I helgen var det den polska marxisten Rosa Luxemburgs födelsedag. I morgon, onsdag, kommer kvinnor över hela världen att gå ut i strejk. Jag tänker på henne nu, i tider av barbari och motstånd. Trots nationalism och upprustning försvarade hon linjen om fred och internationell solidaritet. Men kanske ännu mer relevant, i en tid då det socialistiska tänkandet kunde ha stagnerat vid fantasin om vem arbetarklassen var och hur den skulle handla, försvarade hon spontaniteten och nödvändigheten i att agera. Det är omöjligt att veta när man kan segra. När hon i Masstrejk, parti och fackföreningar skriver om generalstrejken i Sankt Petersburg, måste vi minnas att Ryssland då sågs som ett land i tredje världen, och att många marxister i väst ansåg revolutionen omöjlig att komma från dessa outvecklade länder.

”Redan här urskiljer vi alla grunddragen i de senare masstrejkerna. Den omedelbara anledningen till rörelsen var högst tillfällig och dess utbrott spontant; men i rörelsens tillkomst kom frukterna av socialdemokraternas mångåriga agitation till synes, och under generalstrejken stod de socialdemokratiska agitatorerna i spetsen för rörelsen, de ledde den och utnyttjade den för revolutionär agitation” skriver hon, och försvarar arbetarklassens rätt till att använda strejkvapnet utifrån den spontana politiska vreden, utan att för den sakens skull misstro långsiktig organisering i partier och fackförbund.

Strejken som svar på ännu ett brutalt mord

Ingen hade kunnat veta att den 19 oktober i Argentina skulle bli vad det blev. Mordet på 16-åriga Lucía Pérez, några veckor innan, var visserligen extremt brutalt. Men det var inte det första brutala mordet på kvinnor orsakat av det patriarkala våldet i Argentina. I Argentina mördas en kvinna var 38:e timme. I hela landet reagerade människor för att stoppa femicidios (kvinnomord, som är en särskild brottsrubricering i Argentina) och i rörelsen Ni una menos, som redan året tidigare hade mobiliserat till stora demonstrationer, samlades en mångfald av feministiska slagord. Våldet mot kvinnor förstods inte bara som det direkta våldet mot kvinnor, utan också som ojämlika löner, polisrepression mot transpersoner, avsaknad av aborträttigheter, utnyttjandet av migrantkvinnor. Alla höll inte med om allt, men hundratusentals gick ut på gatorna under samma slagord. Inte en färre. De saknade, de som inte fanns med oss längre, på grund av det patriarkala våldet, var limmet som band samman en förnyad feministisk kraft.

Ana González är genusforskare och arbetade under Christina Kirchners regering på departementet för mänskliga rättigheter. Sedan Mauricio Macri tog makten har hennes arbetssituation försämrats, eftersom satsningar på urfolks rättigheter och till minne av de som mördades av militärdiktaturen nu nästan helt har försvunnit.

– För det första betyder slagordet Ni una menos (Inte en färre) att inga fler kvinnor ska saknas på grund av att de blev mördade, eller dog i samband med illegala aborter. Därför skriker man ofta slagordet med Vivas nos queremos i följd (Vi vill ha oss levande). Alla som demonstrerade i oktober är överens om att det räcker med feminicidios. Alla i rörelsen är inte överens om kampen för legalisering av abort, men i alla fall de flesta.

– Ja, självklart. Men när det gäller transkvinnor måste jag säga att det finns ett skenbart stöd till mångfald vad gäller könsidentitet och sexuell identitet. Transkvinnor blir ofta reducerade till kulturella ikoner, samtidigt som fattiga transkvinnor förföljs och diskrimineras. Just polisrepressionen är särskilt viktig att lyfta, i samband med förtrycket mot transkvinnor.

– Men det finns också andra aspekter som drabbar kvinnor generellt och transkvinnor i synnerhet. Stödet för koopetativ och ockuperade fabriker har tagits bort. Många kvinnor och transkvinnor i prostitution, kunde med kooperativstödet som fanns, sluta med prostitutionen på sina villkor. Nu har alla sådana sociala program, som var uttänkta för att minska arbetslösheten, men också specifikt den marginaliserade positionen på arbetsmarknaden som transkvinnor ofta befinner sig i, försvunnit.

– Poängen med en kvinnostrejk under en timme var dels att synliggöra marschen, men också att koppla kampen till krav på lika lön för lika arbete, stoppa sexuella trakasserier på arbetet, mot användandet och utnyttjandet av kvinnor som objekt i medierna. Men också för att det sedan ett tag har rests krav på att CGT (facklig centralorganisation) ska utlysa en nationell strejk mot alla de nyliberala beslut som Macris regering har tagit. Men CGT gör uppgörelser med regeringen istället och utlyser ingen strejk. Då tar vi kvinnor ledningen i kampen.

Kreativa kamper inget nytt

För mig, som har en mamma från Argentina, har landet alltid symboliserat den öppna kampen på gatorna. Men det har inte alltid varit en självklarhet.

Under tiden efter militärdiktaturen, fram till den ekonomiska krisen 2001, var tystnaden maktens vapen för att undfly militärernas straff, och de sociala rörelserna var mycket mindre synliga i staden. Den ekonomiska krisen, i kombination med korrupta politiker och omöjliga krav på att betala tillbaka IMF-skulder, blev då brytpunkten för folket och en massiv mobilisering skedde som en konsekvens av kaoset. Rörelsen som uppstod hade ett dubbelt tidsperspektiv. Å ena sidan kämpade de för upprättelse för de 30 000 ”försvunna”, mördade under landet militärdiktatur och för att döma militärerna. Å andra sidan kämpade de för ekonomisk rättvisa och sociala reformer i dag.

