#hållbarfeminism: För stort fokus på individens ansvar

2016-10-07 | Eva Lindholm padlock

EKONOMI

I Feministiskt perspektivs enkät #hållbarfeminism var resultatet tydligt – det är på arbetsplatsen och i villkoren för arbetet som orsaken till sjukskrivningarna står att finna. Lisbeth Estrada Pérez, vice ordförande för den feministiska och antirasistiska tankesmedjan Interfem, är inte förvånad över resultaten och ser separatistisk organisering som en av många möjliga vägar framåt.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-09-23 | #hållbarfeminism: Viktigt med trygga jobb inom civilsamhället

2016-09-20 | #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

2016-08-16 | #hållbarfeminism: Enkät om utbrändhet inleder artikelserie

2016-06-17 | Två val för feminister: engagemang eller förtryck

2013-02-06 | Rehabilitering med genusperspektiv

FAKTA/#hållbarfeminism

De två sista veckorna i augusti genomförde Feministiskt perspektiv en online-enkät för feminister med frågor om erfarenhet av utbrändhet. Nära 700 personer har besvarat enkäten. Den här artikelserien tittar närmare på resultaten, erfarenheterna som ligger till grund för dessa och möjliga lösningar.

Lisbeth Estrada Pérez drabbades själv av utmattning under sin tid som distriktsordförande i SSU. Hon är inte inte förvånad över det som kommer fram i enkäten i #hållbarfeminism.

– Verkligen inte, däremot är jag positivt överraskad över att man nu pratar i termer som struktur och demokrati, säger Lisbeth Estrada Pérez.

Alldeles för länge har utmattning, och dess orsaker setts som en individuell fråga menar hon.

– Alltid fokus på individen, folk säger: du själv har tagit på dig för mycket, i stället för att fråga hur har arbetsdagen sett ut.

Lisbeth Estrada Pérez menar att kvinnor har, till skillnad från män, ett organisatoriskt ansvar oavsett vad deras egentliga funktion är.

– Det handlar om att se till att alla mår bra, är på plats, i tid, att det finns mat och liknande, det är väldigt mycket arbete som ger väldigt lite cred.

Lisbeth Estrada Pérez exemplifierar med ordförandeposten, hon anser att om en ung kvinna tar på sig rollen som ordförande, som utåt sett är en politisk roll har hon fortfarande med sig den organisatoriska rollen, och arbetar på så vis dubbelt redan från start. Medan en man på samma post inte har de kraven på sig vare sig från sig själv eller andra.

– En man har alltid en kvinna eller styrelsen bakom sig som backar upp.

Den bakomliggande orsaken är de patriarkala strukturerna menar Lisbeth Estrada Pérez. Det är också de som gör att avlastning till en kvinna inte sker per automatik, som till en man.

– Strukturerna sitter i oss, i vårt sätt att tänka.

Många vägar framåt

Av den anledningen är det också fortfarande svårt för unga kvinnor att säga ifrån och att ställa krav i organisationer och på arbetsplatser. Lisbeth Estrada Pérez säger att om en ung kvinna sätter ner foten och kräver resultat kallas det ofta något annat.

– Det är jättevanligt att man kallar det personliga konflikter när det mer eller mindre handlar om en kvinna som skällt ut en man för att han inte gjort eller levererat det han skulle.

Samtidigt som Lisbeth Estrada Pérez känner igen problemformuleringen i #hållbarfeminism ser hon många vägar framåt, och ur ett arbetsgivarperspektiv vill hon starkt betona vikten av policydokument, arbetsbeskrivningar och kontinuerliga möten.

– Vad ingår i den här tjänsten, vad ingår inte? Vilka fick utrymme på mötet, vem gjorde vad?

Även inom ideella organisationer vill hon se mer utrymme för återspeglande samtal och utvärderingar, ur ett jämställdhets- och demokratiperspektiv.

– Vem städade efteråt? Vem eller vilka gör alltid det?

Att det även inom organisationer eller rörelser med ett uttalat feministiskt tänk finns stora brister inom jämställdhet och demokratiska strukturer (enligt enkäten #hållbarfeminism) är inte heller något som förvånar Lisbeth Estrada Pérez.

– Vi behöver hela tiden prata om de här frågorna, det krävs ett långsiktigt, kontinuerligt arbete bland annat därför att det kommer in nya människor som också måste få ta del av kunskaperna.

Separatistiska rum och nätverksformer är andra sätt som Lisbeth Estrada Pérez tänkt mycket kring och som hon tror kan bidra till utvecklingen framöver.

– Om du är rasifierad är du ofta ensam i din organisation och kan behöva söka stöd utanför, annars kolla runt, är det fler som känner så här?

– För kvinnor har separatistiska rum betytt väldigt mycket, till och med de borgerliga partierna har ju olika kvinnoseparatistiska organisationer. Nu är det de rasifierades tur.