Ylva Habel är medie- och kommunikationsvetare.

#columbising: Vita forskares excellens i rasismforskning

2015-06-12 | Ylva Habel padlock 1

FEMINISM/DEBATT

När regeringen äntligen satte igång det utlovade nationella kunskaps- och resurscentret mot rasism gavs uppdraget att utforma det till en handfull forskare som har två saker gemensamt: samtliga är vita och ingen är rasismforskare. Dessutom började problemområdet glida från rasism till tolerans. Hur gick det till? Ylva Habel menar att det handlar om det fenomen som internationellt kallas ”columbising”. Detta är första bidraget i ny debattserie om rasismforskningens villkor i Sverige.

DEBATTSERIE OM RASISMFORSKNINGENS VILLKOR

Del 1 #columbising: Vita forskares excellens i rasismforskning

Del 2 Rasismen kläs på nytt i en gammal toleransdräkt

Del 3 Nyliberal ”tolerans” bakbinder och avpolitiserar antirasismen

Del 4 Vetenskaplig kloning

Nyligen fick vi veta att ett nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism vid Göteborgs universitet samt ett nationellt institut for tolerans planeras. I den här texten fokuserar jag på kunskapscentret, och ställer en del kritiska frågor kring villkoren för hur dessa kunskaps- och excellensområden plötsligt framträder. Det framgår av rektors beslutsmöte vid Göteborgs universitet den 25 maj i år att den arbetsgrupp som ska planera för det nationella kunskaps- och resurscentret mot rasism består av de vita forskarna (ingen av dem rasismforskare) Sara Stendahl, Marie Demker, Göran Larsson, Christer Mattsson och Roger Säljö. Hur har den här urvalsprocessen gått till? Och på vilka sätt kan just dessa forskare sägas representera kunskapsläget gällande antirasism i dag?

I dag domineras så gott som alla institutioner och organisationer i Sverige med postkolonialitet, normkritik och mångfald på agendan av ett vitt ledarskap. Trots återkommande kritik från oss rasifierade forskare, så händer mycket litet på det här området. De vita forskarna mutar in forsknings- och kunskapsområden som sina, och uppfinner successivt alltmer excellens hos sig själva. Det blir mycket lukrativt, och fungerar samtidigt som en automatisk gatekeeping-verksamhet visavi de svarta och rasifierade forskare som sedan hålls på avstånd – och dessutom marginaliseras från sina expertisområden.

Det finns många problem med att ständigt börja om på nytt i arbetet mot rasism, vare sig vi talar om forskning, politiska åtgärder och/eller aktivism. En av de mest iögonfallande, är det uppenbara resursslöseriet: redan existerande expertis, redan etablerade strukturer, och redan gjord forskning kan åsidosättas varje gång en ny regering kommer till makten. Är inte det oerhört kostsamt? Dessa typer av pigga ansatser till nystart förstärker dessutom de nyliberala – det vill säga färgblinda – preferenserna i samlandet av excellens och expertis.

På sociala medier har hashtagen #columbising använts som ett träffande samlingsbegrepp för hur vita majoritetsbefolkningar på olika sätt gör anspråk på att uppfinna och upptäcka något redan existerande, och göra det lukrativt. Föreställningen om ”upptäckten” konkretiseras dessutom av att den part eller det ”nya” territorium som upptäckaren ”finner”, antas vara tomt, tyst och bara kan börja tas i anspråk. Vad gäller columbising-strategier i forskarvärlden, så bidrar de nu till att bruna och svarta forskare successivt reduceras till att bli staffage eller publik – om vi alls bjuds in. Det här är verkligen ett mycket problematiskt läge, eftersom ingen maktkritik blir särskilt vass om endast de översta skikten får mandat att utmana sig själva. Som jag har skrivit i tidigare texter, så vore det högst intressant att se vilka reaktioner vi skulle få i forskarsamhället om det började skapas alltigenom cishetero-drivna excellenscentra om hbtq-frågor, eller helt mansdominerade feministiska forskarforum. Men just antirasism kan tydligen utforskas utan vår medverkan?

Överallt syns nu tecken på återkolonisering av forskningen på det här området. Under hela våren 2015 har protester flammat upp från svarta och rasifierade forskare och studenter vid en rad universitet i världen. Samma tendens upprepas på ett nästan förutsägbart sätt på många håll. I början av året riktade det afrotyska ”Present_Tense Scholars Network: Black Perspectives and Studies Germany” en mycket allvarlig kritik mot universitetet i Bremen, där den helvita forskargruppen BBS hade ansökt om att starta upp ett centrum för ”Black Studies” – utan att alls involvera afrotyska eller andra afrodiasporiska forskare. Det planerade centrets kreativa enhet hade vare sig informerat svarta meriterade forskare om planeringsarbetet, eller bjudit in några. Inte heller var de beredda att rekrytera några svarta forskare. I sitt svar på protestskrivelsen förklarade sig BBS hellre vilja upplösa centret, än att påbörja en öppen kritisk dialog kring hur planerna kunde revideras för att inkludera svarta forskare.

I Amsterdam, Holland har ”The University of Colour” protesterat mot ett flertal rasistiska händelser, som har drabbat både rasifierade studenter och personal vid Amsterdams universitet. Universitetet har skickat polis på dem, eller svartlistat dem för deras protester. I Kapstaden i Sydafrika har forskar- och studentprotesten ”Rhodes must fall” mobiliserats för att avkolonisera universitet, och få igenom en förändring av dess rasistiska strukturer. Utanför universitetet stod en staty av kolonisatören Cecil J Rhodes, som de protesterande ville låta ta ned – som ”ett första steg mot en dekolonisering av universitetet som helhet”.

En annan skandal uppdagades kring den i början av året nystartade forskningstidskriften The Somaliland Journal of African Studies. Svarta somaliska och somali-diasporiska forskare upptäckte att tidskriften hade ett nära nog helvitt redaktionsråd av europeiska och nordamerikanska forskare, en vit redaktör, och enbart vita artikelskribenter. Safia Aidid, doktorand vid Harvard-universitetet, startade hashtagen #CadaanStudies för att uppmärksamma detta (”cadaan” betyder vit).

Utifrån ett generellt perspektiv på den kvardröjande och/eller omladdade kolonialismen i universitetsvärlden, så representerar det här växande fenomenet med vit dominans av antirasistiska perspektiv, postkolonial forskning och Africana Studies en anti-meritokratisk rörelse mot vit styrningsrationalitet (eller governmentalitet). I de internationella universitetsupprop och petitioner jag har summerat här ovan protesterar bruna och svarta forskare mot fortsatt strukturell rasism, och i två fall ohöljd inkvotering av redan privilegierade vita forskare. Min fråga, efter att ha glimtat planeringsgruppen för ett nationellt, antirasistisk kunskaps- och resurscentrum bestående av enbart vita forskare och doktorander: är det en sådan antirasistisk forskning som ska premieras även i Sverige?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

June 16, 2015, 8:06 a.m. - Carin Holmberg

Det är för tröttsamt. Placerar sig i anrik tradition där flertalet av de som sysslat med mäns våld mot kvinnor varit i stor avsaknad av kunskap på området. Säkerligen likadant när det gäller frågor om lhbtq. Kanske tänker de sig att remissinstanser och rådgivande expertgrupper ska balansera upp. Men det går inte att balansera upp något som i sin utgångspunkt har ett problematiskt perspektiv.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.