Den brasilianska antropologen och aktivisten Debora Diniz besökte Skandinavien i samband med FN-konferensen Women Deliver 2016. Feministiskt perspektiv samtalade med henne om Zikaviruset, aborträtt och Brasiliens politiska kris.

Du är här för att delta i konferensen Women Deliver, som bland annat visade filmen Zika. Vilket budskap tog du till mötet?

– Jag deltog i tre olika sessioner på konferensen, alla om Zikaviruset. Det blev en stor debatt eftersom Världshälsoorganisationen (WHO) håller ett viktigt möte om millenniemålen nästa vecka. Så frågan som ställdes till mig av konferensarrangören var hur Zikaepidemin påverkar vårt engagemang för dessa mål, vilket faktiskt omfattar alla mål när vi pratar om kvinnors och flickors hälsa. Samt reproduktiv hälsa. Mitt huvudsakliga perspektiv var att prata om kvinnors och gravida flickors hälsa i hela Latinamerika där abort är förbjudet och preventivmedel kriminaliseras. Exempelvis i El Salvador där kvinnor åker i fängelse. Bakgrunden var denna stora konservativa våg runt sexuell och reproduktiv hälsa.

Hur ser du på den politiska situationen i Brasilien, förresten, med president Dilma Rousseffs avgång och en konservativ interimsregerings tillträde? Hur det kan påverka debatten om reproduktiva rättigheter, särskilt när det gäller Zikaviruset och mikrocefalin?



– Det är en mycket pessimistisk prognos faktiskt. Vi har redan sett konkreta handlingar såsom nedläggning av ministeriet för kvinnor, rasjämlikhet och mänskliga rättigheter. Det är som om de nya politikerna inte har något alls att säga om en stor del av det brasilianska samhället. Dessutom har Temer (Michel Temer, interimspresident, reds anm) inte utnämnt några kvinnliga och/eller svarta ministrar, så regeringen blev någon slags machoklubb. Det här är inte signaler utan konkreta handlingar som visar att något helt annorlunda händer nu. 

Angående aborträtten har vi en ny hälsominister som i sitt första uttalande om ämnet säger att han kommer att ”bjuda in kyrkorna att delta i debatten”, vilket ger kyrkorna en legitim status. Jag menar inte att kyrkorna inte kan delta i den politiska debatten men de kan inte delta i den institutionella debatten, för den är annorlunda. Den är sekulär i Brasilien eller borde åtminstone vara det. Det är som att legitimera allt skitsnack om ”för kyrkan/för familjen” som senatorer använde för att motivera sina röster för riksrätt mot Dilma den 12 maj.

– Det vill säga de legitimerar den religiösa retoriken... 

Ja, och jag skulle också säga att det betyder ett stort bakslag. För, alltså, hur ser rätten till säker abort ut i Brasilien i dagsläget? Den finns endast vid våldtäkt och/eller risk för kvinnors liv. Alla förslagen i kongressen syftar till att göra aborträtten ännu mer restriktiv. Brasilien och Latinamerika har ännu inte förstått att abort är en fråga om mänskliga rättigheter och folkhälsa. Under Lulas regering debatterades aborträtten ganska mycket. Vi hade ett departement för kvinnor som talade öppet om det. Vi hade till och med en manlig hälsominister som sa att aborten var en fråga om folkhälsa. Sedan blev ämnet ”förbjudet”. Dilmas regering talade om våld mot kvinnor, men nämnde inte abort. Den misslyckades med att närma sig ämnet. Så vi talar inte precis om en ny kamp. Problemet nu är att det nästan är som att säga: ”Nu kommer vi att skriva under en pakt om att ta ett steg tillbaka”.

Hur kan vi förklara Uruguay då, där abort legaliserades 2014?



