Mattias Irving.

Därför vann Trump

2016-11-10 | Mattias Irving padlock

OPINION

Världens supermakt leds nu av en rashetsande demagog, en stolt misogyn som snart ska åtalas för våldtäkt mot minderårig. Tisdagens valresultat skakar en hel värld. Medan världens politiska experter kliar sig i huvudet har Demokraterna sitt livs viktigaste hemläxa att göra, skriver Mattias Irving.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-11-11 | USA: Vem röstade på vem

2016-11-11 | Rädsla, ilska och protester efter valet i USA

2016-11-11 | Idrottare reagerar på Trump: ”Hoppades det var en mardröm”

2016-11-07 | USA: Går det att lita på presidentvalets vinnare?

2016-11-07 | Hillary Clinton for president!

En känsla av overklighet rör sig över världen. Morgonen har tillbringats åt att samtala med uppgivna amerikanska vänner. Efter åratal av kamp för en bättre värld stövlar plötsligt en oberäknelig, rasistisk och misogyn narcissist in och tar ledarskapet över världens viktigaste nation. Har allt vårt hårda arbete varit förgäves?

Medan opinionsinstituten drar sig tillbaka för att slicka sin sårade stolthet gymnastiserar världens tänkare sina ögonbryn inför öppen ridå på ledarsidor och bloggar.

Själv går jag tillbaka till en tweet jag skrev för ett halvår sedan, när valrörelsen var på väg in i sitt mest intensiva skede. Då hade jag ännu inte hunnit låta mig vaggas in i opinionsinstitutens lugnande budskap. Men sådan var min maggropskänsla i alla fall: Det går inte att vinna ett personfixerat val på att bara vara emot sin motståndare.



Clintons kampanj har fokuserat i stor utsträckning på konkurrenten Trump. Trumps ansikte, namn och utspel har synts många gånger fler i pressen än Clintons. Demokraternas egna budskap har gått förlorade i bruset. I en politik som har förlorat djupdimensionen så är makt detsamma som synlighet. Ingen kan vinna över en populist på de villkoren.

Så resonerade jag i juni, och det borde jag ha fortsatt göra. Istället tog jag in de erfarnas röster – opinionsinstitutens sannolikhetssiffror för varje enskild delstat, de politiska experternas fnysningar åt Trumps obefintliga valmaskineri. Vad är väl en enskild svensk skribent med några högskolepoäng i filosofi mot sådana jättar som bevakat val i decennier?

Nyp mig i armen. Men jag tror att jag hade rätt.

Trump skapar sig själv i varje stund i en obekymrad drift med de konventioner som omger politiken. Han klär sig som en politiker, och lanserar slagord som en politiker. Han talar på en scen med amerikanska flaggor som en politiker. Han är en äldre vit man, som en karikatyr på en politiker. Till dessa konventioner lägger han några personliga detaljer, som skapar en känsla av genuinitet. Men vad han säger, är inte särskilt viktigt. Budskapet kan förändras från dag till dag. Det viktiga är att han syns. Och det har han sannerligen gjort.

Trump borde ha varit fyrtio år yngre. Han är ju den politiska hipstern par excellence. Och därför vann han.

Trump må vara en skådespelare, men det är inte han själv som ensam har reducerat politiken till ett skådespel. Där var hans motståndare, Hillary Clinton, i allra högsta grad medskyldig. Vi har sett en kapplöpning mellan två travhästar i utklippt kartong, men insatserna har varit högst verkliga.

Trump har behandlat valkampanjen som ett skådespel, en dokusåpa, och han har fått rätt. Så gott som alla de stora opinionsinstituten och politiska experterna fick fel. Men Michael Moore, en på pappret okvalificerad figur, men med pricksäker känsla för hur politiken reducerats till skådespel, fick rätt.

