En feminism för alla?

2014-02-17 | Lukas Romson padlock 4

OPINION

”Det förekommer fortfarande att transkvinnor betraktas som män och därmed inte är välkomna i den feministiska kampen. Den här ståndpunkten blir fel av så många skäl. Dels för att feminismen i dag bör kunna anses vara en ideologi alla kan, och bör, omfatta, oavsett kön. Men också för att det tillmäter kroppen enorm tyngd och implicerar en biologistisk inställning.” Det skriver Lukas Romson med anledning av att frågan om transpersoners deltagande i inomfeministiska rum aktualiserats inför 8:e mars.

Lukas Romson är transman och feminist.

Transperson (transkvinna/icke-binär transperson/transman)– person som bryter mot normen för sitt vid födseln fastställda kön.

Cisperson (ciskvinna/cisman) – person vars biologiska, juridiska och sociala kön och könsidentitet alla är entydigt manliga eller kvinnliga och förblir så under hela livet. Motsats till transperson.

En mulen augustidag för snart femton år sedan stod jag utanför Kvinnohuset på Blekingegatan. Vi var en grupp hbtq-personer som tröttnat på Kvinnohusets vidriga policy att inte släppa in några transkvinnor, i någon verksamhet. Resten är historia. Debatten existerade redan och när nyheten om vår hastigt hopkomna demonstration och kvinnohusets anti-transpolicy nådde media kulminerade den. Flera kända debattörer hakade på och tog avstånd och det var inte längre PK att vara transfob om man var feminist. Till slut försvann den transfoba falangen från Kvinnohuset.

Det är länge sedan nu och i dag är det oftast inte socialt accepterat att utesluta transkvinnor från kvinnoseparatistiska sammanhang. Därför är det både frustrerande och sorgligt att se att det fortfarande finns problem. Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, välkomnar exempelvis inte transkvinnor på alla kvinnojourer. Den misshandlade transkvinna som behöver skydd får snällt hitta hjälp någon annan stans. Har hon tur finns det även en kvinnojour driven av SKR, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, i närheten. Där är hon välkommen. Delar av feminismen ignorerar också helt transfrågor. Ibland gör man till och med som Belinda Olsson, och reducerar hen, könsneutrala omklädningsrum och andra frågor till rent trams att raljera över. Inte något som rör mänskliga rättigheter.

Det förekommer också fortfarande att transkvinnor betraktas som män och därmed inte är välkomna i den feministiska kampen. Den här ståndpunkten blir fel av så många skäl. Dels för att feminismen i dag bör kunna anses vara en ideologi alla kan, och bör, omfatta, oavsett kön. Men också för att det tillmäter kroppen enorm tyngd och implicerar en biologistisk inställning som inte passar in i annat än särartsfeminism. I verkligheten kan den sociala tillhörigheten som kvinna både vinnas och förloras, vilket demonstreras tydligt av alla transkvinnor och transmän som lever och uppfattas som ciskvinnor och cismän. På detta följer också att den som lever och uppfattas som kvinna utsätts för patriarkalt förtryck, även om hon en gång föddes i en pojkkropp. Transkvinnor är kvinnor, och förtrycks som sådana av patriarkatet.

Transfobi passar också illa inom feminism eftersom förtrycket av transpersoner, oavsett könsidentitet, är samma förtryck som drabbar kvinnor/femininitet. Transkvinnor är inte privilegierade i förhållande till ciskvinnor, tvärtom. Det ger privilegier att ha uppfostrats som pojke, men baksidan är att de har fått sin identitet helt osynliggjord under uppväxten. Patriarkatet gynnar dessutom huvudsakligen de ”riktiga männen” och förtrycker, på olika sätt och i varierande grad, alla som inte ses som sådana. Detta inbegriper även alla som uppfattas bryta mot könsnormen, det vill säga alla transpersoner; transkvinnor, transpersoner med icke-binär könsidentitet och transmän. Transkvinnor förtrycks alltså både som kvinnor och som transpersoner.

Man kan också fråga sig hur en rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter för kvinnor kan acceptera att vissa av dess företrädare direkt kränker andra gruppers mänskliga rättigheter? Rätten att själv få definiera sitt kön är en mänsklig rättighet, med stöd av Europakonventionen. Detta bör respekteras av var och en som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter, oavsett vilka frågor man engagerar sig inom. Intersektionell feminism får inte handla enbart om etnicitet och klass.

Den som på allvar vill agera intersektionellt måste inse att det verkligen handlar om alla maktordningar. Då måste man se att transpersoner är en av de mest utsatta och förtryckta grupperna. Många av oss tvångssteriliserades fram till 2013, utan att feminister utanför hbtq-världen agerade nämnvärt. Vi saknar grundlagsskydd mot diskriminering, vi är inte uttalat inskrivna i hatbrottslagstiftningen och det är inte olagligt att hetsa mot oss. Kravet på att omfattas av likabehandlingsplaner på arbetsplatsen och i skolan gäller inte oss. Bidragsmedel till transprojekt och trans-/hbt-organisationer är bara en bråkdel av det som går till antirasism och kvinnoorganisationer. Samtidigt mår transpersoner väldigt mycket sämre än cispersoner, enligt svensk forskning. Utsattheten för hat, hot och våld har vi inte ens ordentlig forskning om, men den kliniska erfarenheten från RFSL:s brottsofferjour talar sitt tydliga språk.