– Där har vi ett land som har en helt annan historia än vår. Uruguay är det enda verkligt sekulära landet i Latinamerika, dessutom är det ett litet land med möjlighet att utbilda folket i syfte att skapa social konsensus. Det är mycket svårt att jämföra Brasilien med länder som Uruguay. Istället kan vi behöva tänka på vad som hände i länder som Colombia för tio år sedan, där aborten, som tidigare var helt kriminaliserad, legaliserades i tre fall tack vare ett beslut av Högsta domstolen.

– 
Men både i Colombia och i Mexiko var det ett domstolsbeslut, inte parlamentariker som avgjorde. Faktum är att den representativa demokratin i hela regionen är mycket bräcklig. Naturligtvis kommer du att säga: ”Man behöver en politisk reform där”. Det vet vi alla, men nu har vi ett problem: Zikaepidemin. Och vad gör epidemin? Den skärper detta tidigare scenario av diskriminering mot kvinnor och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Bristande jämställdhet var redan en realitet i regionen, och Zika förvärrar det.


Vilka svårigheter pratar vi om?

– Vi har redan 7 000 barn med diagnosen mikrocefali och vilka är deras mödrar? De fattigare svarta kvinnorna från nordöstra Brasilien. Zika orsakar en kedja av social försvarslöshet för dessa kvinnor. Vi pratar om lågutbildade och mycket utsatta kvinnor med mycket liten tillgång till kvalitetsinformation. Zikaepidemin har faktiskt en egenhet som är det faktum att även eliten är oinformerad eftersom total tystnad råder i landet i denna fråga. Zika uppmärksammades som mest i pressen under februari och mars, sedan försvann det. WHO deklarerar ett orsakssamband mellan viruset och mikrocefali och det blir ingen debatt. Så jag skulle säga att det största problemet är en allvarlig brist på tillgång till information som skär genom alla samhällsklasser, men när det gäller de mest utsatta kvinnorna, gör det alla andra problem allvarligare.

Och varför är epidemin koncentrerad till nordöstra Brasilien?

– Jo, det är där man ser en ihållande och konstant brist på rent vatten, sanitet, folkhälsa och så vidare... Myggan har existerat i regionen i fyrtio år så det går inte att dyka upp nu och kräva att kvinnorna ska börja använda myggmedel dag och natt. Ska vi skylla på dessa mammor för att de inte skyddade sig med en särskild produkt för gravida som är svår att hitta och som är för dyr för dem? Samtidigt som rika kvinnor från regionen kan de flytta därifrån när de vet att de ska bli gravida eller betala för en säker abort.

Det finns människor som hävdar att abort vid mikrocefali är ”eugenik”...

– Argumentet med rashygien är inte vettigt. När jag berättade i kongressen att ett av de problem jag möter i Brasilien är att jag anklagas för att vara rashygienist, har folk bokstavligen inte kunnat förstå. Så jag gav upp försöken att förklara och säger bara: ”Det är en religiös barriär som vi har där...” Dessutom, att använda detta argument i ett frihetssammanhang är minst sagt respektlöst mot länderna som upplevde eugenik på riktigt, såsom Tyskland under nazismen. Jag säger alltid att länderna som bäst inkluderar personer med funktionsnedsättning är desamma där abort vid missbildningar hos fostret är tillåtet, som i Sverige till exempel. De två sakerna kan gå ihop. Så vi måste sluta prata om foster och börja prata om kvinnor.

 Det är viktigt att säga att själva tragedin inte är att föda ett barn med funktionshinder. Det kan också vara ett sätt att leva livet och moderskapet. Om detta är kvinnans val, måste det stödjas av staten också. Men vi befinner oss mitt i en epidemi, så du får inte säga att ansvaret ligger hos kvinnorna. Debatten börjar med tillgång till kvalitetsinformation för dessa kvinnor men den slutar absolut med rätten att bestämma själv om de vill ha barnen eller inte. För i slutet är det de som straffas. Det är de som blir vårdgivare 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Naturligtvis måste vi ta ansvar för de signaler vi sänder om epidemin. Vi vill inte säga till personerna med funktionshinder: ”Ditt liv är dåligt, du är inte välkommen”.

