Bild: Agneta Haugaard Farkhak

Bipolär blasfemi: Mitt ansikte möter solen

2017-12-24 | Fatima Ali padlock

KULTUR

”Jag läste bibeln och Gud säger samma saker som jag sa när jag var manisk. Han sa att han var allt och inget och jag sa också det en gång i tiden och då ville du skriva ut antipsykotika. Hur kommer det sig att han är en gud men jag var bara galen? frågar jag läkaren.” Feministiskt perspektivs adventskalender är en berättelse om psykisk ohälsa, skriven av en person med bipolär sjukdom. Det här är sista delen av fyra.

Bipolär blasfemi – en berättelse dedikerad till nedtystade invandrare

Feministiskt perspektiv presenterar årets poetiska adventskalender. Varje advent öppnar vi en ny lucka av denna poetiska berättelse om psykisk ohälsa i fyra delar. Det här är fjärde delen. Författaren Fatima Ali är tjugofem år och har bipolär sjukdom. Hon heter egentligen något annat. Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad.

Del 1: Bipolär blasfemi: Min värld växer ut från dimman

Del 2: Bipolär blasfemi: Som Gud vill jag skratta i Sveriges skog

Del 3: Bipolär blasfemi: Pank och sjuk

Del 4: Bipolär blasfemi: Mitt ansikte möter solen

Mars

Det är en eller två dagar efter mitten av veckan och det är min sista dag på Affektiva mottagningen. Jag vill inte lämna det enda stället där jag kan vara sjuk och en av mina få tankar i dag är att jag kommer sakna min läkares blåa ögon, men det kommer jag aldrig att erkänna. Jag minns ingenting. Jag är ett vandrande, fragmenterat äggskal. Det finns inget foster kvar, det enda som är gult är mina mediciner. Han kommer aldrig få veta att det bara är hans blåa ögon som jag minns, han har varit ansiktslös för mig sedan hans läkarstudent förlöjligade mig. Alla på Affektiva mottagningen är ansiktslösa för mig, förutom kvinnan med de röda läpparna som skrattade åt mig under gruppterapi, eller så vill jag bara tro det värsta om henne. Sedan, så klart, den gamla mannen med ärr som börjar vid kanten av hans högra öga, och som slutar i hans hjärta.

Min läkare är nio minuter sen. Vi går in på hans kontor och sätter oss. Jag kan inte kolla på honom, han är trots allt ansiktslös. Han kollar på mig och säger att det är vårt sista möte, men jag känner mig inte stabil än så jag blir osäker. Jag kollar på sängen i hans kontor, jag vill ligga ner, jag vill ha tröst, men jag säger ingenting. Han ser på mig medan jag stirrar djupare in i tavlan som hänger på väggen, till vänster om hans huvud. Jag glömmer bort om jag har sagt något om den flerfärgade ramen. Jag har alltid pratat om färger med honom. Och jag vrider och vänder på hans ord i min hand – han sa en gång att han förstod vattenfärger men egentligen förstod han bara min metafor. Eller vad vet jag med säkerhet nuförtiden?

Han går till sin dator för att boka en ny tid. Jag tänker att Gud kanske finns.

Jag vet inte vilken månad

Klockan är 19:00 och jag är på min målarkurs. Min lärare beklagar sig över min konst, hon anser att jag har förlorat min kreativitet för att jag tänker strategiskt. Jag tänker inte be om ursäkt för att mina sorger har ett estetiskt värde. Jag är kommersialismens kossa. Hela klassen lustar efter den alldeles för öppna kvinnan, hon som gråter öppet om sina sorger. Hennes konst är Jackson Pollock, den är urvattnad, ingen förstår att hennes sorg formas ur en kopia. Jag pratar med min tavla, jag säger att Pollock populariserade sig själv men det stämmer nog inte riktigt – vad vet jag. Jag förnekar henne smärta, jag är en förjävlig människa. Världen är inte i varv, jag finns inte utanför detta rum, bara i min hjärna och ibland under min klänning.

En vecka senare är jag på mottagningen. Jag sitter i min läkares kontor och hans neutralitetsanpassade golv är min utsikt. Jag förmår mig inte att ha ögonkontakt med honom men han kommenterar aldrig det. Jag har varit sömnlös och han släpper aldrig sin blick från mig, och jag släpper aldrig min blick från hans golv. Vi finner det korrekt att se sanning på olika håll.

”Du har en blandepisod”, säger min läkare till mig.

Jag vägrar se det som sanning och vårt möte tar ett snabbt slut. Jag lämnar hans kontor innan jag hinner såra honom, innan jag hinner säga att han är olycklig.

April:

Jag är någonstans.

Jag ligger på det varma vita marmorgolvet, min spya är antigen i toaletten eller så håller den på att torkas på min lilla kropp. Det finns ingen klocka i badrummet, det är bara min sjukdom som tickar och som blir gammal, men självaste lidandet är bara barnet. Mina armar möter golvet och marmorns värme känns som moderskärlek, men jag är bara en kall kroppkaka.

Jag stjäl allt knark jag hittar hos min granne, jag tror jag älskar honom lite. Min tystnad har slutat eka i mitt huvud och jag vet att det inte finns någonting kvar av mig. Klockan är 18:00. Jag tittar på min kompis Rumi och jag klarar inte av att sitta bredvid henne. Rumi skrattar och säger att hon har knullat i kyrkan. Jag frågar henne om det är därför jag aldrig har lyckats att gråta därinne. Hon bekräftar min misstanke. Jag är tant dygd.

