Bipolär blasfemi är en berättelse i fyra delar. Det här är den första delen.

Bipolär blasfemi: Min värld växer ut från dimman

2017-12-03 | Fatima Ali padlock

KULTUR

”Jag känner solens värme mot mina handflator och snart är jag där igen, snart är jag galen igen.” Feministiskt perspektivs adventskalender är en berättelse om psykisk ohälsa, skriven av en person med bipolär sjukdom. Det här är första delen av fyra.

Bipolär blasfemi – en berättelse dedikerad till nedtystade invandrare

Feministiskt perspektiv presenterar årets poetiska adventskalender. Varje advent öppnar vi en ny lucka av denna poetisk berättelse om psykisk ohälsa i fyra delar. Det här är första delen.

Författaren Fatima Ali är tjugofem år och har bipolär sjukdom. Hon heter egentligen något annat. Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad.

Del 1: Bipolär blasfemi: Min värld växer ut från dimman.

Del 2: Bipolär blasfemi: Som Gud vill jag skratta i Sveriges skog

Del 3: Bipolär blasfemi: Pank och sjuk

Del 4: Bipolär blasfemi: Mitt ansikte möter solen

En början

Jag var 17 år när jag förstod att jag förkroppsligade sanningen och att jag var Gud. Jag kände mig elektrisk och sömnlöshet hade ingen verkan på mig. I tre månader var jag överlägsen och manisk, en övermänniska. Sedan sipprade min helighet bort från mig och jag blev ensam i min kropp. För andra gången var jag virkad av kött och blod, men enbart tillfälligt bortglömd av sjukdomen. När den depressiva episoden blommade giftigt inom mig var jag ovetandes om dess rot, även när den bröt mina ben och gjorde om mig till en lydig hund. Jag minns inte sista gången jag grät så våldsamt om ingenting. När jag återkommer från min korttidssemester i rotlös depression är jag förruttnad. Mitt huvud är parasitens fristad men det vet jag inte om än.

Jag känner fortfarande av hur min mor såg på mig under denna tid, nästan söndersliten av sorg och hjälplöshet. Förlåt mig, förlåt dig, vi bär inte synden här.


April


Kulturnatt

Anita hade sin första vernissage på Kulturnatten och under middagen som jag håller för henne tvingar jag alla våra vänner att hålla tal om varför jag är bra. Fastän jag inte är lika banbrytande som en blatte som hade sin första konstutställning på liljevita Söder. Vi är i Humlegården och jag klär av mig i vårmörkret. Mina vänner älskar mina bröst och jag älskar dem också. Jag känner mig fullständigt full av liv, tills jag spricker och vaggas tröstande av Rumi. Jag gråter men jag predikar om liv och död, tills jag spyr och anammar en tystnad som smakar syrligt. Mina vänner kramar om mig, mina vänner älskar mig och jag glömmer bort att viska adjö till bänken.

Iza tar mig hem till sig och på vägen dit bär hon halva min vikt på sin axel. Hon öppnar ytterdörren och låter mig gå före, jag tackar henne aldrig. Jag tar av mig mina skor och jag går till hennes rum. Jag kollar på mig själv i spegeln medan jag klär av mig och applicerar läppstift. Jag ligger bredvid henne och jag känner av hennes värme och det är det sista jag tänker på innan jag somnar.


En fråga om tacksamhet på en lördag

Dagen efter tar hon fortfarande hand om mig. Hon ger mig kamomillte och jag känner mig trivsamt egoistisk. Jag känner mig bedragen senare när jag förstår att kamomillte smakar naturligt och äckligt. Innan jag går hem får jag låna hennes kläder och jag vet inte om jag är tacksam.


Maj


18:00 – mulet väder känns varmt

Rastlösheten väger lika mycket som mina 42 kilon. Jag sitter på ett kafé i Gamla stan med mina vänner. Min värld växer ut från dimman och jag pratar i otakt. Jag börjar applicera läppstift och plötsligt känns allting underbart. Jag har ingen aning om vad det är som tagit över mig och jag ser hur Iza, kamomillte-bedragaren, beundrar mig. Jag tittar på min vän och jag tänker att djupet i hennes ögon är något få människor kommer att förstå.

