2014 arrangerades Nordiskt forum i Malmö, en av satsningarna som sades färga staden rosa.

Två val för feminister: engagemang eller förtryck

2016-06-17 | Eva Lindholm padlock

EKONOMI

Den faktiska bristen på jämställdhet i samhället, inom civilsamhället och i strukturerna för finansiering motverkar och hindrar arbetet med jämställdhet och feminism. Konsekvensen är paradoxalt nog att eventuella anställda ofta ska arbeta med strukturella problem som de själva upplever i sin arbetssituation. Det visar projektrapporten Organiserad eller oorganiserad feminism från Malmö jämställdhetsbyrå.

FAKTA/Rapporten

Organiserad eller oorganiserad feminism? – Om hinder för feministisk organisering är en del av det ettåriga projektet O/organiserad feminism som drevs av ideella föreningen Malmö Jämställdhetsbyrå 2014-2015 med stöd av MUCF.

Förutom kartläggningen av svårigheter för civilsamhället i stort och för kvinnorörelsen och det feministiska civilsamhället i synnerhet består rapporten också av en enkät kring Nordiskt forums effekter för den lokala feminismen i Malmö.

Rapporten i sin helhet

Snäva tidsramar med tuffa resultatkrav för projektanställda, en högt hållen idealitetsprincip, brist på tid för normkritik, inkluderande och icke-diskriminerande internt arbete och ingen eller mycket låg ersättning. Projektrapporten Organiserad eller oorganiserad feminism från Malmö jämställdhetsbyrå ger en kunskapsöversikt över civilsamhället i stort, och zoomar sedan in på hinder och motstånd inom det feministiska civilsamhället. Den visar på strukturella hinder på flera nivåer och konstaterar krasst att det står dig som feminist fritt att välja, engagemang eller förtryck?

Rapporten är en del av det ettåriga projektet O/organiserad feminism som drevs av ideella föreningen Malmö jämställdhetsbyrå 2014-2015 med stöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Förutom kartläggningen av svårigheter för civilsamhället i stort, och för kvinnorörelsen och det feministiska civilsamhället i synnerhet, består rapporten också av en enkät kring effekterna för den lokala feminismen av kvinnokonferensen Nordiskt forum, som arrangerades i Malmö 2014.

Det konstateras tidigt i rapporten, via en av statens offentliga utredningar, ”att civilsamhället i mindre utsträckning än andra delar av samhällslivet har analyserats ur ett genusperspektiv”. Det är bara en av rapportens fördelar, den tar upp frågor som inte lyfts tidigare och ser på det feministiska civilsamhället både ur den ideellt aktivas, och den anställdas synvinkel. Ganska tidigt syns paradoxen att det är den faktiska bristen på jämställdhet i samhället, i strukturerna för finansiering och inom civilsamhället, som motverkar och hindrar arbetet med jämställdhet och feminism.


Tid och pengar

I korthet är det bristen på tid och ekonomiska resurser som är huvudproblemen, som i så många andra sammanhang, men vid närmare granskning syns skillnaden från övriga civilsamhället tydligt. Tidsbristen inom det feministiska civilsamhället är dubbel, eftersom det är gruppen kvinnor som utgör största delen av det (feministiska civilsamhället) och det är samma grupp som utför merparten av allt obetalt arbete i samhället i stort. Lägg till att samma grupp, har lägre betalt för sitt avlönade arbete, och därför sämre möjligheter (än gruppen män) att köpa sig tid. På det kommer, den inom civilsamhället i stort, högt värderade idealitetsprincipen, att individer kan och bör engagera sig ideellt, om engagemanget dessutom handlar om uppfyllande av ens egna mänskliga rättigheter kan det vara svårt att välja att sluta även om det inte finns tid eller ork att fortsätta.

På organisations- eller gruppnivå kan tidsbristen, och även de snäva tidsramar många projekt drivs inom leda till att arbetet med normkritik, inkludering och icke-diskriminering inte kan bedrivas i den utsträckning som eftersträvas. Paradoxen att verka eller arbeta i en organisation som inte har kapacitet eller förutsättningar att uppfylla det man förespråkar är i sig en källa till stress.

