Nyligen skrev jag en artikel om det problematiska med att Göteborgs universitet planerar ett ”Nationellt Kunskaps- och resurscentrum mot Rasism” som endast inkluderar vita aktörer utan antirasistisk forskning som specialområde. Samtidigt sjösattes ”Nationellt institut for tolerans” vid samma lärosäte. I presentationen av bägge har begreppet tolerans en mycket framträdande plats. Begreppet tolerans är problematiskt på flera sätt – främst för att det naturaliserar strukturella maktojämlikheter och diskrimineringsmekanismer genom att se på dem som individuella förhållningssätt, som ”attityder”, ”in/tolerans” och ”fördomar”.
En stor skara forskare har redan påpekat dessa problem under den gångna veckan. Faktum är att ”tolerans” har kritiserats av antirasistiskt och postkolonialt orienterade forskare under mycket lång tid – i över två decennier. Irene Molina och Mekonnen Tesfahuney skrev 1993-1994 debattinlägg där de riktade allvarlig och detaljerad kritik mot attitydundersökningar, och de granskade då även toleransbegreppet. Vare sig deras generation forskare, eller vi som under senare årtionden har kritiserat tolerans har hittills blivit hörda. Nu börjar denna lomhördhet inför toleransbegreppets tankefel bli generande. Så mitt bidrag till den diskussionen är att återvända till begreppet och dess implicit vita, eurocentriska – och faktiskt – nationalistiskt präglade utblick.
Trots all kritik, har ”tolerans” blivit kvar, tillsammans med det trubbiga och problematiska instrumentet attitydundersökningar. Ett exempel är Forum för Levade Historia, som mellan åren 2003-2010 utgivit rapporter och skrifter om in/tolerans, baserat på attitydundersökningar. Ett annat är Mångfaldsbarometerns diton, som började 2004. I en intervjuartikel 2013, ”Han vet vad vi tänker om invandrare” får vi veta att ”majoriteten av svenskarna tycker att de har goda erfarenheter av invandring och invandrare”. Vilka är ”vi”? De vita svenskarna?
Maimuna Abdullahis kritik mot bruket av tolerans i diskussioner om antirasism är stenhård: ”Det är en obscenitet att utgångspunkten ska vara att vita människor ska lära sig att tolerera oss mer. Sann antirasism kan aldrig dikteras utifrån premissen [att] personer tillhörande det vita majoritetssamhället ska lära sig att leva med att vi finns”. Innan jag går vidare vill jag därför stanna upp ett ögonblick för ett tankeexperiment. Låt säga att de här frågorna ställdes om andra grupper i samhället: ”Vad tycker folk om kvinnor, egentligen?”; ”Vad tänker svenskarna om de äldre, har de goda eller dåliga erfarenheter av dem?”. Utan tvekan skulle det betraktas som djupt oetiskt att ställa utvärderande frågor om dessa kategorier människor och deras existensberättigande. Varför kan inte den skara som så envist håller kvar vid ”tolerans” vakna upp och förstå på vilken demoraliserad och rasistisk världsbild ordvalet vilar?
Statsvetaren Wendy Brown pekade 2006 på hur talet om ”tolerans” blivit nyckeln i nyliberalismens hantering av multikulturalism och skillnad i den postkoloniala västvärlden. Hon visar hur toleransdiskurser ordnar och positionerar sociala frågor genom att via maktundvikande språkbruk etablera positioner för makt och marginalitet. Hon menar att toleransbegreppet auktoriserar och normaliserar perspektivet hos de övre samhällsskikt som gör anspråk på att vara tolerant; samtidigt förskjuts de som ska tolereras ytterligare mot marginalen som om de på ett naturgivet sätt alltid redan vore avvikande och problematiska.
I det här sammanhanget visar Brown också hur dominerande diskurser om rasmässig, social och kulturell skillnad kanaliseras genom kulturella, snarare än medborgarrättsliga frågeställningar. Detta är en viktig poäng, som visar hur arbetet med lagstiftning och politisk handling kringgås. Istället för att söka lösningar på diskriminering genom konkreta åtgärder i lagstiftningen, erbjuder det nyliberala samhället individualiserad tolerans som ett mjukare – och bekvämare – alternativ till direkt politisk handling. På liknande vis kan attitydundersökningar iscensätta en återkommande åsiktsteater för att stanna upp och ”tänka om invandrare”.
Brown pekar även specifikt på individualiseringens problem, dvs. att toleransens kulturpolitik gör anspråk på att orkestrera mellanmänskliga beteenden i en god riktning. Som sagt: istället för lagstadgade rättigheter för diskriminerande grupper i samhället, får vi vaga maningar om artighet (dvs tolerans). Dock är det vita majoritetssamhällets artighet inte alls så gästvänlig och generös som görs gällande: ”Trots sin fridsamma framtoning, är tolerans i grunden ett oharmoniskt begrepp, där godhet, vidsynthet och försoning blandas med obehag, bedömning, och motvilja. I likhet med tålamod, nödvändiggörs tolerans av det en skulle önska inte existerade. I den ingår att hantera det oönskades, det smaklösas, det ofullkomligas närvaro – till och med det motbjudande, motspänstiga, eller värdelösa”. Toleransdiskurser erbjuder med andra ord dolda former av ”identitetshantering”, menar Brown, dvs. ett kulturellt arbete med att positionera tolererande subjekt och tolererade objekt.
Att maktundvikande strategier går mycket bra ihop med äreräddningen av begreppet tolerans borde inte förvåna någon. När nu Regeringskansliet har lanserat det nationella kunskaps- och resurscentrumet och det nationella institutet för tolerans, presenteras de med formuleringar som är till förvillelse lika. Ingenstans specificeras vilka kompetenser eller nyckelområden som kommer att mobiliseras, eller vilka typer av samarbete mellan forumen som planeras. Dessutom saknar de vetenskapligt förankrade teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Istället lutar de sig emot ett toleransprojekt i Göteborg, som också presenteras i mycket vaga ordalag.
I min förra text ställde jag frågan varför så mycket redan gjord forskning, och så stora delar av ett välmeriterade forskarsamhället hade åsidosatts till förmån för vita forskare utan antirasism som expertisområde. Och mot bakgrund av den skarpa kritik som har formulerats mot toleransbegreppet sedan lång tid tillbaka, så förvärrar det ju situationen ytterligare. Det är på alla sätt kontraproduktivt och oetiskt att fortsätta använda ordet ”tolerans” i påstått antirasistiska syften.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
OM det inte vore så satans naivt skulle jag vilja att forskare som exempelvis Paulina de los Reyes helt enkelt skulle ockupera det nya idiotiska resurscentrat till förmån för forskning värd namnet. Tolerans! Jo, jag tackar. Gunilla Granath