Maj

Jag har lämnat Stockholm, jag har lämnat alla som borde älska mig, men som inte förstår mig. Det finns ingen här, det enda som märks av är det stora hålet vid brösten på min klänning. Den blåa perioden. Min sjukdom är sin egen entitet och den berövar mig min egen auktoritet. Januari börjar året, februari kommer sen. Mars, april har knopp i håret och i maj kommer vintern tillbaks. Det är min visa och jag nynnar den bara för mig själv.

Två veckor senare

Jag är i kyrkan och jag lyssnar på kören, det finns en vandrande känsla av oskyldighet här, en stillhet som har blivit främmande för mig. Jag har på mig en vacker klänning som min faster köpte till mig. Jag är nästan naken under min klänning och det är det enda riktiga med mig. Prästen vinkar och jag ler tillbaka.

Jag ser mig omkring, det finns en historia i denna kyrka, det finns ett liv här som kommer dö långt efter mig. Döden har blivit repetitiv men den kommer aldrig riktigt fram, inte till mig. Min död är långsam men jag får aldrig dö, sjukdomen tillåter mig att andas genom dess luftstrupe – men jag vill inte längre, jag vill inte längre leva under dess villkor. Katolicismens dogma smittar av sig och jag börjar frukta tanken på självmord. Framför mig finns det ett gammalt träbord, jag går fram och tar upp ett papper. Det handlar om Gud och helvetet, det står att Gud inte riktigt bryr sig och jag undrar om jag läser rätt. Ekot av mitt liv sinar men en fruktan för en smärta efter livet börjar odlas.

Tänk om helvetet blir mitt grannskap. Det här är bara min kropp och jag har slutat känna av mig själv. Jag lämnar kyrkan, det är så vackert här. Jag vill nästan leva i tomrummet mellan lydnad och synd. Jag vill så gärna tro. Jag sitter vid ett vattenfall nära kyrkan och jag ritar av en främlings lår. Han är gammal och han sitter med någon. Jag är flera bord bort. Ett träd tar plats i mitten och jag tittar upp så jag kan se dess grenar. Jag släpper min penna och tar fram en kolbit och ritar den vackraste skissen jag någonsin har ritat. Egentligen är den väldigt ful men jag ger den en vacker titel: den vackraste. Jag tror jag är besatt av vackerhet och döden för att jag är dess motsats. Jag säger hejdå till grenen men inte till den gamle mannen, vi är alla främlingar.

Jag vill ligga ner på marmorgolvet och känna av solen, men golvet har svarta prickar som liknar myror och jag har redan mördat så många myrfamiljer. Jag är inte empatifattig, jag strävar bara efter renlighet. Det finns en spegel här men ingen människa att betrakta, jag räknas inte. Det enda som har begåtts i mitt namn är myrmorden men snart klarar jag inte längre av att slå till min hand mot köksbordet. Jag låter myrorna ta över skärbrädan, jag låter myrorna krypa runt vitlöken, citronklyftan och kniven. Jag låter myrorna besudla maten, det gör min faster inget att jag har förlorat greppet om renlighet. Hon vet ingenting.

En fredag

Jag försöker klippa bort saker och ting som står mig nära. Det finns olika sätt att tolka liv och hur man kan hedra det. Jag tolkar detta liv som en knopp våren aldrig älskade. Jag blomstrade så jag kunde bli manisk och jag vittrade så jag kunde bli depressiv. Det här är ett liv, bara inte mitt liv, det kan det inte vara. Den enda kontroll jag har fått är på recept och det kostar att tillfriskna men jag blir aldrig frisk, jag kommer aldrig att bli rik. Bipolär sjukdom är i min hjärna, den är onaturlig men den är i min natur. Jag är i konstant motpol, det går inte att vinna och därför går det inte att leva. Det finns bara ett svar och ett slut.

Mina ögon är stängda och mitt ansikte möter solen. Jag är envis som min far men jag vill tro att jag är något mer ädlare. Jag såg en tavla för trettio minuter sedan. Det såg ut som att en hund hade blivit blodigt påkörd och sedan bortglömd. Mot kanten fanns det en vit blomma. Tavlan handlade om vänskap men jag låtsas som att det handlar om något annat. Mina ögon är öppna och döden smakar som sötma.

Juni

Min läkare välkomnar mig tillbaka och jag ser på hans blåa ögon med en döende höstvärme. Jag berättar glädjande om sötman i min mun, den jag fann en rondell bort från grenen och den gamle mannen. Han ser på mig på nästan samma sätt han alltid har sett mig och jag tittar som alltid bort. Det är en frisk man som ser på en sjuk talande kropps-kaka-kvinna och hon är inte riktigt där, men han vet att hon badar i sina vanföreställningar. Jag undrar om han någonsin brinner i kylan.

Vi skulle leva i en stirrtävling om jag lämnade mina ögon. Jag skulle vinna för den sjuka som stirrar på den icke-sjuka i ett sjukhus vinner alltid, men det är behagligt att titta bort. Jag vet att jag inte kommer få kunna stanna i mottagningen längre till, så jag pratar lite till. ”Jag läste bibeln och Gud säger samma saker som jag sa när jag var manisk”, säger jag. ”Han sa att han var allt och inget och jag sa också det en gång i tiden och då ville du skriva ut antipsykotika. Hur kommer det sig att han är en gud men jag var bara galen? ” frågar jag läkaren.

Han skrattar och säger att han inte kan svara på det, men han vill att jag ska må bra. Jag vet att jag är sjuk.