Mamma säger ingenting om tiden trots att klockan närmar sig midnatt. Jag vill inte tro på saker som är sanna, så jag tror så hemskt mycket på osanna saker.


Juni

I början av juni tar jag studenten. Jag springer ned för trappan i samma takt som min vän och vi håller båda i vårt moderslands flagga. På natten tänker jag på den svenska flaggan och jag känner mig delad och fast i ett mellanknullskap. Det enda jag vet om midsommar är att Aquavit är svenskt.


Två veckor senare

Klockan har precis slagit 12:00 och jag sitter i väntrummet på en öppen psykiatrisk mottagning. Min läkare ropar mitt namn och jag tycker han ser hederlig ut. Jag känner mig trygg på hans kontor och jag svarar ärligt på hans frågor. Vårt fattiga ögonkontaktsbruk behöver inte ge upphov för lögner. Han tar mig på allvar och ber mig att berätta mer om tiden då jag var 16 år gammal och missbrukade Stesolid. Jag vågar kolla på honom och hans ögon har inte förändrats.

Jag säger att burken så småningom tog slut och att jag började hungra alltmer efter ruset. Fyra ord för mycket för abstinens. All min kroppsliga kraft krävs för att hålla tårarna borta. Jag säger utmattat att jag bara vill sova och jag säger det så äckligt många gånger jag bara kan. Den hederlige läkaren från Göteborg tycker synd om mig och han skriver ut Quetiapine. Han lovar mig sömn och lugn, och jag är så desperat att jag ler. Han sträcker ut sin hand och jag vill egentligen inte vidröra honom, men jag gör det ändå.

Det har gått elva timmar sedan min läkartid och jag sväljer medicinen. Jag tittar på mina vita gardiner och jag känner hur värmen från min hand går ihop med kylan från glaset. Jag är kopplad med god huvudhälsa nu.

Jag vaknar upp tio timmar senare och jag kan knappt lämna min säng. När jag väl gör det går jag till köket och hetsäter. Det går fort istället för sakta och det här blir min rutin, att sova bredvid mina vita gardiner och sedan hetsäta i köket. Jag tänker att jag funkar nu, samtidigt som jag rasar, precis här i mitten av det mjölk och kanelfärgade linoleumgolvet i mitt hem. Tack miljonprogrammet.


Midsommar

I närvaron av en lång tradition av att inte fira och aldrig ens undra om spermiefärgad sill, är i dag inget undantag. I frånvaron av min huvudhälsa, meddelar jag internt till min kropp, virkad av mamma och pappa, att min livssyn sinar och att jag inte kan separera lögnen från sanningen. Jag väljer att se min oskyldighet i att jag kan Idas sommarvisa och inte en mörk snapsvisa.


Juli

Jag pratar med min kollega och jag säger att hon inte finns. Hon blir upprörd men jag ber henne att vara tyst. Jag tittar mot marken och allt jag ser känns som en suddig dröm.

Det går en vecka eller två, jag vet inte. Min vän Sara färgar mitt hår blont. Sara har vackert kopparrött hår och vi kommer bättre överens nu i sommar. Sommarsolen ger blåbärsbuskar liv och den läker även vänskapssår. Blekningsmedlet kommer i kontakt med min hy och jag svär inte på Sara. Jag ber om alkohol samtidigt som jag inte förstår varför det gör så ont. Hur kan det göra mig ont när jag inte finns? Jag är inte en kosmisk entitet, jag är inte ens materia som brast ut ur någon – jag finns bara inte. Kaklet, silverschampot och håroljan i detta badrum går ihop och separeras. Min dissociation har fått ett kollektiv att gå isär och jag ber inte om ursäkt till Sara. Jag besparar henne mitt huvuds vånda, över falsk äkthet så att hon kan leva lyckligt medelklass. Sara masserar färgen jämnt i mitt hår och hon tittar på spegeln samtidigt som hon säger att håroljan kommer att hjälpa mig. Jag undrar hur Sara kan vara.

Jag tvättar av blekningsmedlet och det finns ingen extas att känna här. Allt som finns av vattnet som rensar mig är en livsdogm. Efter att jag är klar går jag till altanen. Jag rör mina blonda lockar och jag kommer ihåg att tacka falska-Sara. Jag känner solens värme mot mina handflator och snart är jag där igen, snart är jag galen igen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.