På tal om Sverige, där rätten till säker och laglig abort realiserades 1975. Hur kan en stark politik för sexuella och reproduktiva rätter förändra länder som Brasilien? Hur skulle den kvinnliga frigörelsen där kunna påverkas, till exempel?

– Det första vi måste förstå är att om vi skyddar den sexuella och reproduktiva hälsan skyddar vi också folkhälsan, vilket i sin tur är lika med att skydda de mänskliga rättigheterna. Vi måste förstå detta en gång för alla. Att säkerställa de mänskliga rättigheterna är att säkerställa medborgarskapet. Det som vi kallar för ”utveckling” eller ”jämlikhet” är inget mer än så. Det börjar med en idé om social och biologisk reproduktion, sedan om sexuell och reproduktiv hälsa, sedan om tillgång till familjeplanering, preventivmedel, abort etcetera. Så vi behöver ta bort aborträtten från den moraliska och religiösa debatten och lägga den i debatten om medborgarskap och välfärdssystem där tankar om reproduktion leder till tankar på hur kvinnorna gör sina val och hur familjerna ska skyddas.

Hur ser du på feminismens utveckling i Brasilien samtidigt som landet har 1,3 miljoner unga tjejer som inte studerar eller arbetar för att ta hand om sina barn?

– Vi har en allvarlig spänning mellan generationer. Å ena sidan ser vi ett återupplivande och en föryngring av den feministiska rörelsen, som nu är starkt tillbaka bland den urbana och vita elitens flickor. Samtidigt lever vi fortfarande i en verklighet där många flickor i periferin eller avlägsna delar av landet hittar livsmeningen bara när de blir mödrar. Så det finns en kulturell sida av ojämlikheten mellan könen som behöver bearbetas för att dekonstruera moderskapets relation till den kvinnliga existensen. Denna spänning är fullständigt närvarande i landet i dag. Och vi vet att dessa flickor från förorten är desamma som kommer att få Zikaviruset eftersom de lever i samma regioner. Samtidigt kämpar São Paulos flickor för rätten att bära korta shorts i skolan. Återigen har vi en ojämn regional fördelning av medborgarskaps föreställningar från ett genusperspektiv.

– Nu förvärrar Zikaepidemin detta scenario eftersom det skapar flera lager av ojämlikhet. Det är ingen tillfällighet att den främst påverkar kvinnorna från nordöstra Brasilien, de och flickorna som blir gravida tidigt är samma personer. Kan du föreställa dig hur livet kastas omkull för en 15-årig flicka av att få ett barn med mikrocefali? Jag insisterar på att tala om Zika eftersom det kan vara en dörr genom vilken rörelserna kan höras. Det är fruktansvärt att vi måste tänka så, men Zika kan vara faktiskt en inkörsport till att andra lyssnar på oss. Vi har aldrig slutat prata om bristen på laglig och säker abort som ett brott mot en mänsklig rättighet. Grejen är att epidemin tillåter andra att höra oss.

På vilket sätt påverkar politiken avseende genusutbildning, kampen mot trans- och homofobi och för sexuella och reproduktiva rättigheter varandra? Vilka utmaningar möter du som forskare när det gäller att översätta vetenskapliga bevis till politik?

– Denna utmaning finns inte bara i Brasilien utan överallt. I Brasilien, dock, blir det ännu mer komplicerat när vi har ett bakslag som nu där offentlig politik inte längre diskuteras utifrån vetenskapen utan i en moraliserande retorik. Här ser vi att det polariserade förhållandet mellan olika politiker är totalt. Allt är helt sammankopplat när man ser ett nytt försökt att kriminalisera abort samt nedläggningen av kvinnodepartementet och förbudet mot ordet ”genus” i skolan.