Eftersom rättssystemet inte var att lita på gjordes ”escraches”, demonstrationer då människor gick till militärernas hus och berättade för grannarna att det där bodde en mördare och torterare. Som ett svar på hungern gick människor ut med grytlock och trummade och skramlade på nätterna. Och i en tid av extrem arbetslöshet, när strejk inte var möjligt, ockuperade arbetslösa istället vägar och gator för poängtera att det var samhällets, och inte deras ansvar. Det är den erfarenheten av politisk kreativitet som inte gör mig förvånad av att det just var strejk som blev vapnet när Argentinas kvinnor fick nog av våldet. Men samtidigt uppstod strejken också i en internationell kontext, där polska kvinnor samma månad hade använt strejken för att protestera mot lagförlaget om totalt abortförbud. Och rörelsen, Ni una menos var inte ny.

– Ni una menos-demonstrationerna tog sin början 3 juni 2015, organiserade genom ett kollektiv av journalister, artister och feministiska forskare, berättar Gonzales. Det blev en massiv uppslutning som repeterades den 3 juni 2016. Men morden på kvinnor fortsatte och som reaktion på en brutal våldtäkt i Mar de Plata, där den sextonåriga tjejen torterades och pålades (från vaginan in i magen) exploderade rörelsen mot feminicidios.

En stärkt feministisk rörelse

– Nu har massmedia, till slut (!) börjat lyfta frågan. Några på ett seriöst sätt och andra med en alarmistisk ton, och med det menar jag att de repeterar tusen gånger, på vilket sätt hon blev mördad och våldtagen, utan en generell analys av varför det finns så många feminicidios och så mycket grymhet. I de flesta fall är mördarna partners eller expartners till offren, eller kompisar som bjuder ut dem och sedan lurar dem. Det finns feminicidios i alla klasser, och det är den vanligaste formen av mord i vårt land.

– Samtidigt som rörelsen Ni una menos etableras växer en misogyn och machistisk motreaktion, framförallt på sociala medier. Det är svårt för folk att våga säga emot marschen på tv eller i tidningar. Jag tror att vi också kommer att se fler aggressiva manifestationer på de nationella kvinnomötena. Som på mötet i Rosario i oktober, då kvinnorna möttes av en enorm polisrepression och polisvåld, och även journalister drabbades.

– Det som är intressant är att man nu kan prata offentligt om feminism och att majoriteten av organiserade kvinnor identifierar sig som feminister. Det har inneburit ett kvalitativt och kvantitativt språng, som har gjort det möjligt att äntligen prata om våldet mot kvinnor som en oro för samhället och inte som en mindre sekundär fråga, som tidigare.

– Jag menar på att vi tyvärr lever i en tillbakagång i Sydamerika. Både innebörden av att Maurizio Macri har vunnit, en storföretagare som fuskar med skatten, och kuppen mot Dilma Rousseff i Brasilien, innebär ett uppsving för den nyliberala politiken som skapar arbetslöshet, lämnar över våra länder till makten hos transnationella finansiärer och skuldsätter oss. Det betyder en grundläggande social kris, ökat våld i allmänhet men mot kvinnor i synnerhet. Samtidigt genererar denna politik massiv social och politisk mobilisering, vilket möts av repression från staten.

Är feminismen svaret på fascismen?

Argentina är inte det enda landet som på samma gång genomgår en feministisk backlash som en förnyad feministisk mobilisering. I USA har feministerna tagit ledningen i protesterna mot Trump. I Italien blir den feministiska rörelsen ett svar på det fascistiska hotet. Rosa Luxemburg är känd för citatet ”socialism eller barbari”, som manar på nödvändigheten i kampen, att vi inte har något val. Under det utökade hotet från fascismen och sexisternas återkomst till makten blir det allt tydligare att feminismen måste vara en handlande ideologi. Men också en internationalistisk. Den 8 mars kommer det att strejkas i ett stort antal länder, bland annat Argentina. Strejkaktionerna är inte stora överallt, men genom att backas upp av varandra på sociala medier, tillför rörelserna varandra bränsle och energi. Våldet mot kvinnor är ett internationellt problem, precis som patriarkatet och hotet från fascismen. Men det senaste årets mobiliseringar visar att feminismen är minst lika internationell och att protester och strejker är mer smittsamma än vad makten kunde ha anat.

I morgon kanske det blir en liten strejk i Sverige, men vem vet vad som händer om några månader, eller nästa år. Strejk, som metod för sociala protester är inte nytt i Sverige heller. När lasermannen la beslag på Stockholm, använde rasifierade strejken som verktyg, med liknande argument som de strejkande feministerna. Våldet som en samhällelig fråga, och strejken som ett sätt att visa hur centrala dessa grupper är för samhället, trots att de så ofta görs till oviktiga i ekonomin. Men för en spontan mobilisering behövs också en arbetar- och kvinnorörelse som är öppen för människors akuta vrede och handling. Det är just den långsiktiga organiseringen tillsammans med den spontana öppenheten som är kvinnostrejkernas verktyg.