#hållbarfeminism: Reflektion avgörande för vår hälsa

2016-10-14 | Eva Lindholm padlock

EKONOMI

Enkäten #hållbarfeminism visar tydligt på behovet av strukturella insatser, snarare än individuella, för att bekämpa utmattning. Bokaktuella organisationskonsulten Gunilla Edemo menar dock att det inte räcker, utan att relationernas betydelse också måste uppmärksammas.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-10-07 | #hållbarfeminism: För stort fokus på individens ansvar

2016-09-23 | #hållbarfeminism: Viktigt med trygga jobb inom civilsamhället

2016-09-20 | #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

2016-08-16 | #hållbarfeminism: Enkät om utbrändhet inleder artikelserie

2016-06-17 | Två val för feminister: engagemang eller förtryck

2013-02-06 | Rehabilitering med genusperspektiv

FAKTA/#hållbarfeminism

De två sista veckorna i augusti genomförde Feministiskt perspektiv en online-enkät för feminister med frågor om erfarenhet av utbrändhet. Nära 700 personer har besvarat enkäten. Den här artikelserien tittar närmare på resultaten, erfarenheterna som ligger till grund för dessa och möjliga lösningar.

FAKTA/De tre kunskapsformerna

Veta att: exempelvis genusvetenskap, postkoloniala studier, strukturell analys

Veta hur: exempelvis en slags metod, förändringsarbete, metoder för att nå uppsatta mål

Veta när: en praktisk klokhet, omdöme, timing – när ska man handla och när ska man avstå

Boken Feminist från insidan – 101 sätt att påverka en organisation från insidan (och överleva det), av Gunilla Edemo och Louise Andersson, ges ut av Settings den 20 oktober.

– Vi är varandras arbetsmiljö, relationerna på arbetet är en stor del av livet, att inte bli hörd, sedd eller respekterad kan göra en sjuk, säger Gunilla Edemo, medförfattare till boken Feminist från insidan – 101 sätt att påverka en organisation från insidan (och överleva det) som kommer ut inom kort. Hon betonar att de som utmanar strukturerna behöver ytterligare kunskap och redskap för att kunna hantera det motstånd och det våld de möter.

– Det offentliga samtalet är väldigt hårt just nu, hur ska man kunna stå upp för något utan att själv kasta beskyllningar?

Gunilla Edemo menar att när man som aktivist påtalar orättvisor, men utan att ha mandat för att driva förändring, eller ens att påtala problem, stöter man på patrull.

– Man ses som en hotfull person om man tar strid, och tar man inte strid kompromissar man med sin integritet, säger Gunilla Edemo och tillägger: när jag säger aktivist så menar jag det i bred bemärkelse, sjuksköterskor, lärare, alla som säger ifrån. Då blir man blir utsatt och sårbar.

Så vad ska man då göra, välja att vara tyst? Nej, att inte stå upp för de värden som är viktiga för en som person kan leda till att man blir dränerad och sjuk av den anledningen, enligt Gunilla Edemo. När hon själv blev utmattad var hon rädd för att läkaren skulle be henne göra just det, att sluta upp med förändringsarbetet, men blev positivt överraskad.

– Jag fick rådet att fortsätta jobba med förändring men samtidigt se över hur jag tar hand om mig själv. Jag hittade ett möjligt förhållningssätt när jag började närma mig en andlig praktik, för min del ligger buddhistisk filosofi närmast till hands.

Viktigt med reflektion

Men även om hon menar att strukturerad eftertanke, som exempelvis buddhism eller meditation, på individnivå, kan bidra till att personer kan fortsätta med förändringsarbete utan att varken bli bittra eller utbrända, ser hon att det krävs även på arbetsplatser och i organisationer.

– Till stor del handlar det om reflektion, vem är jag, vilka är de andra, vilka relationer har vi?

Hennes egna, och andras erfarenheter av utmattning har lett till att hon tillsammans med Louise Andersson har skrivit den handbok hon själv hade velat ha, boken Feminist från insidan – 101 sätt att påverka en organisation från insidan (och överleva det)kommer ut i nästa vecka.

– Den handlar om tre olika former av kunskap som Ingela Josefsson formulerat, veta att, veta hur och veta när. De två första kan man läsa sig till men den tredje bärs genom berättande. Alla tre behövs för att kunna bedriva förändringsarbete.

Gunilla Edemo menar att veta när-kunskapen blir till och utvecklas genom reflektion, och att det är lika viktigt för anställda såväl som ideellt aktiva. Alla behöver prata igenom hur saker görs, och hur relationerna ser ut i gruppen. Även om det stjäl tid från verksamheten eller aktivismen.

– Reflektion är värdefullt i sig, rent av avgörande för hälsa och välmående. När man träffas och samtalar inte bara för att utbyta information eller lära sig nya metoder, utan för att reflektera, då har man med sig det senare när man måste agera i nuet.

I ideella sammanhang finns ofta en ytterligare dimension som enligt Gunilla Edemo gör det än viktigare att avsätta tid för reflektion.

– Många kommer i in aktivism utifrån en egen dyrköpt livserfarenhet och det är i sig livsbejakande, att man vill bidra till förändring. Men då måste man kunna hantera det i det aktivistiska sammanhanget, att vi tillsammans bär på en massa smärta, ilska och sorg.

Citat från kommentarerna i #hållbar feminist:

Det motstånd som uppstår när man påtalar strukturer, eller bara råkar nämna att man är feminist, resulterar i starka reaktioner mot en som människa.

… jag hittade metoder. ”Tuffhet” var en metod, att ”inte ta det personligt” var en annan, eller att intala mig själv att jag var tillräckligt cool för att se det större sammanhanget och inte låta mig uppröras eller reagera. Men i längden så gör sånt där något med en, på djupet.

Jag önskar egentligen att vi som arbetar med förändringsarbeten, oavsett om det är feminism, antirasism eller hbtq – fick handledning i stil med det som terapeuter eller andra som arbetar med människor i kris får.

Den ständiga återupprepningen av frågor som alla säger sig vara för, men som de ändå hittar hinder för att delta i. Eller låta oss som arbetar med frågorna utveckla...