Trots denna extrema situation finns det alltså feminister som inte bara ignorerar förtrycket mot transpersoner, utan även vill håna genom att låtsas att transkvinnor är något annat än kvinnor. Det är ovärdigt svensk feminism år 2014.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140217 - Inti Medieproduktion

Lukas Romson, jag håller helt med dig i det du skriver här. Jag tror att vi har ett pedagogiskt problem i och med att transpersoner går emot samhällets rotade idéer om kön som binära och konstanta, vilket gör transpersoner till en slags "icke-människor" i mångas ögon. Så när en aktivist försöker lyfta olika problem som drabbar transpersoner blir det sett som "icke-problem". Den som lyfter transfrågor riskerar då att bli sedd med misstänksamhet eftersom den "obstruerar" agendan. Hoppas att många läser din artikel och uttrycker sitt stöd för en transinklusiv feminism på 8 mars!


20140219 - Sara Svennberg

_Bra artikel!_ Förhoppningsvis kommer dessa negativa attityder försvinna bort med tiden. För inte är man feminist om man exkluderar någon p.g.a. könstillhörighet? Feminism handlar om att få bli sedd som människa, inte som kön. Folk reagerar fortfarande aggressivt eller generat när de inte vet vilket någons kön är eller tar fel. Det är därför hen-pronomet är så viktigt, och så hatat, även bland vissa som kallar sig för feminister. Visserligen kan det röra sig om okunskap, men låt oss då bota den med mer skriverier som denna!

_Hälsningar Sara_


20140219 - Goldina Smirthwaite

Nu vill jag bena lite i det problematiska begreppet kvinna. Hur många sätt finns det att vara kvinna på? Kanske lika många som det finns kvinnor, men det jag är ute efter är hur många sätt att vara kvinna på som har begreppslagts med relevans för transfrågor. Har personligen inte träffat någon feminist som säger att transkvinnor inte är kvinnor (vilket inte innebär att jag skulle förneka att det finns sådana feminister), däremot tycker jag mig ofta ha hört att uttrycket transkvinnor används.

Nu undrar jag, vilka är det som säger att transkvinnor inte är kvinnor? Vad menar de med det, och vad har de för agenda? Menar de att transkvinnor inte är ciskvinnor? Hur ska en i så fall tänka om det? Personligen tänker jag att om ngn kämpat hårt för att korrigera sitt kön, bör väl den ha rätt att kallas ciskvinna om den uppfattar det som den mest kvinnliga/riktig kvinna - sättet att vara kvinna på? Eller är det så att "en gång trans, alltid trans?" Finns det något "mellanbegrepp" mellan cis och trans, som synliggör att personen numera är cis, "riktig kvinna", "alltigenom kvinna", "fullvärdig kvinna" eller vad en nu vill kalla det? Finns det behov av ett sådant mellanbegrepp, eller skulle ett sådant begrepp vara kränkande?

Hursomhelst verkar det väldigt elakt att inte kalla någon för kvinna/man om den nu själv vill vara det och kanske dessutom har underkastat sig jobbiga medicinska processer för att bli det. Alla borde väl få vara vad de vill vara. När jag skriver att alla borde väl få vara vad de vill vara, menar jag inte att jag inte förstår reaktionerna mot kampanjen "Jag är Jason" där vita personer försökte solidarisera sig med Timbuktu. Som jag uppfattade "Jag är Jason" ville personerna där räcka långnäsa åt SD och visa att den som slår på Timbuktu också slår på sådana som uppfattas som symboler för "det svenska," t ex Tomas Ledin. Men personerna i denna kampanj ville nog solidarisera sig snarare än att VARA den de sade sig vara. Det blev upprörda reaktioner och det påpekades att dessa personer inte hade samma erfarenheter som svarta personer och inte hade någon rätt att säga "Jag är Jason". Med trans uppfattar jag det som annorlunda, personer har i en del fall genomgått mycket jobbiga och omfattande processer för att korrigera könet fysiologiskt. Det handlar snarare om att VARA kvinna än att solidarisera sig med kvinnor. Tycker det verkar grymt och oempatiskt att inte acceptera att folk som korrigerat sitt kön är det kön de vill vara.


20140223 - Inga-Lisa Sangregorio

Robin Morgan har skrivit en vansinnigt rolig skildring från en lesbisk kvinnokongress i Los Angeles. Allt var upplagt för en härlig kvinnogemenskap, men så anlände en manlig transvestit som förklarade att han a)var inbjuden b) egentligen var kvinna och c)egentligen var lesbisk. ("It is, one must grant, an ingenious approach to trying to seduce women", skriver RM.) Det tog inte lång tid för kongressen att splittras i två falanger: en som ville låta mannen delta och en som ville att han skulle tvingas bort. RM: "It was incredible that so many strong, angry women should be divided by one smug male in granny glasses and an earth-mother gown (he was easily identifiable, at least - he was the only person wearing a skirt)."

OBS att här handlade det om en transvestit, som tydligen hoppades på en framtid som stå-uppare, och inte om någon som fötts i en manlig kropp men alltid känt sig som och blivit kvinna.

Mina kvinnohuserfarenheter är främst från kvinnohuset på Snickarbacken, och där minns jag att en av de schysstaste kvinnorna en gång hade varit man. Jag tror men är inte säker på att hon var en av dem som senare utestängdes från Blekingegatan. Om det är sant är det obegripligt och bra att det ändrades.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.