Bipolär blasfemi: Pank och sjuk

2017-12-17 | Fatima Ali padlock

KULTUR

”Jag har inte råd att vara frisk och Affektiva mottagningen övergav mig i min fattigdom när jag kontaktade dem och sade med min ljusaste röst att jag tar mina mediciner varannan dag i varierande doser för att allting är otillräckligt. De låter mig vara sjuk, de vinner på min sjukdom, så jag fortsätter att smälta i kylan.” Feministiskt perspektivs adventskalender är en berättelse om psykisk ohälsa, skriven av en person med bipolär sjukdom. Det här är tredje delen av fyra.

Bipolär blasfemi – en berättelse dedikerad till nedtystade invandrare

Feministiskt perspektiv presenterar årets poetiska adventskalender. Varje advent öppnar vi en ny lucka av denna poetiska berättelse om psykisk ohälsa i fyra delar. Det här är trede delen. Författaren Fatima Ali är tjugofem år och har bipolär sjukdom. Hon heter egentligen något annat. Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad.

Del 1: Bipolär blasfemi: Min värld växer ut från dimman.

Del 2: Bipolär blasfemi: Som Gud vill jag skratta i Sveriges skog

Del 3: Bipolär blasfemi: Pank och sjuk

Del 4: Bipolär blasfemi: Mitt ansikte möter solen

December är här 

Jag får min sista lön, den täcker inte till mina medicinkostnader och jag är glad att den inte gör det. Varje dag är en påminnelse om min dödsdom och jag ser inget behov i att svälja något som kommer stärka påminnelsen. Medicineringen kommer inte att fixa mig och jag intalar mig själv att tro jag kan stå ensam, utan hjälp. Jag står ensam i min glömska och nu den inkommande sömnlösheten, och för varje natt som går blir jag mer och mer frenetisk. Jag är inte galen längre, jag är bara ett tickande offer med kognitiva problem.

Min läkare sa till mig att jag måste ta min medicin varje dag. Jag minns inte vad jag svarade, jag minns inte om jag lydde, om jag sa nej, om jag hånskrattade, om jag var närvarande.

Jag är på Arlanda och åsynen på den charterresande vargflocken går inte att bortse från. Mina hårrötter är svarta och jag är väl medveten om att min storhetstid snart rinner ut. Jag vet inte vilken tid mitt flyg avgår men min pappa lovade att han skulle påminna mig. Någon gång i december måste jag ha kommit tillbaka till Stockholm.


22/12 – en telefontid kostar 0 svenska kronor

Jag tycker synd om min läkare medan han tyckte synd om mig. Det är jul snart och jag hör hans barn gråta, men han är fast i sitt arbete och jag är fast i mig själv. Det är inte jämförbart, han får betalt för att bortse från sitt barns gråtande. Jag är orättvis mot telefonmannen och jag ber honom att upprepa sig, på så sätt står han till svars för min glömska.

Min läkare frågar mig om medicinering och jag vill skratta. Även de kanske-något-tiotal generiska versionerna av GSK autentiska gula läkemedel, vars prissättning beror på respektive apotek, är svindyra. Detta vet han, telefonmannen, stundvis läkare. Vi fortsätter prata tills han säger hejdå, och inte god jul, tack gode god. Jag vill avsluta detta med att notera att hans barn slutade gråta, tror jag.

Mot slutet av december är jag hemma hos Iza, kamomillte-bedragaren och jag älskar henne, hon är mer än namnet jag gav henne när jag var manisk i april. Vi sitter i hennes kök och jag dricker kaffe från min favoritkopp. Jag har på mig en ny rosa tröja och en gammal blå silkesscarf. Jag kollar på henne och ler, jag säger att tröjan är min bipolär-trösttröja. Jag märker att jag skakar men jag spiller aldrig kaffet. Jag är inte ett vrak, jag kan hålla mig samman och jag har även borstat mitt hår. Hon berättar om hur hennes liv har varit och jag svarar så gott som jag kan svara.

”Berätta om dig?”, säger hon.

Jag tänker ”snälla, nej”, men sedan svarar jag på hennes fråga ändå.

Jag har blivit bra på att vara lydig, på att svara på varenda fråga som ställs. Izas hår är vackert svart och jag tänker på mitt hår, och jag vet att jag inte orkar. Hon tittar på mig och säger att jag har vunnit, för att jag har haft tid att studera min sjukdom medan hon har studerat sociologi. Jag ser mig själv sjunka in i hennes djupa ögon och jag förmår mig inte att ha ögonkontakt med henne längre. Jag tittar på mitt kaffe och jag vill få henne att känna en rotlös smärta, men jag vet att det inte är hennes fel att hon inte kan förstå.


