Stor splittring inför franska presidentvalet

2017-04-21 | Christin Sandberg padlock

UTRIKES

På söndag går ett segregerat och socialt delat Frankrike till presidentval. Det är långt ifrån klart vilka av de fyra kandidaterna som lyckas gå vidare till andra valomgången. Valkampanjen präglas av två huvudfrågor: globalisering och minoriteters rättigheter. Christin Sandberg har träffat feminister, forskare och förortsbor i Frankrikes fjärde stad Toulouse.

Artikelserie av Christin Sandberg i två delar inför franska presidentvalet.


Del 2: Stigmatisering in på bara kroppen


RELATERADE ARTIKLAR:

2016-04-22 ”Europas nutidshistoria är präglad av rasism och sexism”

2016-10-04 Fransk sekularism – ett begrepp som betyder allt och inget


FAKTA/Toulouse:

Toulouse hade 441 802 invånare år 2010 enligt officiell statistik från Insee och är Frankrikes fjärde största stad. Det är en universitetsstad med mer än 100 000 studenter och Europas största flygplanstillverkare Airbus har sin huvudbas här. Arbetslösheten ligger närmare 15 procent, vilket kan jämföras med det nationella genomsnittet på drygt 9 procent. Antalet invandrade personer är drygt 59 000, vilket är högre än i många andra franska städer.

Stadens invånare har traditionellt röstat med övervikt åt vänster. I det förra presidentvalet 2012 deltog 77,53 procent (193 353) av de inskrivna röstberättigade bland befolkningen i den första valrundan.

Källa: Insee och franceinfo

Opinionsmätningarna har under månader pekat mot att det blir Nationella frontens Marine Le Pen och liberalen, den förre ekonomiministern och numera oberoende kandidaten Emmanuel Macron, som tar sig vidare från den första valomgången. Men vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon gör en stark slutspurt, vilket gör valet jämnt mellan de tre samt den korruptionsanklagade högerkandidaten François Fillon.

I Frankrike, precis som i många andra länder i Europa, har höger-vänster-skalan spelat ut sin roll. Universitetsprofessorn och den politiska spinndoktorn Thomas Guénolé menar att de franska presidentkandidaterna istället positionerar sig kring två stora teman, globaliseringen och minoriteter. Detta har lett till en fragmentisering av de politiska partierna och ett, som det verkar, slut på det politiska tvåpartisystemets tid.

Minoritetsfrågan handlar bland annat om människorna som bor och växer upp i de stigmatiserade förorterna, framför allt den stora gruppen med rötter i Maghreb-länderna, Marocko, Algeriet och Tunisien, som Frankrike en gång koloniserade, liksom hbtq-personer.

Norah Djamila, som bor i Toulouseförorten Mirail sedan hon kom till Frankrike från Algeriet för 30 år sedan, säger såhär om den viktigaste valfrågan:

– Jag vill att alla i Frankrike, såväl muslimer som icke-muslimer, och migranter – behandlas lika.

Med det sätter hon fingret på den kanske avgörande framtidsfrågan för det djupt segregerade och socialt delade Frankrike – ett land där klassklyftorna växer och en stor del av befolkningen står helt utanför arbetsmarknaden.

Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, menar professor Thomas Guénolé, står för en öppen politik i förhållande till minoriteterna, men är protektionistisk i relation till globaliseringen, vilket bland annat tar sig uttryck i hans kritik mot Nato, mot flera av EU:s fördrag och handelsavtal och mot transnationellt finansiellt kapital. Liberalen och mittenkandidaten Emmanuel Macron har en öppen inställning, medan Marine Le Pen är fientligt inställd till båda. Dessa båda huvudfavoriter väntas få röster från såväl tidigare höger- som vänsterväljare.


Jämställdhet på arbetsmarknaden

De fyra huvudkandidaterna har uttryckt indignation över att det råder ojämlikhet mellan könen. Framför allt har det talats om att det bör råda jämställdhet på arbetsmarknaden, och att löneskillnaderna mellan könen bör raderas ut, men i de politiska programmen är det glest med konkreta förslag på hur en jämställd, jämlik och inte minst inkluderande politik skulle se ut i praktiken.

Sedan Marine Le Pen tog över ledningen för Nationella fronten efter sin far Jean-Marie Le Pen har hon gjort allt hon kunnat för att avdemonisera partiet. Genom att framhålla sig som arbetande frånskild trebarnsmor har hon velat skapa identifikation hos franska kvinnor, vilket enligt vissa experter delvis har lyckats.


Jennifer Quintas från organisationen Planning familial i Toulouse.