Många amerikaner kommer likväl att få det mycket svårt i det verkliga, levda livet. En konservativ domare kommer att tillsättas i högsta domstolen, med oöverskådliga konsekvenser för lagstiftningen en lång tid framöver. Trumps vicepresident Mike Pence är det sämsta tänkbara valet för alla hbtqi-personer i USA. Att döma av vad som sagts hittills kommer det akuta arbetet för klimatet helt att avstanna under presidenttiden. Precis som i UK efter Brexit kan vi räkna med kravaller och hatattacker mot minoriteter i USA.

Detta är inget skådespel. Detta är förtryckande ideologi i dess mest hudnära manifestation.

Var gick allt snett? Var det när Demokraterna likt många andra vänsterlutande partier i västvärlden valde den mer konventionella och mittenlutande politikern Clinton istället för den hårdföra retorik för förändring som förkroppsligats i Bernie Sanders? Det är svårt att inte dra en parallell till hur socialdemokratiska partier tvärs över Europa har dragits mot mitten, till följd av att politiken urvattnats. Gamla konfliktlinjer har suddats ut.

Ett liknande resonemang har länge förts av den franska politiska tänkaren Chantal Mouffe. Det handlar om att återföra en verklig konfliktdimension i politiken. Istället har vi fått en illusorisk konfliktnivå som i praktiken handlat om att Trump och Clinton har angripit varandras privatmoral i ett års tid.

Som kontrast kan vi ta den slags konfliktnivå som Bernie Sanders försökte föra in, där de konkreta politiska problemen i USA sattes i retorikens förgrund. Men de avgrundsdjupa orättvisorna, klassföraktet och storföretagens inflytande var frågor som ansågs alltför explosiva för Demokraterna. Clinton förväntades kunna driva partiet framåt, inte i kraft av sin tydliga politik, utan i kraft av sin person, sin långa erfarenhet och sina många politiska kontakter. Således blev det en tävling mellan personer och inte mellan frågor.

Samtidigt har missnöjet med makten bara blivit starkare, och eftersom Demokraterna inte försökte att tilltala detta missnöje så gick de till ”outsidern”. Den verkliga politiska dimensionen var förlorad, och det enda som återstod var att rösta emot alltsammans. Med andra ord är det precis samma rörelse som vi sett i en rad europeiska länder. När vänstern sviker fångas rösterna upp av högerpopulister.

Dessa högerpopulister skyr naturligtvis inga metoder. Det aggressiva och misogyna hatet som mobiliserats mot Clinton var lika väntat som det var obehagligt. Kraftlösa invändningar inifrån det Republikanska partiet har vägt lätt så länge det funnits vittring på makten. Valrörelsen tjänar som det perfekta exemplet på de dubbla måttstockar som Clinton har tvingats förhålla sig till. En osedvanligt livaktig antipati har omgivit hela hennes kandidatur, och det vore naivt att inte koppla den till frågan om kön.

Detta blir särskilt viktigt en dag som denna, då många demokrater säger att de borde ha valt Sanders istället. Fastän Sanders må vara betydligt mer progressiv än Clinton i många frågor, så hade ett sådant val, på sådana premisser, inneburit en oförlåtlig kapitulation inför patriarkatets logik. Vi ska inte behöva vänta in att det ska komma en klok vit man för att föra alla andras talan.

Demokraterna tävlar inuti ett system som är riggat mot deras egna väljare. Svarta och fattiga är grovt överrepresenterade i fängelserna, och fängelsestraff kan innebära att de förlorar sin rösträtt. Valdagarna är mitt i veckan och många fattiga arbetare har helt enkelt inte råd att rösta. ”Gerrymandering”, det vill säga ett systematiskt uppdelande av valkretsarna så att demokratiska röster blir mindre värda, har varit en republikansk strategi i årtionden.

Dessa frågor borde Demokraterna ha fokuserat betydligt mer energi på. Men istället är det Jill Stein för de gröna som står för kritiken mot det undermåliga röstningsförfarandet i landet.

Det har skrivits mycket om Republikanernas kris, men om inte Demokraternas eftervalsanalys fångar in partiets misslyckande att besegra en demagog som Trump, så är det snarare Demokraternas framtid som vi bör vara oroliga för. Det borde bli en ögonöppnare för progressiva rörelser även i vår del av världen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.