Diana Mulinari är professor på Institutionen för genusstudier vid Lunds universitet.

Vetenskaplig kloning

2015-06-26 | Diana Mulinari padlock

FEMINISM/DEBATT

Diana Mulinari skriver i dag inlägg nummer fyra i debatten om det nationella kunskaps- och resurscentret mot rasism och rasismforskningens villkor. ”Debatten handlar inte om forskarnas fenotypiska drag. Den handlar om maktmekanismer som exkluderar andra kroppar, erfarenheter och perspektiv”, förklarar hon.

DEBATTSERIE OM RASISMFORSKNINGENS VILLKOR

Del 1 #columbusing: Vita forskares excellens i rasismforskning

Del 2 Rasismen kläs på nytt i en gammal toleransdräkt

Del 3 Nyliberal ”tolerans” bakbinder och avpolitiserar antirasismen

Del 4 Vetenskaplig kloning

Det nationella kunskaps- och resurscentrum mot rasism som har inrättats på Göteborgs Universitet framstår i bästa fall som en olycklig röra och i värsta fall som en akademisk och vetenskaplig katastrof. Kritiken växer bland forskare, både i Sverige och internationellt.

I repliken till den växande granskningen hävdar medlemmar i arbetsgruppen som ska planera det nationella kunskaps- och resurscentrumet att kritiken är ”något prematur”. Termen prematur är värd vidare reflektion.

När är kritiken trovärdig och acceptabel? När få vi som är kritiska tala? Texten fortsätter i undervisande ton och förklarar hur det egentligen är. Så att vi förstår. För kritiken som har riktas handlar enligt dessa forskare om vår okunskap, eller vår brist på information.

Meritokrati, vetenskaplig pluralism och kritiskt tänkande är tre nyckelord inom akademin.

Meritokrati syftar till att skapa tydliga regler och normer för likvärdig bedömning av forskare och forskarkarriärer.

Vetenskaplig pluralism syftar till att försäkra vetenskaplig stringens genom att sätta fokus på de kollegiala samtal som grundläggande för vetenskaplig kunskap.

Kritisk tänkande syftar till att understryka universitets centrala roll som en viktig (och autonom) röst i förhållande till statsmakten och politiska ideologier.

Rötter till dessa nyckelord ligger i upplysningen, en tradition som står i fokus för en mängd epistemologiska och metodologiska debatter. Samtidigt och trots att det finns kritik fortsätter dessa grundläggande värderingar att reglera universitetet som kunskapsproducerande organisation. Transparens i hur dessa kriterier följs är fundamental inte enbart för forskarnas tillit till akademin som organisation utan också för ett välfungerande demokratiskt samtal. Problemet är bara att inget av dessa tre kriterier framstår som uppfyllda utifrån det vi kan läsa om turerna kring det Nationella kunskaps- och resurscentret mot rasism.

Frågorna växer bland forskarkollegor: Varför Göteborg? Varför just dessa forskare? Kritikerna ifrågasätter inte de valda forskarna kompetens, men frågan är kompetens kring vad? Kritiken belyser avsaknad av öppen process. Vad blev de bedömda på? Tillsättning av forskargrupper utifrån andra kriterier än öppen konkurrens inom ramen för kollegiala bedömningsprocesser skadar Göteborgs universitets profil både nationellt och internationellt.

Att utesluta den internationellt profilerade svenska forskningen som utgår från de analytiska kategorierna ras, rasifiering och rasism är att bygga en institution baserad på intolerans mot andra teoretiska och metodologiska perspektiv. Att utestängda den redan existerande kunskapen på temat (se SOU. 2006 Makt, integration och strukturell diskriminering) för att den är systemkritisk tyder på en auktoritär maktutövning där myndigheternas behov definierar vad som är önskvärd vetenskaplig kunskap.

Fokus på tolerans och våldsbejakade extremism verkar genomsyras av underordning i förhållande till regeringsmaktens politiska agenda. Den politiskt styrda agenda som ligger till grund för det Nationella kunskaps- och resurscentret mot rasism går emot universitets autonomi samt universitets grundläggande kritiska samhällsroll. Universitets dignitet försvagas när det förvandlas till maktens megafon.

Slutligen, representation är en grundläggande demokratisk fråga vilken så väl universitet som statliga myndigheter måste följa i relation till könssammansättning. Det finns en betydande enighet i forskningen också kring att det spelar roll vilken typ av kunskap ”representanterna” besitter. Representation speglas i allt från intresse, hur forskningsfrågor växer fram, vad som bedöms som relevant och aktuellt, samt vilka teorier och metoder som används.

Den homogena bakgrund som kännetecknar företrädarna för det nationella kunskaps- och resurscentret kan inte förklaras på annat sätt än att genom en medveten kvotering ägt rum av specifika kategorier människor. Med andra ord: Debatten handlar inte om forskarnas fenotypiska drag. Den handlar om maktmekanismer som exkluderar andra kroppar, erfarenheter och perspektiv. Med andra ord: När homogeniteten, i ett heterogent och diversifierat forskarsamhälle är så total, vet alla – inte minst forskare – att institutionell kloning har ägt rum. Eller att kvotering varit ett faktum.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.