Atefeh Jafari (höger) och Sara Hosseini (mitten), visar upp sina armband där det står ”Jag ska leva” tillsammans med en nyfunnen vän.

Bild: Jenny Rönngren

”Ni kan inte lura oss”

2017-08-15 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Sittstrejken som asylsökande unga afghaner själva organiserar fortsätter på Medborgarplatsen. Efter beskedet från Migrationsverkets chef att något generellt stopp för utvisningarna inte är aktuellt, meddelade arrangörerna att strejken riskerar att dra ut på tiden och att de kommer stanna så länge det behövs. På måndagen hölls en ljusmanifestation för offren för den senaste massakern i Afghanistan.

RELATERADE ARTIKLAR:

2017-08-11 | ”Vi är rädda för döden”

2017-08-07 | Allt fler ansluter sig till sittstrejken på Mynttorget

2016-09-14 | #rivlagen: Asylsökande sittstrejkar utanför riksdagen

På måndagen tände de sittstrejkande ljus för att uppmärksamma offren för massakern i Mirzawalang, som ligger i en svåråtkomlig del av Afghanistan med närvaro av både talibaner och IS. Guvernören i provinsen Sar-e-Pul uppger enligt Svenska dagbladet att mellan 30 och 40 civila i en huvudskligen shiitisk by i området sköts ihjäl förra lördagen. Talibanerna nekar till att ha dödat civila men säger i ett uttalande att de intagit byn. Tolv personer från väpnade grupper och sju soldater från regeringsstyrkor uppges också ha dödats i striderna.

Sittstrejken är inne på tionde dagen och kommer att fortsätta på obestämd tid. Detta står klart sedan Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik lämnat besked om att de unga afghanernas asylansökningar kommer att fortsätta prövas individuellt. Att det fortfarande finns områden i Afghanistan som kan betraktas som säkra, enligt myndighetens bedömning.

Ger aldrig upp

Efter beskedet höll Ung i Sverige en presskonferens där talespersonen Fatemeh Khavari meddelade att de aldrig kommer att ge upp och bland annat sade:

”Ni kan inte lura oss. Vi vet att ni kan stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Atefeh Jafari, från Daikundi-provinsen, och Sara Hosseini, från Helmand, är två av de som medverkar dag och natt i strejken. De vill prata om den säkerhet som sägs finnas i delar av Afghanistan.

– Talibanerna vill inte att det ska vara säkert i Afghanistan. Varje månad hör jag om en bomb i en moské, i Kabul, i hazarstäder. Så många människor bombas. En fot skärs av. Två bebisar dör. Det hände kanske för två veckor sedan. Jag såg att många barn dog. De lades på rad, säger Jafari, som redan har permanent uppehållstillstånd.

Sara Hosseini har efter två års väntan fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på tre år, och har rest till Stockholm från Karlstad med stöd av sin svenska familj. När hon såg nyheten om massakern i Mirzawalang bestämde hon sig. Fredagen är hennes andra dag i strejken, men på måndagen måste hon återvända.

– Jättemånga har inte pengar för att betala resan hit. Många får inte för sin gode man, eller familjen. Jättemånga har problem med den här lagen, men de kan inte visa det, berättar hon.

Hosseini säger att hon inte kan låta bli att tänka på pojkarna, på familjerna, den farliga vägen de har bakom sig, de enstaka personer som har nått Sverige, vars familjer är splittrade med några kvar i Iran, några i Turkiet, några i Grekland. Hosseini tror inte att pojkarna kan sova på natten, att de tänker på sina familjer. Hur ska de kunna studera också, undrar hon och förbannar ovissheten, som hon själv lever med. För vad händer om tre år, måste hon återvända?

– Jag tänker hela tiden på min mamma och på min bror, att jag måste skicka pengar till dem. Jag är rädd att min bror är för liten och inte har någon trygg tillvaro, och jag måste studera här, och jag måste också vara stark.

De områden som Migrationsverket uppgett som säkra är Pansjir, Bamyan och Daikundi. Sara Hosseini ger inte mycket för analysen.

– Jag är en flicka, om jag åker till Afghanistan, vad händer med mig? Om pojkarna åker dit, de har inga jobb, ingen trygghet. Se dig om, vad kan de göra.

– Min kusin, som studerar i Kabul sedan tre år, säger att han inte kan åka till sin mamma i Daikundi, för att han inte har skägg. Han är hazar och hans ansikte skiljer sig från talibanernas, så han är rädd att åka dit. De dödar människor som studerar. Talibanerna tycker inte att folk behöver studera, att flickor behöver utbilda sig. Jag har inte sett min mamma på två år, men min kusin har inte sett sin mamma på tre år, fast han bor i Afghanistan. Jag vill absolut att mitt land ska vara säkert, men vad kan jag göra.

Humanism det viktigaste

De som har makt att göra något borde främst hjälpa de som är kvar i Afghanistan, anser Sara Hosseini. Men några större förhoppningar om att så ska ske hyser hon inte.

– Alla vi afghaner vet, och svenska människor vet, den afghanska regeringen vet, och den svenska regeringen vet hur verkligheten ser ut nu. Jag är från Helmand. Det är den farligaste staden i Afghanistan. Alla i hela världen vet att polis och regering inte har någon som helst kontroll över Helmand. Om en polis kommer dit dör hen. Det är helt säkert.

– Jag har en fråga. Vilka länder gör vapnen till talibanerna, och hur får de tag i dem. Vi, vanliga människor, vi har inga vapen, vi använder inte vapen. Betyder det att vi är terrorister? Hur får de tag i vapnen? undrar Hosseini, som också hyser starka tvivel om hur engagerad den afghanska regeringen är i ungdomarnas öde.

– Om vi hade betydelse, varför kom inte ambassadören och hälsade på oss? Han behövde inte göra någonting. Bara komma hit. Jättemånga svenskar kom, men han kunde inte komma bara en halvtimme. Vi är jättemånga afghaner här, han jobbar för oss, men han kunde inte vara bara en halvtimme här. Vad gör han där, för vem jobbar de? Han tar pengar, för vem?

Atefeh Jafari kunde inte vara med från sittstrejkens start men är ledig nu och kan vara på plats för att stödja andra, som ännu inte vet vad som ska hända. Hon tänker stanna så länge det behövs.

– De här människorna behöver verkligen allt stöd och de behöver ett svar. Jag stannar här och fortsätter stödja dem, hjälpa dem, och försöker göra deras röster hörda till Migrationsverkets chef och vara till hjälp. Att jag har permanent uppehållstillstånd betyder inte att jag kan vara tyst och stanna hemma. Mitt uppehållstillstånd betyder mycket för mig och det viktigaste är humanism.