Maria Ramnehill.

Könsidentitet problematiseras inom transrörelsen

2015-04-21 | Maria Ramnehill padlock 3

FEMINISM/DEBATT

Debatten om identitetspolitik fortsätter i dag med ett inlägg från Maria Ramnehill som anser att det är okunnigt att urskiljningslöst tillskriva transpersoner en essentialistisk könsidentitet och hävda att könskorrigeringar nödvändigtvis befäster heteronormativitet. Hon anmärker att Sara Edenheims kritik inte tycks inskränka sig till specifika positioner inom transrörelsen utan själva förekomsten av transpersoner i sig.

RELATERADE ARTIKLAR

2015-04-25: Det handlar om en oreflekterad erfarenhetens kunskapsteori

2015-04-24: Så lätt kommer vi inte undan

2015-04-21: Könsidentitet problematiseras inom transrörelsen


LÄS ÄVEN

2015-03-05: "Här går en djup skiljelinje mellan oss"

2015-03-03: Jenny Westerstrand

”Tråkigt besked från de los Reyes och Martinsson”

2015-02-28: Lena Martinsson , Paulina de los Reyes

Största problemet är diskriminerande strukturer

2015-02-27: Jenny Westerstrand:

”Reaktionen illustrerar den poäng jag försöker göra”

2015-02-23: Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl:

Avståndet mellan oss växer, Jenny Westerstrand

2015-02-10: Jenny Westerstrand i Dagens Nyheter:

Egofokus försvårar universitetsstudier

Under 2014 diskuterades transfeminism, transkamp och transpersoners plats i feministiska sammanhang flitigt i olika medier. Ett av de senare inläggen publicerades under rubriken Identiteten är en del av maktordningen i Feministiskt Perspektiv av Sara Edenheim i slutet av november.

Sara Edenheims själva tes är att transrörelsens krav är baserade i en subjektiv åsikt, präglad av patriarkatet och att hon själv vet bättre var frigörelsen finns. Hon tillskriver transpersoner endast subjektiva åsikter, för att sedan hävda att hon själv skriver ”utifrån poststrukturalistisk feministisk teori, inte utifrån egen erfarenhet”.

Först måste vi göra en uppdelning mellan transaktivism och transfeminism, där jag skulle kategorisera den förstnämnda som kampen för rättigheter inom rådande system, och den sistnämnda präglas av ett försök att förstå och begripliggöra transkvinnors och andra transpersoners plats i patriarkatet, och att störta det system som exploaterar kvinnor och alla som drabbas av patriarkatets könsbinär. Transfeminismen är inte byggd på ”egna erfarenheter” i högre utsträckning än feminism generellt – vi har delat och fortsätter att dela erfarenheter med varandra enligt feministisk tradition för att kunna sätta dem i sammanhang med hjälp av tidigare feministisk teori, för att politisera våra positioner inom det patriarkala systemet.

”En transsexuells begär att korrigera sin kropp förklaras genom att könet sitter i huvudet i stället för i kroppen.” Det är en kritik av transrörelsens mest problematiska begrepp ”könsidentitet” som jag kan hålla med om.

”Könsidentitet” kan från början ha tjänat till att försöka förklara behovet att transitionera. Det kan ha en plats, som förklaring till varför könssocialisation inte fungerar likadant för transtjejer som för ciskillar. I dag kan begreppet inte längre förklara transitionen när transrörelsen helt har skilt könsidentitet från kroppsdysforin som transitionerande personer känner, och personer som transitionerar inte alls nödvändigtvis identifierar sig som män eller kvinnor. I en värld utan kön, om vi kan tänka oss en sådan, skulle det fortfarande finnas kroppar med varierande hormonbalans och därmed varierande utseende – vad är det som säger att vi inte skulle fortsätta att korrigera våra kroppar då, om kroppen inte är könet? Transitionerande personer behöver i min mening inte begreppet kön!

Men att skylla transrörelsen för hur läkarvetenskapen tvingat oss att anpassa oss till rådande normer är kanske en av de värsta anklagelserna i Edenheims text – ett resonemang hämtat rakt av från Janice Raymond.

Kanske hade Edenheims resonemang sett annorlunda ut om hon bättre känt till de krav transaktivister riktar gentemot vården – hur länge transaktivister har kritiserat vården för att de kräver en stabil binär identitet, kritiserat vården för att de krävt en heterosexuell sexualitet, kritiserat vården för att det är de som tvingat in transpersoner i patriarkatets mallar, snarare än transpersoner behov av korrigering. När transpersoner driver tesen att ”dina genitalier är inte ditt kön”, när vi pekar på hur tvångssteriliseringarna är brott mot våra mänskliga rättigheter som utgår från just lagens krav att assimilera de avvikande in i den heterosexuella matrisen som ”utgår från ett stabilt kön och ett stabilt begär, men som inte nödvändigtvis är synligt utanpå”.

Men könsidentitet behöver inte vara det essentialiserande begrepp det ofta är i dag – könsidentiteten är inte stabil ens när den upplevs så. Och det är meningslöst att tala om könsidentitet som något annat än individuell. Eftersom könsidentiteten är individuell och unik för varje person är den också ointressant som något att grunda sin analys på – det är inte transkvinnors könsidentitet som man siktar på när vi förlöjligas, trakasseras och misshandlas – det är våra könsöverskridande kroppar och kläder. Problemet är att vi talar som om det fanns ett antal kategorier, två, fem eller 77 olika könsidentiteter att välja på. Vilket leder tanken till att man måste identifiera sig till hundra procent med ett kön för att få transitionera, en idé som skadar många transpersoner, och som försenar mångas transition med ett antal år.

