen med stora socioekonomiska orättvisor och tillhör grupper som saknar faktiska möjligheter att få juridisk hjälp för att försvara sina rättigheter. Kvinnor som tillhör urfolk och från mindre bondesamhällen i Latinamerika, Afrika och Asien och över hela världen känner detta dagligen i sina liv.

Samtidigt står de kvinnorna längst fram i kampen för att skydda vatten, växter och land, värna om livet för de sina och i förlängningen för oss allesamman. Vi kvinnor vill ha rent vatten och giftfri mat för familjen. Vi vill varken fördrivas från våra hem om vi råkar bo där det finns åtråvärda naturrikedomar eller tvingas migrera på grund av väpnade konflikter, orkaner, översvämningar, extrem torka eller skogsbränder orsakade av klimatförändringar. Vi vill inte att våra ungdomar tvingas tjänstgöra som kanonmat i krig som orsakats av starka ekonomiska intressens kamp om makt och kontroll över naturtillgångar, men som för den vanliga människan endast medför förstörelse och död.

Nationella och transnationella makteliter försöker osynliggöra, bagatellisera och drar sig inte för att mörda de kvinnor som står upp till försvar av ett levnadssätt som värnar om människor och miljö, och som framhärdar trots hot, förföljelse och våld. Berta Cáceres och Janet Urquía i Honduras, Macarena Valdés i Chile, Ifigenia Vasquez Astudillo i Colombia och nu senast Olivia Arévalo i Perú är bara några av de ledande latinamerikanska kvinnor som mellan 2016-2018 har mördats för sitt engagemang.

Det är inte ovanligt att morden, i medier och av lokala myndigheter, framställs som enskilda fall av våld i nära relation, brott som endast handlar om relationer på individnivå, eller självmord. Detta trots att de mördade har det gemensamt att de har utmanat storföretagens och deras lokala bundsförvanters försök att förstöra naturen.

Andra som Máxima Acuña i Perú och Ligia Arreaga Quinto i Panamá lever under pågående trakasserier och mordhot. Arreaga Quinto blev tvungen att fly sedan en konkret plan för att mörda henne avslöjades och de lokala myndigheterna ”råkade” tappa bort hennes polisanmälan. Ändå nekas hon politisk asyl i det land där hon sökt sin tillflykt.

Hennes brott? Hon kan för mycket om den systematiska förstörelsen av Panamás största nationalpark ”Humedal continental laguna Matusagaratí”. Detta är ett naturreservat med regionens största sötvattenreserv där ett transnationellt företag, i samröre med den högerextrema paramilitära rörelsen i Colombia, håller på att torrlägga våt- och sumpmarksområdet och skövla naturskog för att istället driva gigantiska odlingar av ris och palmolja.

Ligia Arreaga Quinto har haft modet att avslöja detta i radio och tv. Hon har berättat att regeringstjänstemän tilldelat lokala fiskare ägarbevis för små lotter i denna nationalpark som i själva verket ägs av hela Panamás folk och finns med på Unescos lista över mänsklighetens skyddade kulturarv. Hon har berättat att det transnationella företaget pressar och övertalar dessa ägare att sälja sina lotter till företaget.

Merparten av de boenden i naturreservatet är urfolk som levt på fiske sedan urminnestid. I dag drabbas de av hunger, undernäring och destruktiva följder därtill som förstör också deras sociala sammanhållning. Ligia Arreaga Quinto har levt bland dessa människor och tagit del av deras historia, vardag och personliga vittnesmål. Ändå verkar det vara ytterst få som vill höra om det och det finns starka intressen som vill tysta hennes röst. Men som så många andra kvinnor i världen, ger sig inte Arreaga Quinto. Hon instämmer i det som zapatist-kvinnorna i södra Mexico säger: ”de har tagit ifrån oss så mycket att de till och med tagit ifrån oss rädslan”.

Kvinnor som Ligia Arreaga Quinto finns på alla kontinenter, också i Europa, och de behöver vår solidaritet. Ju mer stora makroekonomiska eliter i världen försöker osynliggöra och tysta ned dem, desto mer får vi jobba för att uppmärksamma dem och för att deras röster aldrig ska tystna.