Bild: Agneta Haugaard Farkhak

Bipolär blasfemi: Som Gud vill jag skratta i Sveriges skog

2017-12-10 | Fatima Ali padlock

KULTUR

”Jag sitter i ett litet rum framför en läkare och bredvid honom sitter en läkarstudent. Jag blir tvungen att titta på läkarstudenten trots att hans ögon påminner mig om reptiler. Min läkare frågar mig var jag kommer ifrån och jag vill inte svara men jag gör det ändå.” Feministiskt perspektivs adventskalender är en berättelse om psykisk ohälsa, skriven av en person med bipolär sjukdom. Det här är andra delen av fyra.

Bipolär blasfemi – en berättelse dedikerad till nedtystade invandrare

Feministiskt perspektiv presenterar årets poetiska adventskalender. Varje advent öppnar vi en ny lucka av denna poetiska berättelse om psykisk ohälsa i fyra delar. Det här är andra delen.

Författaren Fatima Ali är tjugofem år och har bipolär sjukdom. Hon heter egentligen något annat. Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad.

Del 1: Bipolär blasfemi: Min värld växer ut från dimman

Del 2: Bipolär blasfemi: Som Gud vill jag skratta i Sveriges skog

Del 3: Bipolär blasfemi: Pank och sjuk

Del 4: Bipolär blasfemi: Mitt ansikte möter solen

Efter ett par dagar lämnar jag Stockholm:

Jag är ett livsrus. Jag står i mitten av en tom bilväg och jag väntar på att möta bilarna. Jag är arrogant och jag är på väg att bli oövervinnlig och nollställd som människa. Jag blinkar inte, jag hör bilarna komma och jag står kvar. Jag repeterar för mig själv att det inte går att dö när man inte lever och när man är Gud. Jag är en sjuk paradox. Bilarna kommer mot mig och jag känner av dem, sedan tittar jag mot mina vänner. De går mot skogen i denna ödesdigra stad som är gift med vinterdöd och kokain. Mina vänner skrattar och jag vill också skratta, för att jagets jag måste skratta. Jag tappar lusten att leka med döden, som Gud vill jag skratta i Sveriges skog. Jag lämnar bilvägen utan att känna ånger eller förlust och jag går mot Sveriges skog med mina vänner. De kommer aldrig att veta att jag inte finns men de vet att jag är extas.

Någonstans i augusti:

Gud har lämnat mig. Det jag nu är, är något bortom det egentliga jaget, bortom ingenting. Och jag är rädd. Jag vet inte om att jag är manisk och upplever dissociation. Ingenting jag känner går ihop och varje dag försöker jag reda ut mig själv, men det går inte att reda ut något som inte finns. Jag är inte längre i extas, jag är galen och desperat. Jag går i cirklar och mitt psyke faller i bitar. Jag vänder mitt ansikte mot fönstret och jag går till balkongen. En vän ringer från Borås och jag hör hur hon kämpar med att prata. Samira säger till mig att jag inte får dö men hennes ord har inget värde.

Jag ser på utsikten från min balkong och jag är vittne till himlen som är i uppror. Det finns för många färger som bryter ifrån varandra och jag säger till henne med lugn röst att jag är färgen som blöder från himlen. Jag är röd som strider mot romansen mellan det molnvita och himmelsblå. Samira är snäll och ber inte om någon förklaring. Jag hör mer av hennes omgivning än hennes röst och jag ifrågasätter inte det. Mitt huvud är lätt men min kropp tynger ner mig och det enda som lugnar mig är att jag vet att jag är det röda. Samira pratar och jag säger aldrig att jag är rädd, bara att jag är borta från livet men fast i världen. Jag säger hejdå och hon säger att hon älskar mig.

Min existens är logikens motsatspar. Flera gånger går jag till min balkong och tittar ut från fönstret och varje gång undrar jag hur jag kan dö om jag inte lever. Varenda träff med balkongen slutar på samma sätt - jag känner mig alltid för elektrisk för att kunna bry mig om att utmana paradoxen.

Snart är augusti slut:

I dag är det Anitas födelsedag och jag leder vägen till var vi ska fira. Jag har på mig en röd klänning och mitt hår är vackert guldlockigt. Anita ser också vacker ut. Jag älskar henne väldigt mycket men jag säger det inte i dag. En timme senare säger Anita till mig att Daniel är bjuden och jag blir arg. För Anita har min ilska inget värde men för mig betyder den hela världen. Strax efter att Daniel kommer till festen beslutar vi oss för att gå till Götgatan. Mina vänner säger mitt namn och anklagar mig för att gå för snabbt. Jag skrattar högt för jag vet att inget kan nå mig.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Alkoholen värmer min kropp men jag är redan så varm att jag förlorar allt. Jag brister för jag är inte stor nog att kunna bära alla känslor. Jag börjar skrika, jag darrar och jag gråter våldsamt. Mina vänner kramar om mig men jag fortsätter skrika. Jag kan inte sluta skrika och jag kan inte sluta gråta, för det är inte jag som bestämmer. De säger att de älskar mig och jag viskar att jag vet.