Min position är inte att man ska lyssna på transfeminister för att ”vår egen erfarenhet är den som ger oss tillgång till sann och korrekt kunskap”, utan för att vi har objektivt sann och korrekt kunskap, dessutom kunskap som man ganska enkelt kan förklara varför de flesta (men knappast alla) cispersoner saknar. Inte heller menar jag att alla transpersoner har denna kunskap, tvärtom.

Det värsta misstaget i Edenheims text är kanske att kategorisera könskorrigering som något som ”i lagens och heteronormativitetens namn lägger kroppar och identiteter till rätta” när två tredjedelar av transkvinnor är lesbiska eller bisexuella, och när långt ifrån alla väljer att genomgå genitaliekirurgi, nu när vården inte längre kräver det. Det verkar nästan som att det inte alls är en viss politisk inriktning inom transrörelsen som Edenheim kritiserar, utan transpersonerna själva. Som om hon faktiskt tycker att våra kroppar är något slags andrahandskroppar, samtidigt som hon förnekar våra kroppars könsöverskridande karaktär och framställer oss som patriarkatets främsta vapen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20150424 - Johanna Sjöstedt

Frågan om erfarenheten är en central kunskapsteoretiskt fråga inom feminismen sedan (åtminstone) efterkrigstiden. Här ryms en mängd olika uppfattningar: från fenomenologins begrepp levd erfarenhet, där subjektet "gör något av vad världen gör av henne", ståndpunktsfeminismens uppfattning att erfarenheter är strukturerade av makt men ändå överskrider den i vissa bemärkelser (vilket gör den till en källa för kunskap), till poststrukturalismens dekonstruktion som gör erfarenheten till ett objekt för kunskap. Här är Joan Scotts poststrukturalistiska kritik av hur erfarenhet används inom feministisk teori:

"The evidence of experience then becomes evidence for the fact of difference, rather than a way of exploring how difference is established, how it operates, how and in what ways it constitutes subjects who see and act in the world" (1991).

Jag gör denna korta beskrivning för att jag, liksom Edenheim, uppfattar att debattörer ofta är skrämmande okunniga när det gäller grundläggande teoretiska frågeställningar som diskuterats inom feministisk teori under decennier. Det är helt absurt att, som Ramnehill gör, skriva:

"Sara Edenheims själva tes är att transrörelsens krav är baserade i en subjektiv åsikt, präglad av patriarkatet och att hon själv vet bättre var frigörelsen finns. Hon tillskriver transpersoner endast subjektiva åsikter, för att sedan hävda att hon själv skriver ”utifrån poststrukturalistisk feministisk teori, inte utifrån egen erfarenhet”.

Edenheim sägs därmed dra upp en linje mellan "subjektiv åsikt"/erfarenhet och objektivitet, där transpersoner placeras i den första kategorin och hon själv i den andra. Det leder till att hon tillskrivs en paternalistisk hållning och enligt en dylik läsning tror sig Edenheim veta bättre än transpersoner "var frigörelsen finns". Detta är ett fullständigt missförstånd. Problemet med erfarenhetsbegreppet så som det används av många politiska debattörer i dagens samhälle, är att erfarenheten framstår som en oförmedlad källa till kunskap, som om det inte vilade på en kunskapsteoretisk position (det vill säga att erfarenhet är en källa till kunskap som i sin tur grundar politiska anspråk, samt att det är subjektet självt som är den primära uttolkaren av dessa erfarenheters innebörd). Att exponera och kritisera denna underförstådda kunskapsteori är INTE att kritisera kvinnor, icke-vita, eller transpersoner (beroende på vilken kategori som för tillfället diskuteras), bara det sätt på vilket kunskap om förtryck begreppsliggörs.


20150424 - Johanna Sjöstedt

Fortsättning från min första kommentar:

Vidare är det helt missriktat att placera poststrukturalisten Edenheim tillsammans med Janice Raymond, en representant för radikalfeminismen, som tvärtom utgör en av den poststrukturalistiska feminismens huvudsakliga mål att kritisera. Låt mig till sist avsluta med att kommentera Ramnehills påstående att Edenheim menar att "könskorrigering som något som 'i lagens och heteronormativitetens namn lägger kroppar och identiteter till rätta'”. Edenheim har faktiskt skrivit en avhandling om avvikande kön och begär inom svensk lagstiftning och statliga offentliga utredningar under 1900-talet och borde därför kunna göra vissa anspråk på att känna till hur könskorrigeringar begreppsliggörs - oaktat de levda erfarenheter som transpersoner gör (vilket emellertid studerats av Signe Bremer). Edenheims avhandling är mycket bra och jag rekommenderar Ramnehill och alla andra att läsa den. Där finns också bra beskrivningar av vad ett poststrukturalistiskt perspektiv på kön och sexualitet innebär.

Om debattörer läste på, kunde vi kanske få till en feministisk diskussion grundad i kunskap och teoretiska ställningstaganden, istället för att som nu, ofta ta sin början i träsket av det senmoderna samhällets besatthet av identitet, vilket leder till affekterade anklagelser av alla de slag. Då skulle vi också kunna nå fram till ett samtal om olika feministiska förståelser av vari befrielse består - och hur vi ska nå dit.


20150424 - Edda Manga

Svar från Edenheim kommer i eftermiddag

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.