Rapporten menar även att tidsbristen, i kombination med avsaknaden av gemensamma mötesplatser, också bidrar till segregering, eftersom det inte hinns med att leta efter och kontakta nya grupper för samverkan och samarbete.


Projektanställning – en feministisk paradox?

När det kommer till ekonomiska resurser påpekas att problemen finns inbyggda redan i ansökningsförfarandet. Att söka bidrag tar tid, och kräver specifik kunskap, vilket ofta betyder anställd personal, och det i sig skapar ojämlika förutsättningar mellan större och mindre organisationer. Bidrag ges sedan i projektform för en begränsad tid, vilket betyder att det arbete som gjordes innan, men även under projektet, som stödstruktur inte omfattas av finansieringen. Eventuella anställningar blir projektanställningar där destruktiva normer styr arbetsförhållandena, med stress, bristande arbetsmiljö, situationer som kräver obekväm arbetstid utan möjlighet till skälig kompensation eller kompensationsledighet. Rapporten konstaterar att det blir ”ironiskt att arbetsförhållandena inom det feministiska civilsamhället…följer de destruktiva normer som en motsätter sig i sitt ideologiska arbete”.

Detta leder till hög personalomsättning, många varken vill eller orkar vara kvar, för organisationerna leder det till att kompetens, nätverk och erfarenheter försvinner och måste återuppbyggas kontinuerligt.

Rapporten konstaterar även att lönerna är förhållandevis låga trots anställda med hög utbildning och menar att frågan om högre lönenivåer kan få strukturella effekter för arbetet i stort, med en lägre personalomsättning och uppvärdering av den kompetens som finns.

Att bidrag så gott som uteslutande ges till projekt som vänder sig till nya målgrupper, har nya infallsvinklar och nya arbetsmetoder kritiseras också. Rapporten menar att det inte är nytänkande som behövs utan kontinuerligt arbete ”på djupet med kunskap, attityder och normer”. De menar att de arbetssätt som efterfrågas av finansiärerna allt som oftast inte speglar det organisationerna identifierat som nödvändigt och att finansieringsmöjligheterna på så vis delvis styr arbetet i en annan riktning.

Slutligen nämns också problematiken med ”arbetsgivare som bär sitt arbetsgivaransvar på sin fritid”. Här noteras att det inte är rimligt att människors bristande fritid får konsekvenser för andra människors arbetsförhållanden. Igen påtalas paradoxen i att de anställda ofta ska arbeta med de strukturella problem som de själva upplever i sin arbetssituation.


Grunden för demokrati

När det gäller förslag och lösningar vill rapporten framför allt att diskussionen kring civilsamhällets roll, och ansvar som demokratifrämjande, och som jämlikhetsaktör lyfts. De konstaterar att feministisk organisering och feministiska frågor ofta uppfattas som ett särintresse som enbart en liten grupp i samhället har del av, medan de menar att feministisk organisering har att göra med ”själva grunden för vår demokrati och våra mänskliga rättigheter”. De vill även se en diskussion om idealitet och ideologi.

Som strukturella lösningar på problemen tid och ekonomiska resurser påtalas till exempel sex timmars arbetsdag som ett sätt att frigöra tid. Rapportförfattarna vill även se en generell mötesplats, kanske ett feministhus, eller en lokal för att främja organisering, men även motverka segregering. Och vad gäller finansiering vill de se ganska stora förändringar jämfört med dagens struktur, eftersom de menar att finansieringsmöjligheterna i nuläget är ”otillräckliga och ojämlikt tillgängliga” och i förlängningen styr inriktningarna på feministiskt arbete. Rapporten förespråkar bland annat en feministfond men även utökade möjligheter att söka medel för att arbeta med normkritik, intersektionalitet och likabehandling inom organisationer.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.