September är här:

Jag kan inte längre kolla på Erik, för att allting känns fel. Han pekar på fullmånen men jag tittar inte, istället säger jag till honom att lämna mig. Min kropp skakar och jag säger att han inte betyder något. Jag går till min balkong och det är kallt. Jag är logikens motsatspar och min halva kärlek är här. Jag tittar inte efter fullmånen, istället sträcker jag ut min överkropp över balkongräcket för att se ner på marken. Jag förstår ingenting, jag förstår inte varför jag fryser. Jag kan inte dö och jag kan inte känna för jag lever inte. Jag är galen och desperat efter svar som inte kan finnas i en värld som inte existerar.

Oktober:

Dissociationen har lämnat mig och jag är en trasdocka som dansar mellan sorg och döende extas. Jag är i orten och jag går i virvlar. Ingen pensionär eller oförstörd ungdom ifrågasätter mig. Det är tisdag i dag och byggnaderna som vilar framför mig känns inte som jättar. Jag är inte ett barn hypnotiserad av två tolvvåningsbyggnader, jag är en stormakt stirrandes på jättar jag kan förstöra.

En oberörd torsdag:

Jag har fått brev från Affektiva mottagningen. Det är en mottagning för människor med bipolär sjukdom. Jag läser brevet och jag vill känna en tacksamhet för att jag kommer få hjälp, men jag känner ingenting.

Det är det mitten av oktober och mitt hår är orangefärgat:

Jag sitter i ett litet rum framför en läkare och bredvid honom sitter en läkarstudent. Jag blir tvungen att titta på läkarstudenten trots att hans ögon påminner mig om reptiler. Min läkare frågar mig var jag kommer ifrån och jag vill inte svara men jag gör det ändå. Jag är lydig och jag svarar på alla hans frågor men jag kan inte möta hans blåa blick Vi har pratat i snart två timmar och han kollar på klockan. Jag vill skratta och se på klockslagen, men istället är jag tyst. Min läkare säger att vi måste avsluta samtalet för i dag och att det varit spännande att höra om mitt liv. Jag svarar att det är bra att jag kunde underhålla honom i dessa svåra huvudtider.

November:

Torsdagen den fjärde november säger jag upp mig från jobbet. Min uppsägelse är fåordig men Helen, min före detta chef, tröstar mig. Helen är mycket rar och sättet hon pratar med en ibland, det är som att hon kärar ner sig i orden som hon yttrar. Jag börjar förlora alltmer av människan jag brukade vara men hon verkar se mig ändå. Jag kanske finns men det är svårt att minnas en skugga.

En tisdag:

Jag är utmattad och fastän mamma skriker på mig, kan jag inte lämna min säng. Mamma frågar mig vad som är fel på mig och jag kan inte svara, så jag väljer istället att sova. Det är enklare att göra det svåra, det är enklare att förstöra en själv. Hon stänger dörren men innan dörren hinner slå igen, tittar jag på henne men jag kan inte ens känna något begär efter att bli förstådd. Jag ligger utslagen i sängen och klockan är 17:00. Jag inser att jag nästan sovit i arton timmar men jag vill ändå sova mer. Den konstanta tröttheten tillfredsställer det sjuka i mig och det går inte att kämpa emot. Jag låter det ta mig och jag somnar om.

En sen eftermiddag på Zinkensdamm:

Jag är i min fristad, där alla är sjuka och de flesta är i fas 3, fastän den inte längre finns kvar. Lisa ber mig att sortera August Strindberg-böckerna och jag glömmer bort att säga att jag inte vill skapa ordning. Jag söker tröst i det smutsiga täcket, tills jag ser det broderade Matisse verket. Jag vill skrika ut att de är falska hedonister men det är jag också.

Lisas vän är också här; Gustav är en slutkörd snickare som älskar sina barnbarn. Han börjar prata om sin före detta sambo som har schizofreni. Jag vill säga till honom att han glömmer bort att hans sambo aldrig valde att få sin sjukdom, att hon är ett rånoffer som fått sin hjärnådra utsliten. Jag försöker lämna soffan men jag kan inte, jag är fast med de falska hedonisterna och jag kan inte protestera mot den elaka överanvända snickaren. Min sjukdom som använder mig som dess marionettdocka. Gustav fortsätter och han säger att sjuka människor är samhällsparasiter och jag vill säga att han låter som en smått radikaliserad Reinfeldt.