Jennifer Quintas, som arbetar med preventivmedelsrådgivning och medföljning av minderåriga vid abort för organisationen Planning familial i Frankrikes fjärde stad Toulouse, är dock orolig för att Le Pen skulle skära ned stödet till verksamheten, som organisationen är ensam om att driva med hjälp av volontärer runt om i landet.

– Nationella fronten har flera gånger sagt att de vill se stödet till vår verksamhet indragen. Oavsett vad Le Pen säger sig representera så står hon för en politik som skickar tillbaka kvinnorna till spisen, säger hon.

Under valkampanjen har Marine Le Pen uteslutande talat om kvinnors rättigheter i samband med att hon har pekat ut islam som det största hotet mot frihet, inklusive kvinnors frihet.

– Nationella fronten är det parti som helt klart skulle innebära störst negativ inverkan på kvinnors och minoriteters rättigheter, säger Alyssa Ahrabare, ordförande för den stora feministiska organisationen Våga feminism (Osez le Féminisme) i samma stad.

Framför allt innebär Nationella frontens retorik en öppen konfrontation med de fransmän som har rötter i eller föräldrar som kommer från andra länder.


Alyssa Ahrabare, ordförande för Våga feminism (Osez le Féminisme) i Toulouse.


Jennifer Quintas, som även utbildar kvinnor i psykologiskt självförsvar som våldsförebyggande metod, på organisationen Ta itu med (Faire Face) säger att de ofta får medieförfrågningar kring ämnen relaterade till mäns våld mot kvinnor.

– Vi är mycket försiktiga vid medieförfrågningar och tackar ofta nej, eftersom vi inte vill utnyttjas i sammanhang som spär på stereotyper om kvinnan som offer eller skildrar våldet ur ett rasistiskt perspektiv.

Hon sätter inte stort hopp till politiken på nationell nivå, men tror att en vinst för vänsterkandidaten Mélenchon i alla fall skulle skapa större manöverutrymme för att arbeta både med sexuella och reproduktiva rättigheter och förebyggande våldsarbete med kvinnor på lokal nivå, än om någon annan kandidat kommer till makten.

Även Alyssa Ahrabare från Våga feminism förespråkar Mélenchon, vänsterkandidaten som beundrar Fidel Castro och Hugo Chávez, har utropat sig till finanshajarnas fiende och vill återge makten till folket. De senaste veckorna har han rusat i höjden i opinionsundersökningarna. Enligt hans kampanjteam samlades 70 000 personer vid floden Garonne i Toulouse i söndags för att lyssna till honom. Med latinamerikanska influenser talar han till folket som en del av en rörelse, just nu i medvind, under parollen ”Frankrike rebell”.

– Det är den kandidat som har det mest genomtänkta programmet till försvar för kvinnors rättigheter och den enda som pratar om klimatet, säger Alyssa Ahrabare.

Mélenchon talar om kvinnans rätt till sin kropp. Han är för abort, mot prostitution och vill bekämpa sexism och våld mot kvinnor.

– Sen vill han ersätta den femte republiken med en sjätte republik, vilket är en nödvändig förändring för Frankrike, säger hon.

Den femte republiken bildades 1958 av Charles de Gaulle och med den fick Frankrike en konstitution som gav presidenten och den verkställande makten en stark position.

– En man som ensam leder ett land är inte en demokrati. Balansen behöver återställas, säger Ahrabare.


Héloise Prévost, doktorand i genusstudier på Mirail-universitetet i Toulouse, tillsammans med Doriane Meurant Gros från organisationen Artemisia som arbetar med att utbilda i jämställdhet.


De avgörande rösterna

Men det krävs att folket röstar. På söndag kan det bli de som stannar hemma som avgör valet.

– Jag röstar inte, säger Héloise Prévost, doktorand i genusstudier på Mirail-universitetet i Toulouse.

Anledningen, säger hon, är att hon varken tror på valssystemet eller politiken i stort.

Alyssa Ahrabare från Våga feminism säger att det i slutspurten handlar om att mobilisera och få särskilt de unga och kvinnorna, de som bor i förorterna, att gå och rösta.

– Jag tänker absolut rösta, säger Assia Hassani från Toulouse-förorten Bagatelle, även om hon ännu inte har bestämt sig för vem.

Alyssa Ahrabare menar att det är just Assia Hassani och de andra som bor i de franska förorterna som måste finnas representerade i politiken för att förändring ska bli möjlig.

– Som det är nu styrs Frankrike av en elit som stiftar lagar som gynnar den redan privilegierade klassen. Frankrike behöver en bred representation, som avspeglar befolkningssammansättningen och där alla sociala klasser ingår, annars kan inte demokratin fungera, säger hon.


*Norah Djamila och Assia Hassani heter egentligen något annat.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.