Dysphoria spelades 17-18 april på Cinnober Teater.

Omöjligt att recensera Dysphoria

2015-04-27 | Li Kristjansdottir padlock

KULTUR

Nino Mick, Yolanda Bohm, Andrea Ek Frisk och Siri Mandolini har satt upp Dysphoria, som visades på Cinnober Teater 17 och 18 april. Föreställning sätter betraktaren ur spel, utmanar kompromisslöst men bygger broar. Det skriver Li Kristjansdottir som känt sig tvungen att överskrida recensionsgenrens konventioner för att överhuvudtaget kunna skriva något.

Det vore vulgärt att recensera föreställningen Dysphoria. Att dissekera, ta tolkningsföreträdet, förklara. Men, vad menar du nu? Kan en transtematisk vanföreställning inte behandlas som andra verk? Liksom konstnärliga uttryck skapade av cispersoner? Vem är det nu som särskiljer – va? Visst kan det. Men inte av mig. Eller? Mara Lee skriver i avhandlingen När andra skriver, att erkännandet av skillnader mellan kroppar är smärtsamt. Men värre ändå är att proppa igen öronen och nynna We shall overcome, som om skillnaden vi påtvingas/gynnas av inte existerar. Jag är cis, alltså finns jag. Rätt och slätt: Det är farligt att utifrån ett strukturellt privilegierat perspektiv vägra inse vilka mekanismer som konstruerar vem som är med i Alla ska med och vem som kedjas fast i marginalen eller osynliggörs.

Dysphoria klarar sig egentligen utan mina tafatta försök att undersöka vad den säger och hur. Pjäsen, än mindre dess aktörer, är inte utbildningsmaterial. Med detta sagt. När något imponerar är det svårt att hålla mun. Mina fingrar vill skriva om upplevelsen av estradpoeternas konstverk. Fast... konstverk? Vilka risker tar jag när poem och vackra visor beskrivs som njutningsfulla konstverk? En exotisk värld att träda in i (och välja att stiga ur!)? För mig är detta en form av upplysande underhållning, för artisterna en eventuell överlevnadsstrategi. Och här måste jag stanna igen. Överlevnadsstrategi. Bidrar inte detta ord till patologisering? Eller kanske rent av infantilisering? (Hur) ska jag skriva om Dysphoria utan att göra övertramp?


Transfobi är våld

Här börjar jag bli riktigt irriterad. Håll bara käft då? Men tystnaden om Dysphoria vore att fega ur. Märk väl: nervositeten inför recensionsskrivandet är inte sprungen ur rädsla för ”dem” som blir utsatta. Den kommer av krass insikt, en insikt som föreställningen uppmärksammar på ett mycket skickligt sätt. Transfobi är våld. Homofobi är våld. Rasism är våld. Erfarenheter av liv som inte får finnas. Icke godkända individer som dagligen kämpar mot övergrepp och tillskrivna konstruktioner. Våld är ett dystert ämne, men Dysphoria är ingen dyster pjäs. Power. Humor. Trevande styrka i poetiken, ett raseri laddat med ursinnig kärlek och glädje. En icke-patriarkal framställning av kamp, förd på många olika plan. Jag ser genusforskaren Vibke Straubes exit scape. En plats att vända sig till för att samla kraft. Ett rum där transpersonernas historia inte enbart porträtteras som ett liv av lidande, men som inte heller förnekar detsamma.

Jag vill inte göra anspråk på igenkänning eller införstådda referensramar. Därför väljer jag att inte solka ner Dysphoria med kladdiga litteraturvetenskapliga referenser, med retoriska och scenografiska kopplingar, med åsikter om den extremt karismatiska glöd och kamp som aktörerna uppvisar på scen. Föreställningen tycks mig större än så, därför måste också recensionsgenren överskridas. Dysphoria rör sig i en tidsmaskin. Är vi i framtiden? Dåtiden? I en tid som aldrig kommer att finnas, eller som redan finns i ett annat sätt att uttrycka världen?


Pjäsen ler överseende mot mig

Jag läser igenom och ser ett trevande frustrerat försök att närma mig Dysphoria. Texten har kommit att handla om mig, mig, mig. Läsningen blir så laddad och artificiell. Varför? Det är så satans svårt att göra detta möte naturligt. Min terminologi är för normativ, mitt språk för indoktrinerat. Samtidigt. Tack Nino Mick, Yolanda Bohm, Andrea Ek Frisk och Siri Mandolini. Tack för att ni gör mig osäker, tystad och mållös. Tack för att jag (om än för en pytteliten ministund) får känna mig fel och ovetande. Tack för att mina referensramar inte räcker till. Tack för att ni har tolkningsföreträde över såväl framförandet som av denna recension. Tack för tankeställare och tack för inbjudan. Och tack för en helt underbar (van)föreställning.

När vi lämnar lokalen, utbrister jag naivt: ”Detta borde ju alla se! Den borde spelas på Stadsteatern!” Min vän ler lite avmätt. Alltför medveten om världen svarar hen: ”Hur tror du att det hade varit att spela pjäsen inför folk som börjat skratta på fel ställen? Sjukdomsförklarat med förutfattade idéer om barndom, förlöjligande eller andrafieranden?” Ja, hur tror jag att det skulle kännas? Förjävligt såklart. Men vad värre är: Jag har ingen aning om hur det skulle kännas. Jag har ingen aning om en sprucken relation till en Gud som definierats av andra, om oförstående psykologer, om felkönande nämndemän. Och med hjälp av min väns svar tänker jag plötsligt att det här är uppsättningens enorma styrka. What if we don't need your acceptance?

Det kanske inte är en pjäs om smärta och längtan efter att assimileras, utan om att resa sig. Det är som om pjäsen ser på mig ovanifrån, ler överseende och säger: ”Jaja. Tack så mycket, ni vill nog väl, men vi behöver inte ert godkännande för att existera. Vi tar vår tidsmaskin och lämnar ert linjära, kronologiska, binära, konservativa, patriarkala, kapitalistiska, trista liv åt er att traggla igenom. Vi åker till en plats och firar 39, 40 och 41-årsdag. 'De säger att vi splittrar rörelsen / som om den vore enad'”, påpekar Yolanda ironiskt. Jag tolkar lik förbannat. Men Dysphoria gör något med en. Sätter mig ur spel. Utmanar kompromisslöst, men bygger broar. Kanske är inledningen sann. Det är vulgärt av mig att recensera. Men kanske nödvändigt?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.