Januari

Min plånbok är tom. Det bipolära finns kvar i mig, det kommer alltid att finnas i mig och jag är för fattig för att kunna slå tillbaka. Jag trappar ner min dos för att få min medicin att räcka så länge som möjligt och jag sväljer bara de gula tabletterna varannan dag. Det gör ont att försöka vara affektivt stabil för det är inte längre något som kommer naturligt. En dag är man 16 år gammal och vill bli en journalist, man vill kräva rättvisa och skriva sanningen och nästa dag är man 17 år gammal och manisk. I dag är jag 19 år gammal och jag kan fortfarande ingenting. Jag går till sängs och jag sjunger för mig själv. Jag kan inte sova men jag känner mig inte orolig. Jag funderar först på att skära i mitt högra lår men jag vet att jag inte vill, i alla fall inte längre.

 

Jag är i FAS 3-människornas halvt oönskade fristad och jag målar blommor. Jag får vara sjuk här men jag får inte kalla mig själv inkompetent. Varje deprimerad, traumatiserad, utbränd, åldersdiskriminerad, före detta galning är en människa. Det är fint här, det finns en värme i det här rummet som tröstar mig. Robert, mannen som skriker av ömhet, är inte här i dag. Jag saknar honom väldigt mycket fastän han känns som en dimma. Det är inte mycket jag kommer ihåg nuförtiden men jag vet att han sällan har på sig en jacka. En gång frös jag och han valde att bry sig om mig. Empati kommer automatisk.  


Jag sviktar och sedan sätter Peter sig bredvid mig. Jag kommer ihåg honom från sommaren, han kallade mig vacker medan han avstod från att titta på sin egen spegelbild. Han säger att jag har gett honom en panikattack, men att det är okej, för att jag också räddade honom. Men medicinen Abilify räddade honom, han tror inte längre att han är universums harmoni, nu tror han att jag lärde honom hur man andas.

Jag vet inte vad jag ska säga för jag är helt oskyldig och han är halvt galen. Han kommer närmre mig och ber om ursäkt, han ler och säger att han inte har borstat sina tänder. Jag kommer ihåg när han åt kvarg med banan och choklad. Jag orkar knappt protestera så jag lämnar det runda bordet och mina orkidéer. Någon annan får vattna dem.  


Februari

Jag står på två ben och min hjärna är infekterad. Ingenting går varken in eller ut men jag fortsätter att stå kvar. Det finns inget jag kan göra, jag är fast i en kropp som inte längre känns som min. Jag är inte längre utmattad, jag bara är det min sjukdom gjort mig till – ett knappt hörbart eko i ett förfallet hus. Jag är märkbar men jag är ingen man går fram till, det bara är som det är.

 

Jag gav upp på KBT-behandlingen. Jag ringde psykolog-orientalisten och lämnade ett röstmeddelande fem på morgonen. Jag upprepade flera gånger att jag inte kan och han ringde mig aldrig tillbaks. Jag sörjde inte.

Amals kök är vackert, jag gillar hennes marmorgolv och jag gillar henne. Hon är härligt stabil och hon säger att hon ska köpa påslakan av egyptisk bomull till mig. Mitt hår är utsläppt och jag är tyst, jag tittar upp men det finns inget att se. Jag tvivlar på att lädret som klär hennes soffa är äkta. Ingen av oss pratar. Det finns inget att se här. Min klänning är lös och ljuslila, alla skulle kunna se mina bröst. Jag vet att hon förstår att det inte är jag som har valt denna tystnad men det är det enda hon kan göra, att förstå.

Mitt huvud är på Anitas lår och jag är varm – det här går inte längre. Jag reser mig upp, jag ser mig omkring, väggarna är neutrala och det är nästan allt jag ser. Mina mediciner ligger på bordet och min klänning går ner till mina vader, det ena är mer irrelevant än det andra. Jag tittar på mina fötter och jag undrar om det finns snö på gatan. Jag tänker att någon måste vara vid liv och jag tittar på Anita, hon kammar mitt hår och jag brister i gråt.

Jag har inte råd att vara frisk och Affektiva mottagningen övergav mig i min fattigdom när jag kontaktade dem och sade med min ljusaste röst att jag tar mina mediciner varannan dag i varierande doser för att allting är otillräckligt. De låter mig vara sjuk, de vinner på min sjukdom, så jag fortsätter att smälta i kylan.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.