Bild: Pressbild

Hopplöshet för oss inte vidare

2017-05-03 | Tiina Rosenberg padlock

FEMINISM

Trots högerpopulismens framgångar i form av kvinnliga högerextremistiska ledare som Marine Le Pen, homonationalism och populism i Donald Trumps anda, är det ännu inte är hopplöst. Det konstaterar Tiina Rosenberg i en rapport från ett samtal om populism direkt från Berlin.

Samtalet ”Vad är populism?” hölls under en diskussionsafton arrangerad av Centrum för antisemitismforskning på Literaturhaus Berlin.

RELATERADE ARTIKLAR:

2017-04-23 Frankrike: Stigmatisering in på bara kroppen

2017-04-21 | Stor splittring inför franska presidentvalet

2017-04-13 | Den vita maskulinitetens kris är nu

2017-04-11 | Social demokrati innebär globala förpliktelser

2016-11-11 | When they go low we go high

2016-11-10 | Därför vann Trump

2011-12-02 | Könsessentialism som grund för nationen

Den tyska socialliberala veckotidningen Die Zeit ställde förra veckan den ironiska frågan varför feminister varit så tysta under Marine Le Pens valkampanj i Frankrike. Udden i den sarkastiska kommentaren var riktad mot den feministiska ivern att öka representationen av kvinnor i olika politiska och andra offentliga församlingar. Även om det knappast är troligt att Marine Le Pen når ända fram till presidentposten, handlar den grundläggande analysen om att kvinnliga politiker kommit långt med pseudofeministiska och öppet främlingsfientliga argument.

Inte bara i Frankrike lanseras högerpopulistiska kvinnor som nationens orädda hjältinnor. Det tyska populistpartiet Alternative für Deutschland (Alternativ för Tyskland) har ekonomen Alice Weidel som en av sina mest synliga representanter. Förutom att vara en relativt ung politiker (född 1979) lever hon tillsammans med en kvinna. Weidel har gjort sig känd för sina starka åsikter om invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet. Hennes parti avslutade i helgen sina partidagar där det utspelade sig ett slags ”Merkeldämmerung”. Deltagarna förkunnade unisont förbundskansler Angela Merkels snara avgång. Ju fortare desto bättre. ”Tyskland först” är en slogan som populisterna övertagit från Donald Trump och de flyktingvänliga identifieras som nationens fiender.

För att få ett bättre grepp om den tyska populismen gick jag häromkvällen på en diskussionsafton som Centrum för antisemitismforskning anordnade och där historikern Michael Wildt och statsvetaren Jan-Werner Müller (vars bok Vad är populism? även finns i svensk översättning) ställde den oroande frågan vad vi ska göra om ”folket” inte längre önskar demokratisk och pluralistisk representation? Både Wildt och Müller delade uppfattningen att populister aldrig hade kunnat komma så här långt utan uppbackning från de högerkonservativa. Det är en myt att exempelvis Donald Trump röstades fram av endast arga, vita arbetarmän. Hans främsta stödgrupp i presidentvalet var den krets han själv kommer ifrån, inte den amerikanska arbetarklassen i första hand, även om den också bidrog till valframgången.

Michael Wildt talade om den demokratiska representationen som en dynamisk process. Han påpekade också att många människor har en känsla av att de inte har någon röst. När Donald Trump klev fram och sade ”I am your voice” till det amerikanska folket var det många som hörsammade budskapet. Populister umgås gärna med tanken att representera ”folket” och menar, enligt Jan-Werner Müller, att de representerar detta folk. De som protesterar anklagas för att gå etablissemangets ärenden därför att det populistiska avantgardet gärna tar på sig rollen som sanningssägare. ”Att tala med populister innebär att tala som populister”, konstaterade Jan-Werner Müller. Han citerade Hannah Arendt som i sin bok Totalitarismens ursprung om det auktoritära lanserade tanken om ”rätten att ha rätt”, något som per definition är antidemokratiskt.

Summan av denna diskussion var att vi inte bör ägna oss åt alarmism. Det fanns gott om amerikaner som röstade fram Barack Obama och det finns gott om motkrafter mot högerpopulism i Europa. Att i första hand investera i hopplöshet för oss inte vidare. Samtidigt konstaterade professorerna Wildt och Müller att gränser för såväl språkbruk som attityder förskjutits under de senaste åren.

När Alice Weidel på fullt allvar talar om ”politisk korrekthet” som Tysklands fördärv är det lätt att ta sig för pannan. Populistisk homonationalism firar triumfer och det är mer än tydligt att politik i första hand är en ideologisk fråga. All makt kommer från folket, skrev Bertolt Brecht och frågade ”vart tar den vägen?” Fråga Alice Weidel. Hon tycks ha svaret.